År för år – 1942 – Mrs. Miniver

<- 1941.

… I verkligheten kommer inte effektiv propaganda från de väntade hållen. Lenin ansåg att filmen var det viktigaste propagandaverktyget, men Pansarkryssaren Potemkin blev aldrig någon succé. På 40-talet innehöll praktiskt taget varje film en krigskontext, så pass mycket att det kunde framstå som slentrianmässigt.

Vad som faktiskt blev lyckad amerikansk krigspropaganda?

Melodramen Mrs. Miniver, som handlar om en aningslös engelsk hemmafru vars idylliska, fridfulla liv störs av krigets ankomst. Vad hennes liv går ut på? Jo, intrigen handlar mestadels om en trädgårdstävling. Måtte Mrs. Minivers blommor vara de finaste! Det, plus lite familjerelationer – obligatoriska inslag, som en son som ska iväg och kriga och en dotter som ska gifta sig med en eventuellt tvivelaktig figur.

Medelklassmelodramen var närapå en genre för sig vid den här tiden och de var gärna inramade av världskrigen, varpå de förvandlades till släktkrönikor om ”en vanlig familjs” episka liv – min favorit är nog David Leans De lyckliga åren (1944) men Oscarsvinnaren Cimarron (1933) är också fin; trist nog försvann denna genre och mynnade ut i TV-såpans oglamorösa tjockkorv, även om den levt vidare i mycket asiatisk film.

Hursomhelst, Mrs. Miniver blev en storsuccé och bidrog till att bilda opinionen att jänkarna borde delta i kriget – Churchill var ett stort fan och Goebbels ska ha varit ”livrädd” för filmen, som drog man ur huse och sopade hem flertalet Oscars.

Det är lite gulligt, med tanke på hur fascinerande naiv filmen är i sin myspysigt förenklade syn på såväl staten som kriget – bortsett från några stora undantag (som den omhändertagna tyska soldaten som visar sig vara ondskan själv) så har inte filmen mycket till krigstematik, och ingenting i den är överraskande på något annat sätt heller; faktiskt påminner det mer om en käck film från 50-talet än om 40-talet.

Det spännande med filmen, och det kan vara oavsiktligt, är dess surrealistiska aspekter. Filmen består ju till 100% av oro och undertryckt ångest och det finns något desperat och lätt vämjeligt över filmens besatthet av blommor, och hur intrigen fokuserar på en trädgårdstävling medan människor dör i verkliga världen, långt, långt borta.

Faktum är att riktiga fans av David Lynch absolut borde ta en titt på Mrs. Miniver eftersom den har samma läskiga förortsvibbar som Blue Velvet  fast utan den självmedvetna ironin – detta är originalet, den bisarra kitsch som Lynch gjorde om till en retrodröm. ”Twin Peaks” kan ju också nämnas, särskilt i scenografin; en särskild scen har ett rum som verkar ha varit modellen för Lenny von Dohlens mjältsjuka Harold Smith-figur… som förstås var besatt av blommor…

-> 1943.