Stackars Dr. Carrington, en av filmhistoriens mest osjungna martyrer. Vilken film det hade varit om alla karaktärer var redo att dö för forskningen!
Skämt åsido – jag har sett Fantomen från Mars ett par gånger, men något har alltid stört mig med soldaternas totala ointresse för Carringtons arbete, vilket är manifesterat långt innan han blir galen. Hans repliker (”Thinking is more important than life!!”) föreslår en manusförfattare med generell apati gentemot all typ av mänsklig nyfikenhet.
Det talar väl för nivån av nationalistisk ångest som dröp omkring på 50-talet. Eller som de säger i filmen – ”That’s right, I am frightened!”
(Spoilers)
På samma sätt finns något kusligt över hur absolut utrotad utomjordingen blir i slutet. Filmen saknar Zack Snyders fetish för krossat kakel och tegel, men den har samma dragning mot utplåning, samma behov av att bli tillfredsställd av att inte bara döda något utan radera det. (Alibit i Fantomen från Mars är att utomjordingen skulle kunna kolonisera jorden, men det ingen bryr sig egentligen om det, och monstret tycks ha kraschlandat ändå).
Filmens inflytande är subtilt men brett. Howard Hawks gäng av muntra hjältar är en allmän ingrediens i många filmer som gjordes senare, men eventuellt kan det vara hjältarna i Fantomen från Mars som är den specifika DNA-strängen – åtminstone i skräckfilmer, där de tycks dyka upp här och var, om inte centralt (Aliens) så i periferin, som det lokala yokel-uppbådet i Halloween 4 (1988). Med mera, et cetera.
Mer konkret är inslaget ”militären kontra vetenskapen”. Ett klassiskt inslag i 50-talets science-fiction, visserligen, men nerverna från Fantomen från Mars verkar vara de som främst går igen i Alien (1979), och därmed vidare ut i modern filmhistorias blodomlopp – främst eftersom Carrington representerar forskningsdelen i en infrastruktur – notera hur de högsta cheferna håller med honom om att inte döda utomjordingen; de är på så sätt i maskopi, i soldaternas ögon. Denna allians återkommer i Alien, där Ash och företaget är i konkret relation, och ordern från basen att inte utplåna monstret återkommer specifikt i Alien³ (1992) medan uppsättningen ”forskarlag och soldatlag” återkommer, om än mindre relevant, i Alien återuppstår (1997).
Mer relevant används uppdelningen av George A. Romero i Day of the Dead (1985), där de två lagen agerar ut filmens konflikt. Militärens instinkt att utplåna, snarare än att utforska, återkommer i de flesta av Romeros zombiefilmer. Romero är intressant här eftersom han konkretiserar den specifika konflikten mellan militärer och vetenskapsmän, medan den i andra filmer tenderar att vara nedärvd och traditionell – från Frankenstein, till exempel, där den galna vetenskapsmannen är för smart (han skapar ett monster) medan den galna pöbeln är för dum (de är mer djuriska än monstret när de jagar honom med sina högafflar). Konflikten mellan forskarna och militären är alltså en konflikt mellan ”de lärda” och ”vanligt folk”, typiskt sett mellan intellekt och emotion, kanske vänster och höger, åtminstone progressivitet och konservatism, å ena sidan viljan att utforska och utvecklas och å andra sidan behovet att försvara och upprätthålla.
En av de geniala sakerna med John Carpenters nyinspelning The Thing (1982) är hur karaktärerna är varken vetenskapsmän eller militärer och samtidigt båda – och det är dem själva, det egna laget, som utplånas, som av en kraft starkare än båda, eller några, lag. Fastän vi känner igen kamouflagemonstret från Världsrymden anfaller är det just dessa historiska kontexter som gör det så effektivt i The Thing.
/F
Ett svar på ”Fantomen från Mars (kommentar)”