<- 1946.
… samtidigt fanns det förstås gränser man inte gärna passerade på den här tiden. Jag har ofta bejublat filmer från första halvan av 1900-talet för att vara mer moderna än filmer som görs idag, men såklart är det en sanning med modifikation. Skillnaden mellan nu och då har att göra med hur man kunde (och inte kunde) uttrycka vad.
Idag skulle man till exempel inte tycka det var jättekonstigt om en komediskådespelare försökte göra något mer seriöst – snarare skulle man kanske tycka det var förståeligt för någon att vidga sina vyer.
Annat var det 1947, när Charlie Chaplin gjorde Monsieur Verdoux, en svart komedi där han spelade en seriemördare.
Projektet var inspirerat av en verklig seriemördare vid namn Henri Désiré Landru och tillhörde ursprungligen Orson Welles – eller, det var rättare sagt ett av de hundratals idéer han hade efter Citizen Kane. Exakt hur det kom sig att Chaplin tog sig an projektet råder det delade meningar om, men klart är att båda männen tyckte att det vore en kul grej om Chaplin spelade en mördare.
Filmen går en rätt avancerad (och inte hundra procent lyckad) balansgång mellan elände och humanism – huvudpersonen sol- och vårar rika kvinnor för att döda dem och stjäla från dem, och motivet är ironiskt nog att han vill ge pengar till sin egen fru (som är rullstolsburen) och deras barn. Han blir rik på det hela, men sedan fattig igen – eftersom ekonomin går åt skogen innan andra världskriget bryter ut – och i slutändan försöker sig Chaplin på någon slags rätt knepig sensmoral om att allt är fattigdomens fel och att krigets män inte behöver straffas för alla hundratals liv de har på sitt samvete.
Jag skulle kunna gå in i en längre diskussion angående varför den här filmen inte riktigt fungerar i min bok, men i grund och botten är problemet att huvudpersonens mördande måste censureras för att vi ska kunna manipuleras till att känna någon sympati för honom – om vi ens överväger att göra det. Tekniskt sett får vi aldrig se honom ha ihjäl någon i bild – idén är så pass ambitiös att den förtjänar en film som genomför den rakt och ärligt, men Chaplin fuskar lite med korten. Och då har vi inte ens börjat prata om den moraliska högfärdigheten eller den kategoriska sexism som förutsätter hela Chaplins argument.
I Chaplins karriär illustrerar Monsieur Verdoux den smärtsamma impopularitet han fått i USA – i Europa blev filmen mött med intresse, och i branschen branschen var Chaplin fortfarande beundrad (filmen blev Oscarsnominerad för bästa manus) men de amerikanska kritikerna var onådiga mot filmen och publiken uteblev. Den officiella teorin är att det politiska klimatet efter andra världskriget inte tillät en så subversiv story, och dessutom var Chaplins rykte skamfilat efter flera privata skandaler och politiska utlåtanden (som skulle komma att få en slags final i McCarthy-förhören, där Chaplin ansågs vara en av de stora förrädarna, även om det aldrig funnits några som helst tecken på att han skulle ha något att göra med någon kommunistisk konspiration… jag menar, duh).
Jag skulle säga att filmen grovt underskattades i USA men blev lite överskattad i Europa, liksom den blivit i efterhand. Det är förvisso ingen dålig film – den är originell, på sitt sätt hjärtlig, formellt sätt välgjord och med enskilda scener som är minnesvärda. Det är dock, som så ofta, idén med filmen som gått till historien, snarare än filmen som den faktiskt är…
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”År för år – 1947 – Monsieur Verdoux”