År för år – 1952 – 1 april 2000

<- 1951.

… Nu över till något helt annat – från den avlägsna dåtiden till den avlägsna framtiden. Detta gäckande år 2000!

Eller, typ. Den österrikiska filmen 1 april 2000 är en besynnerlig satir som utspelar sig i framtiden, även om den mest av allt verkar vilja kommentera sin samtid, och det världskrig som landet var långt ifrån klart med. I filmen fördöms Österrike av ”Världsrådet” för att de (”än en gång!”) förstört freden. De hotas med Världsrådets välmenande raket, som placerar sig rakt övanför Wien i en slags blockad. Nu måste landet försvara sig självt! Genom en skum episodisk rapsodi av historiska segment – Mozart och wienervalsen och allt vad det är.

Nä, det är en rätt klumpig och inte minst tråkig film – som mynnar ut i budskapet att Österrike måste vara självständigt från de allierade, som den österrikiska regeringen anno 1952 tyckte var så himla trista mot dem nu när Nazityskland blivit besegrade (det var Österrikes regering som bestämde att den här filmen skulle göras). Ändå är det, om du kan få tag på den, en obligatorisk film att se för den som är intresserad av tysk efterkrigstidsfilm, ihop med Mördarna finns mitt ibland oss (1946), som uttryckte en slående uppriktig tysk attityd mitt i krigsslutet, och En labyrint av lögner (2014) som skildrar ett samhälle som försöker le sig själva till tystnad (som 1 april 2000 till stor del också försöker att göra). (Och att den är österrikisk och inte tysk är väl i sammanhanget en petitess).

Sedan måste jag återigen spekulera i frågan om Stanley Kubrick inte såg den här filmen när det begav sig. I den här filmen hör vi Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” (som i Clockwork Orange), Strauss’ blå Donau (2001) och Händels saraband från Barry Lyndon (1975). Visst är det tre berömda stycken, men det är svårt att tro att det är en total slump att just de styckena även upp i Kubricks filmer, särskilt eftersom han var en allätare vad gäller böcker och filmer om krig, särskilt andra världskriget och för den delen science-fiction – dessutom hade han en säregen koppling till Tyskland, eftersom hans fru Christiane (född 1932) var tysk och tillhörde just den generation som växte upp under den här tiden.

Filmen hade amerikansk premiär vintern 1954, strax efter Kubricks ökända debutfilm Fear and Desire, så tidsmässigt skulle filmen helt rimligt ha kunnat setts av honom under hans unga Greenwich Village-år, precis som det tidigare exemplet Alias the Champ. Dessutom matchar filmen hans i fråga om subtil misantropi. Trots sina brister föreslår 1 april 2000, liksom Kubricks filmer, att människan lär vara benägen att kriga och fortsätta kriga, eftersom det tycks ligga i vår natur, och att sökandet efter det goda måste ske i trots mot allt detta…

-> 1953.

FREDRIK FYHR