År för år – 1945 – Det växte ett träd i Brooklyn

<- 1944.

… smärta och svärta kunde istället komma i polerad form, kristalliserat till en slags glansig perfektion – vad moderna åskådare kallar för gammaldags, kanske såsigt, men som därmed sagt inte nödvändigtvis dåligt eller dysfunktionellt.

Det växte ett träd i Brooklyn ter sig till exempel väldigt fiol-sentimental idag – exakt den film man tänker på när man tänker på gammaldags snyftare. Men jag har svårt att säga att något är dåligt bara för att det är omodernt. Filmen har en fin, modern eller möjligen tidlös sensmoral – en kvinna kan ha definitiv nytta av en far, men klarar sig kanske bäst utan en karl.

Filmen innebar debuten för Elia Kazan, en inflytelserik men än idag kontroversiell regissör som skulle komma att ha en rätt turbulent karriär (framför allt på grund av hans foglighet under McCarthy-åren). Den är ett till exempel på vardagseposet, den typ av familjekrönikor vi aldrig ser röken av längre på film (troligen eftersom TV-såporna åt upp dem) och handlar om en familj i Brooklyn som tragglar sig fram under tidigt 1900-tal – pappan är en alkoholist, vilket inte bådar gott för dotterns vilja att ta sig till en bra skola, moster Sissy är en ”fallen kvinna”, alla vänder på slantarna.

Det hela är så oklanderligt gjort att man måste vara en zombie för att inte ha en emotionell reaktion av det – Kazan var teatral i sin approach och såg till att alla förutsättningar var prima; storyn var byggd på en roman (Betty Smith), manusarbetet var rigoröst och skådespelarna uteslutande helt fantastiska.

Filmen har inte en skråma, och det kan eventuellt vara dess enda svaghet. Det är lite som Hollywoods svar på neorealismen, en film som får publiken att förstå och känna med dessa människors svåra vardag, även om detaljerna aldrig blir alltför fula. Naturligtvis knyter filmen en vacker sidenknut runt sitt paket i slutet, vilken inte är alldeles lämpligt heller.

En oklanderlig film, dock, liksom många amerikanska filmer från 40-talet, årtiondet som man rimligen kan kalla peaken för Hollywoods så kallade gyllene era. Den som ser på filmkonsten som ett narrativ konstform först och främst borde grotta ner sig i Hollywoods 40-tal – filmer som Det växte ett träd i Brooklyn är i det närmaste perfekta om man ser dem som berättelser i klassisk tradition. Intrigstrukturen oklanderlig, dialogerna perfekta, skådespeleriet genomfört med totalt fokus och exakt klarhet över vad som står på papperet och vad som ska levereras.

Det är visserligen en filmkonst som underkastar sig teatern och litteraturen, men to each his own…

-> 1946.

FREDRIK FYHR