<- 1950.
… det är lite lustigt att föreställa sig ett film-Sverige där Bergman var aktiv men också spoling och möjlig att anlita som gun-for-hire. Desto större prestige hade Alf Sjöberg vars Fröken Julie vann Guldpalmen detta år (tillsammans med De Sicas Miraklet i Milano).
Det är lustigt att notera hur svensk filmkritik utvecklats på femtio år. När Ruben Östlund vann priset häromåret så var praktiskt taget alla recensioner positiva och majoriteten att jämföra med välkomnandet av VM-hjältarna 1994. När Sjöberg vann priset 1951 – vilket skedde innan den svenska premiären – blev det till att skärpa sig för den svenske kritiker, som snarare än att kasta lovord skruvade åt de kritiska läsglasögonen lite extra och gick ut för en noga överlagd undersökning. Prestigemätarna slog ju i taket, inte minst då det redan var tal om en högspänd filmatisering av en av Strindbergs mest berömda föreställningar.
De flesta kritiker var ense om att Sjöbergs estetiska förmågor var top notch, men det blev större diskussioner vad gäller frågan om hans manus var en speciellt vettig Strindberg-adaption eller inte. Främst gnälldes det på att Sjöberg kommit med förklaringar och förenklingar i karaktärsbyggena samt gjord bildspel (montage) åt flera av karaktärernas berättelser – Harry Schein tyckte det var en film som var så tom att den blev tung, och en annan kritiker (Carl Björkman) ansåg att sista tredjedelen var en pinsam, övertydlig melodram. Överlag var förstås kritiken positiv, för vinner filmen Guldpalmen så är det väl inte så troligt att många svenska kritiker ska motvalsa sig genom att försöka veta bättre – svensk filmkritik är ju inte som fransk, låt säga, lika lite som en förutsägbar knäckemacka är en croissant. Det ska vara enkelt och nyttigt, inte en massa flumskola.
Jag själv då? Jo tack, jag minns Fröken Julie som en fantastisk film, men det var tolv år sedan jag såg den och det måste vara tolv långa år för jag minns ingenting av den överhuvudtaget. Att döma av vad jag skrev då så föll jag, inte helt överraskande, på pro-sidan vad gäller filmens manus – jag tyckte att Strindbergs dialoger var utmärkt omgjorda till visuella miljöbeskrivningar, och att filmen hade en psykologisk tyngd och var mer än en typiskt teatral filmatisering.
Jag tror jag förstår hur jag kan ha tänkt, särskilt när jag begrundar 50-talets kritiker som förstås, som så många kritiker, egentligen inte verkade tycka om film på någon djupare nivå. Det är symptomatiskt att se bilder i sig som ”tomma”, och att tro att visuella beskrivningar per definition försämrar det skrivna ordet. Det är ungefär som att klaga på att en roman inte innehåller några illustrationer – vilket, på grund av traditioner och kulturmaktordningar, direkt avläses som ett skämt, något som ingen människa skulle kunna säga på allvar. Och fastän en apelsin inte kan jämföras med en fotboll så ska man fortfarande säga att boken var bättre…
-> 1952.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”År för år – 1951 – Fröken Julie”