Vecka 31-32 (27 juli-9 augusti)
BASEKETBALL
BASEketball är en sådan där film som tillhör andra än mig. Jag minns den oerhört väl från hyrvideoeran, och det är en av de första filmer jag kommer att tänka på när jag tänker på ”filmer jag såg varje gång jag var och hyrde film men faktiskt aldrig hyrde”. Senare insåg jag att en och annan kotte sett filmen, och att de sett filmer fler gånger än en, och att de kan citera den till höger och vänster.
Så icke jag, som såg filmen nyligen – det är en bröderna Farrelly-ripoff med regi från en precis över gränsen till övervintrad David Zucker. Varken mer eller mindre en typisk 90-talsfis i rymden med en story som är för tunn för att filmen ska orka.
Matt Stone och Trey Parker skrev tydligen om manuset för att göra filmen lite bättre, och de har hjärta – det syns till och med i filmen, kan jag försöka argumentera. De spelar ett par puckopolare som uppfinner en korsning mellan baseball och basket som av någon anledning blir en grej… vilket sedan, av någon anledning, är vad filmen handlar om. Det framgår aldrig om, eller till vilken grad, vi ska ta något på allvar – eller inte. Ibland verkar filmen håna oss för att vi skulle bry oss om storyn, ibland vill den att vi ska ta allt på orden. Inget sitter riktigt fast i den här filmen och efter ett tag inser man att man tittar på skådespelare framför en kamera som försöker vara roliga i vad som ska föreställa vara en film.
Eller ”man” och ”man”. Jag tycker det när jag såg filmen för första gången i år. Jag hade förmodligen inte ifrågasatt filmen år 1998. Men då var jag tolv så det är inget argument.
EVER AFTER
Den här filmen har också en subkategori – ”filmer som den sparade biljetten bevisar att jag såg på bio fastän jag inte har något som helst minne av det”. Drew Barrymore hade huvudrollen i den arketypiskt 90-talsaktiga ”nytolkningen” av Askungen, komplett med fransk sagoberättande drottning spelad av Jeanne Moreau i prologen – hon är fattig slav, typ, vars onda styvmor verkligen är ond (Anjelica Houston äter upp hela filmen). Så finns det en fager prins som tror hon är prinsessa, et cetera.
Det är en rätt krystad film – ungefär som Drew Barrymore själv så vill den lite mer än den kan; och det är jobbigt att erkänna eftersom Drew Barrymore verkar vara en jättesympatisk person. Men när hon väl tar i från tårna och Skådespelar Stora Känslor Och Så Vidare så spelar finess inte så stor roll. Jag måste säga detsamma om filmen, som saknar originalitet och nytänk men som kastar in så mycket sagolika element att filmen fluffar förbi medan den pågår. Man märker det kanske inte när man slöttitar på den på TV men vi bjuds faktiskt på fantastiska franska miljöer, oklanderlig kostym och scenografi, samt (återigen) Houston, som driver hela filmen som ett ånglok.
HALLOWEEN H20: 20 YEARS LATER
Så här är vi nu. Halloween – 20 år senare… 20 år senare!
Om inte det är bäddat för en omtitt så vet jag inte vad som är.
Å andra sidan… jag vet inte, jag. Jag har nog aldrig riktigt gillat den här filmen, och det är något av ett mysterium. Jag var tolv år och förmodligen tretton vid laget den kom på video, vilket var när jag såg den ihop med John Carpenters original som släpptes i nyutgåva i samma veva. Jag var faktiskt inget stort fan av vare sig H20 eller originalet, en film jag tyckte var daterad och oläskig (jag tillhörde ju Scream-generationen).
Men det förklarar ju inte varför jag tyckte H20 var så ”blaha”. Jag älskade Kevin Williamson inte bara för Scream och Scream 2 utan även ”Dawson’s Creek” som jag oproblematiskt gillade – och här hade vi vem om inte Michelle Williams (som på den här tiden var känd som ”hon den slampiga i Dawson’s Creek”). Jag gillade till och med Jag vet FORTFARANDE vad du gjorde förra sommaren (en till regnhärjad film från 1998).
Så H20 var ju klart marknadsförd för mig – å andra sidan var den också marknadsförd för en generation som ansågs vara obekant med den kemiska förkortningen för vatten. Vem var exekutivproducent för den här filmen nu igen…? Jo hoppsan Harvey Weinstein, whaddayaknow.
Jag gillar faktiskt filmen lite mer nu än då – den har en fin höstig look och Jamie-Lee Curtis är bra och filmen är tacksamt kort och kan ses på ett Halloween-maraton i ett trivsamt svep. Men det är ändå något konstigt… tomt över den. Tanken är att Laurie (Curtis) ska återse sin nemesis efter 20 år men det betyder inget särskilt och inget händer egentligen som inte hänt förut. Det är en irriterande tunn film som bygger upp inför något slags viktigt mästarmöte… men så blir det inget av något ändå. Det hade behövts mer energi och originalitet för att verkligen bryta igenom formulan – lite småimpad är jag av mig själv, att jag kände av det redan när det begav sig.
Samtidigt har jag någon slags retroaktiv nostalgi för den här filmen, fastän jag aldrig ens gillat den. Det är kanske så det är att växa bara. Man ser tillbaka på en eller annan film från ens unga år och inser att man varit del av en tid. Så H20 är speciell av ingen annan anledning än att jag var där när den kom. Och nu är jag här när den gått. Typ.
Och ja, jag vet förresten att en till Halloween-film är i krokarna… men vi ska inte ropa hej förrän vi är över bäcken. H20 var också en hypad film, och den ansågs också hedra Carpenters första film… men frågan är hur många som tycker det idag. Får se vad denna nya, andra (tredje? fjärde?) reboot går för om tjugo år.
Också, bara för att få in det någonstans: LL Cool J. Och nästa år firar Deep Blue Sea tjugo år. Här har vi en double feature som skriver sig själv.
THE NEGOTIATOR
Här har vi en av de mest effektiva hjärn-lavemang-filmerna som gjorts. Du ser den, den underhåller dig (beroende på vem du är), sedan försvinner den och djävulen ska veta att du aldrig minns den igen.
Jag mindes inte ett dugg av den förrän jag såg om den.
Det var inte ens längesedan.
Jag gillade den!
Jag minns ingenting av den längre.
Det är kul att se Samuel L. Jackson i en oansenlig huvudroll, det kunde man fortfarande på den här tiden. Det var också innan Kevin Spacey körde sin schtick i grunden… och innan han försvann från jordens yta för den delen.
David Morse är alltid bra…
Men… näeh alltså, det finns inget här. Det är verkligen en bra och totalt sebar film! Men det är en av de halaste filmer jag känner till. Så fort du försöker få grepp om den så slinker den iväg ur hjärnan, scwhoop.
THE PARENT TRAP
Den här filmen blev något av ett skällsord i samma veva som Lindsay Lohan blev bad girl… men det är faktiskt en harmlös och ganska kul familjefilm, vilket man kan notera om man någonsin har någon anledning att se den. Plus att hon är rätt käck i huvudrollen, där hon passerar testet ”glömmer vi att vi ser samma person i två roller?” med gott betyg.
Återigen, om det är något jag faktiskt kan sakna (sans nostalgi) från ett anno domini som 1998 så är det hyggligt genomtänkta och ambitiösa familjefilmer – ni vet, med riktiga skådespelare. Pixar i all ära, men de har inte dödat unga människors behov av att se verkligheten representerad (eller magifierad). Ibland när jag zappar förbi Barnkanalen och ser billiga produktioner dubbade till svenska så känner jag ömhet och sympati för alla de unga generationer som inte har en Rädda Willy eller Föräldrafällan att se på bio.
SAFE MEN
Här har vi en till subgenre – filmer jag helt enkelt aldrig såg och aldrig hört talas om. De gömmer sig lite grann som kameleonter i djungeln. Jag menar, Safe Men låter som en film jag borde ha sett, ungefär som när deltagare i frågesportsprogram för tidigt trycker på knappen och sedan inte kan svara på frågan… för en närmare inspektion av Safe Men visar att jag faktiskt aldrig hört talas om den.
Sedan tänker jag att den svenska titeln Kassa kassaskåpssprängare inte fick mig att kasta mig över den när det begav sig.
SNAKE EYES
Snake Eyes kan vara hela symbolen för 1998 som filmår. Av alla 98-filmer är det den mest nittioåttiga. Den har allt. En fantastiskt attraktiv look (så fort jag ser en bild från filmen blir jag fortfarande övertygad om att den måste vara hur bra som helt), en då-och-aldrig-mer-stjärna i huvudrollen (Nicolas Cage var här Oscarsvinnaren och actionhjälten Nicolas Cage) samt en då-och-aldrig-mera-auteur-i-Hollywood (sådana som Brian De Palma tilläts göra filmer för bred publik rätt mycket hur de ville) som gjorde filmer på mellanbudget; Snake Eyes kom från Touchstone Pictures, dvs Disneys lite mellanmjölkiga bolag som skulle stå för otecknade ”vuxenfilmer”… vilket resulterade i en märklig serie perfekta medianfilmer… som Snake Eyes. Eller Metro. Eller Ransom. Eller Phenomenon (med John Travolta).
Framför allt har Snake Eyes kopiösa mängder REGN och ALLMÄNT DÅLIGT VÄDER.
Samt, mitt i allt detta myspys är filmen en fundamentalt mjäkig besvikelse, som blir mer och mer ointressant och avslöjande tunn ju längre den pågår. Filmen börjar som en fet mumsig chokladtårta, men ju längre den pågår desto mindre gött verkar finnas i den och till slut inser man att det inte finns mer på fatet än en tårtbotten och lite brunfärgad skumgrädde i lightvariant.
Det är så himla typiskt 1998 att det finns inte. Snake Eyes är dessutom en hägring jag gång på gång faller för – den faller in under subkategorin ”filmer jag gång på gång vill se om fastän jag borde veta bättre”. Jag tror att det helt enkelt är världen som De Palma bygger inuti sin nedstängda boxningsarena som jag finner så ofantligt attraktiv att jag helt enkelt vill tillbaka dit (mysterium, regn och instängdhet gör som bekant att jag går igång).
För att vara helt fair så var detta också en produktion som gick i stöpet. Ursprungligen skulle filmen slutat med att en stor storm (som härjar filmen igenom) bryter sig in i arenan varpå allt blir någon slags kamp för överlevnad – kanske á la vad om inte Titanic (för återigen, är det inte översvämmat så är det inte 1998… för Titanic var ju så bra för att att det var så mycket vatten i den!) – men budgeten tog slut eller något sånt.
Snake Eyes faller alltså in under ännu en subkategori: ”Filmer som inte finns och som man kan se framför sig så tydligt att det är extra plågsamt att de inte finns”.
Plask, plask.
Enligt filminstitutets databas hade bara två filmer premiär i Sverige dessa veckor – Dödligt vapen 4 och thrillern Blodsband (”Hush”) med Jessica Lange och Gwyneth Paltrow. Rötmånad!
Men jag var som sagt oerhört pepp på Dödigt vapen 4 när det begav sig.
I Hongkong hade ja vart dö.
FREDRIK FYHR
3 svar på ”Biosommaren 1998: Vecka 31-32”