”Alltså, hur orkar du egentligen?”
Det har hänt att jag hört den frågan. Den har inte varit svår att svara på – jag har tid, lust och vilja. Det är snart sju år sedan jag startade den här sidan, på en gratis wordpress-domän. Tanken var att skriva recensioner på filmer som kom på video – inte för att vinna något på det, eller för att någon bett mig. Bara för att jag hade tid, lust och vilja.
Utvecklingen har sedan dess skett enligt Bruce Lees vattenmetafor och något jag kallar för polaroidprincipen.
Bruce Lees vattenmetafor:
Var som vatten som tar sig genom sprickorna. Var inte tvärsäker, utan anpassa dig efter saken framför dig, så ska du finna en väg genom den eller runt den. Om ingenting inuti dig förblir fast så kommer de yttre sakerna visa sig.
Bruce Lee hade faktiskt flera andra metaforer för den här inställningen men jag gillar vattnet bäst.
Alltså – livet blir väldigt jobbigt om du riggar dig själv full med idéer om Hur Allt Är istället för att se vad saker är, acceptera att de är vad de är, och sedan själv bestämma dig för vad det innebär för ditt liv. Det enklaste, mest givande och effektiva sättet att ta sig fram i livet är att inte automatiskt följa traditionerna, hur de än ser ut, eller förlita sig på tankesystem som någon annan lärt dig, för att du tror att du själv inte duger om du inte gör det som förväntas.
I det här fallet hette sidan Videosöndag. Hade jag varit rigid hade jag hållit mig till en sida som recenserade filmer för hemmets lugna vrå. Men, tja, jag började rätt snart recensera filmer som gick på bio också – jag hade lust, helt enkelt. Det och en biograf fem minuter från lägenheten där jag bodde. Och CSN.
Efter det växte grenarna så att det knakade – analyser, filmhistoria, temarecensioner, ja till slut blev den här sidan en bläckfisks jongleringsakt.
Men, jag har alltid gjort det för att jag velat.
Jag har som sagt även följt polaroidprincipen – polaroidprincipen går ut på att våga följa sin magkänsla och förstå att så länge saker känns rätt så finns det förmodligen en anledning till att du gör vad du gör. Liksom bilden på ett gammalt polaroidfoto inte syns på en gång så kommer din magkänsla inte avslöja sin mening förrän senare, när man går igenom ens val och förstår att de faktiskt hänger ihop som om det man gjort varit världens mest genomtänkta plan.
Jag var 25 när jag startade sidan, nu är jag 30+. Särskilt mellan åren 2014-16 uppenbarade sig en tid i mitt liv då jag hade generöst med tid och jag kunde se praktiskt taget hur mycket ny film som helst. Min närmaste biograf låg nu en mil bort, men det tänkte jag inte ens på. Jag åkte gladeligen in och såg film efter film, och skrev utan någon som helst bristande motivation.
Det ledde också till en lite mer prestigeliknande ”era”, eftersom jag, i det att jag såg allt jag såg, kunde ta mig an rollen som filmkritiker (Med Stort F, liksom) fastän jag egentligen aldrig haft någon seriös journalistisk ambition. Visst hade det varit ett kul skämt att få dela ut fyra fy(h)rar i GP, men jag tror egentligen att andra springer det racet, av helt andra skäl. Jag har inga kollegiala nerver, inget behov av att synas eller egentligen nå ut till speciellt många. Jag kommer troligen aldrig ha Twitter, eller bry mig om vad Lena Endre eller ens Michael Fassbinder har att säga om sin nya filmroll. Jag har inget behov av att prata med Ruben Östlund eller Quentin Tarantino. Det har ingenting att göra med prestige, positionering eller ideologi – det är bara så känslan i mig flyter. Och den här sidan följer det flytet.
Till och med den här texten skriver jag av ingen annan anledning än att jag känner för det – trodde jag verkligen att det spelade roll, att någon brydde sig om vad jag hade att säga om min egen sida, hade det varit ofantligt självupptaget. Men nu är det inget mer än en lägesrapport, för jag känner – av vilken anledning det nu än är – att en behövs. Nästa år kommer polaroiden vara framskakad sedan länge.
Vid den här tiden förra året var den nuvarande bilden rätt nytagen – jag ”annonserade” då att jag skulle hinna med färre pressvisningar och ”det här är nog utvecklingen som sidan är på väg mot”. Lösningen fick bli att ”driva sidan åt ett mer hemmatrevligt videofokus”, med andra ord tillbaka till vad den var från början, med mer fokus på videorecensioner.
Det var en spekulation så god som någon.
Sedan dess har tiden krympt ofantligt mycket för mig, så pass mycket att jag noterat att det blivit lite för mycket av ett ”jobb” att skriva på den här sidan. Kravet på mig själv, snarare än nyfikenheten på filmen, har börjat diktera. Skrivandet har mer och mer börjat vägas mot frågor som ”orkar jag ta mig till biografen?” Det har att göra med att jag har mindre tid nu än förr, andra åtaganden som kräver mer reellt ansvar, saker som skola och jobb, och min närmaste biograf ligger fortfarande en mil bort. Nu märker jag det, bara, där jag inte gjorde det förut.
Det är vid de tillfällena då man riskerar svika sina vattenmetaforer och polaroidprinciper. Man slappnar fortfarande av, men drag av bitterhet kan stryka över en – kan jag egentligen stå för min recension av A Quiet Place, till exempel? Jag är medveten om att jag i den texten raljerar över en films anseende, det vill säga vad andra tycker, mer än jag fokuserar på filmen i sig. Det kan bara bero på att jag är rastlös inför filmen i sig, att jag intuitivt söker andra saker att fokusera på än det jag faktiskt sett. Det som står i texten är fortfarande vad jag tycker, det är bara inte just de åsikterna jag egentligen vill föra fram. Jag läser igenom texten och tycker den verkar skriven av någon som helst skulle vilja slippa. Märkligt nog var det inte alls längesedan jag skrev den.
Till de som följt eller följer den här sidan, för jag vet att ni faktiskt finns där ute, så ber jag ödmjukt om lite tålamod. Jag ska skriva det jag sagt att jag ska skriva denna höst och vinter, för jag vill verkligen göra det, men jag tänker temporärt dra ner all regularitet till noll. Ibland kommer det publiceras något, ibland inte. Allt som tar extra tid – som faktarutor eller omdömen – försvinner, och kanske analytiska omdömen inte är tillfredsställande att mecka med i längden ändå. Jag tänker skriva det jag känner för att skriva, när jag känner för att skriva det, och inget annat. Oundvikligen kommer det leda till något nytt, som i sin tur leder till något nytt igen. För tillfället är det oktober, så jag kan tänka mig att jag kommer skriva en del om skräckfilm de kommande veckorna. Men vi får se.
Just denna omställning är ändå inte helt oproblematisk för mig, och det kommer att ta tid att få sidan dit jag just nu vill. Frestelserna är många, men jag ser utbrändheten de kan leda till. Veckan jag skriver detta kan jag exempelvis gå och se den nya Halloween-filmen på en pressvisning, men det är inte så enkelt som det låter. Det innebär en hel morgon, sex timmar allt som allt, av resa och gratisjobb, när jag egentligen borde använda den tiden till att ta hand om andra saker (inte minst saker som betalar hyran). Dessutom ska jag recensera John Carpenters original lagom till trettioförsta. Det mesta pekar på att jag väntar tills efter oktober och gör som folk och betalar för en biljett själv, förutsatt att filmen fortfarande går då. Annars får det bli som det blir. Det får alltid bli som det blir. Det är hela poängen.
Om jag får gissa så tror jag att sidan under den närmaste tiden kommer att likna vad den egentligen alltid varit – en blogg. Sidans nya stilistiska utformning – som jag förresten också håller på att mecka med – är troligen också ”tänkt” att fungera på det sättet (polaroidprincipen igen). Utrymme finns för att sidan totalt kraschar en natt, varpå man (läs jag) får sitta in på småtimmarna och plöja html-kod för att hitta felet. Om det låter väldigt specifikt så är det för att just det hände bara häromnatten.
Ändå kan jag med ganska gott samvete säga att den här sidan troligen kommer finnas så länge jag lever, på ett eller annat sätt. Jag är 30+, och förhoppningsvis kommer jag bli 40+ och 50+ och 60+ en dag också. Livet är fullt av perioder. Jag skulle kunna gnälla om det tragiska i att kritiker inte kan få betalt, men jag har tyvärr aldrig någonsin förväntat mig en sådan lyx. Jag har opererat utifrån förutsättningen att jag vill eller inte vill, och jag kommer nog alltid vilja. Men det går i vågor. Framöver kommer vattnet förhoppningsvis flyta rätt lugnt och stilla, och den här sidan kommer att vara som en liten bäck i en trevlig, stilla del av skogen. Resten, som allt annat, får framtiden avgöra.
FREDRIK FYHR
PS.
Jag kan inte nog rekommendera The Bruce Lee Podcast, som drivs av dottern Shannon och hennes akademiska sidekick Sharon (no relation). Det låter nästan som om jag fått betalt för att plugga den men jag lovar att den är hur befriande som helst. Jag använder den själv för att ta mig igenom denna höst, som är en av de mer hektiska i mitt liv, och jag ska ödmjukt erkänna att många av tankarna som avhandlats i den podden lett fram till det här inlägget. Lev väl.
6 svar på ”Inför Videosöndags sjunde år”