<- 1952.
… andra världskriget, eller rättare sagt andra världskrigets slut, ledde till en big bang för skräckfilmen. Orsakerna kan diskuteras men är i alla lägen fascinerande – med 50-talets välstånd kom även monstren tillbaka, från att ha varit mer eller mindre på deken och/eller förlöjligade under 40-talet.
Nu var det skräck i svarta laguner, mumier och varulvar för hela slanten igen – de sågs av unga människor, gärna i dubbelvisningar på Drive In-biografer, och även i tre dimensioner. *Hamsterface*
Som det ofta återberättas så var 3-D den tilltänkt utspejsade effekten som skulle konkurrera med TV, som hade växt till att bli stapelvara i kärnfamiljernas lyckliga land. House of Wax (med den något otympliga svenska titeln ”Vaxkabinettet”) var den första 3-D-film som distribuerades av en större studio i färg (två dagar tidigare hade Columbias Man in the Dark premiär, den tekniskt sett första 3-D-filmen, men den var i svartvitt).
Filmen är alltså en sådan där film som har sin plats i filmhistorien av ingen annan anledning än att den gjorde något först. Variety hade en positiv recension av filmen när det begav sig, som framstår som lite ironisk – ”House of Wax är andra halvan av århundradets svar på The Jazz Singer! Det Al Jolson gjorde för ljud gör Warner för den tredje dimensionen!”
Nä, 3-D är förstås inte att jämföra med ljudfilmen, och även med det sagt så är inte The Jazz Singer en bra film.
House of Wax är helt okej, däremot – liksom en majoritet av gamla b-skräckisar (om än gjorda på a-nivå) använde man gamla klassiska förlagor med miljöer från sekelskiftet, här Charles S. Beldens ”The Wax Works”, storyn om en vaxskulptör (här spelad av Vincent Price) som får spader när hans partner vill att han ska göra blodigare dockor för att få mer publik, vilket leder till melodramatiska konflikter och en ärrad konstnärssjäl som förstås blir helt galen och skapar ett nytt vaxkabinett där dockorna verkar vara lite väl levande.
Beldens berättelse har remixats i flera olika varianter, inte minst i remaken House of Wax (2005) med Paris Hilton (en medioker film som faktiskt ändå inte är så dålig som man skulle kunna tro). Mindre känt är att 1953-verisonen också är en remake – originalet gjorde Michael Curtiz år 1933 i den mysiga Mystery of the Wax Museum. Liksom många föregångare är den snäppet bättre än remaken.
Mer än att ge oss 3-D, en uppfinning som trots allt inte gjort många glada, så bidrog House of Wax till att ge Vincent Price status som the go-to-guy i sådana här filmer. Price hade spökat runt som karaktärsskådespelare i birollsfacket i tjugo år, men från och med nu blev han den Vincent Price som filmhistorien känner honom som – den karismatiskt galna professorn med den sammetslena rösten, utlånad och åter utlånad, kanske mest berömt till Michael Jackson i ”Thriller” runt trettio år senare.
Skräckgenren har egentligen aldrig mattats av, men det är intressant att se dess variationer – idag är det på modet med originella, (kvasi-)indieproduktioner i mycket modern tappning, med till synes väldigt modern tematik. På 50- och 60-talet, innan Night of the Living Dead (1968) ändrade på allt det där, verkade det som att man fick nöja sig med samma varianter av Poe och Jekyll och Hyde och Stoker och Shelley. Var filmerna i modern tappning så var de inte mer kreativa än att de handlade om boppers som utsattes för monster med stort M, typ The Blob (1958).
Krävdes det ett halvsekels avstånd och en massa spetsiga kragar för att skräckfilmer skulle fungera? Eller var det bara något som hängt kvar? Och vad var det i detta oformulerade monsterhot, denna odefinierbara ”blob”, som psykade under ytan av det ”glada” 50-talet?
Det är förmodligen spekulationer till större texter än denna…
-> 1954.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”År för år – 1953 – Vaxkabinettet”