Jag missade Råttatouille (2008) när det begav sig, och har inte sett den förrän i år. Superhjältarna (2004) kom när jag gick sista året på gymnasiet, och för mig försvann den i mängden av lilla kycklingar och Lenny-mammutar och hundar som hette Bolt och Madagaskar… någonting. Superhjältarna såg jag inte heller förrän nyligen.
Alltså har jag varit helt fel person att lämna kommentarer om Brad Bird, som regisserat dessa filmer. Jag stiftade inte bekantskap med honom förrän han kom in i spelfilmen – med Mission: Impossible – Ghost Protocol (2011) och Tomorrowland (2015). Jag noterade att han nämndes på samma sätt som man nämner en Spielberg eller en J.J. Abrams, men jag kunde själv inte riktigt se någon vidare personlighet i filmerna, men jag tänkte att jag kanske inte visste vad jag skulle leta efter.
Så var det, förstås, och de hela är en intressant lärdom om vad som händer när man kommer in från fel sida, eller bara har olika delar av pusslet – samt vad som händer när man plockar ut auteuren ur filmen. Superhjältarna och Råttatouille är två underbara filmer, och de är särskilt belysande i sättet de klargör Brad Birds främsta förmåga – inte bara förmågan till profetisk inspiration, utan även förmågan att kombinera den inspirationen med den tekniska apparatur som är en film, särskild en som görs av Disney, och särskilt en som är animerad. Båda filmerna måste ha varit noggrant förberedda och genomförandet måste ha varit rigoröst – ändå känns det som filmer som nästan dröms fram, snarare än berättas, där en scen tar slut och en annan hittar på sig själv genom ren intuition.
Jag nämner dessa saker för att komma undan från faktumet att det inte finns sådär jättemycket att säga om Superhjältarna 2. Det är en bra film som aldrig riktigt överraskar, en välgjord film som aldrig riktigt imponerar, en så solid film att man måste erkänna att det är exakt en sådan film som en betalande biopublik säkert vill ha – och det är en bra version av en sådan film, enligt konstens alla regler. Det är bara det att den inte är någonting annat än det.
Jag antar att bristen på fantasi ligger främst i manuset. Den brottsbekämpande familjen från förra filmen tvingas lägga paltorna på hyllan – men så är det någon som behöver hjälp av Helens Elastigirl (Holly Hunter) ändå så Bob/Mr. Incredible (Craig T. Nelson) får stanna hemma och försöka ta hand om barnen. Ganska mycket ”Alla älskar Raymond”-stämning. Vem skurken är, och hur allt hänger ihop, är helt förutsägbart.
Och det sticker liksom ut när Brad Bird gör något förutsägbart – det är liksom inte hans grej. Actionscenerna kan konkurrera med de i moderna, ickeanimerade filmer. Karaktärsskildringen och dialogerna likaså. Det finns gott om färg, glädje, oomph och intelligens, medan allt pågår. Samtidigt är det något som spökar i filmen, en känsla som påminner om den som spökar i Simpsons-filmen (2007) eller, tja, Dum och dummare 2 (2014). Känslan av att man gör så gott man kan för att tillfredsställa efterfrågan. Att detta ska vara mer självklart än det känns, och att något slags maskineri arbetar bakom kulisserna.
FREDRIK FYHR