<- 1940.
… Som sagt så var det väl ingen slump att Abraham Lincoln började spöka i amerikansk film kring denna tid. Det brukar sägas att andra världskriget var det ”nödvändiga” kriget, medan första världskriget var kriget som tog kål på alla illusioner om krigets ”ära”, men det matchar inte så väl med 1940-talets propaganda, som existerar i praktiskt taget vilken film som än gjordes, vart som helst, under den här tiden. Det är plikt och Slåss För Slagets Skull och fosterlandsvurm för hela slanten.
Berömd och bedyrad är den svenska neutraliteten – en definition som kan diskuteras en annan dag – men frågan är om inte vissa herrar ansåg att de missade en stor fest. När resten av världen marscherade in och ut över varandras gränser så satt svenska krigsvurmare och kände sig impotenta.
Kanske. Vad vet jag. Känslan kommer till mig när jag tänker på Hasse Ekmans Första divisionen, en smått absurd film som var den svenska filmindustrins romantiska krigshistoria – för krig var på kartan, bokstavligt talat, så om Sverige inte kunde komma till kriget så fick kriget komma till Sverige. Om än så bara på film.
Ideologiskt sett gjordes alltså Första divisionen för att sprida patriotism och visa på Sveriges krigsberedskap. Ändå har filmen mer gemensamt med första världskriget-filmer än andra. Hasse Ekman valde nämligen att fokusera på flygvapnet, då han skrev manuset ihop med Alvar Zacke, en journalist som var en specialist på flygreportage. Troligen började man med att räkna ut logistiken för flygfotot, som blev en av filmens dragplåster – och som för all del är det mest imponerande med filmen.
Storymässigt går det mesta igen från första världskriget-melodramer som Den stora paraden (1925) och Vingarna (1927), så tillvida att man byggt ihop en serie kärlekshistorier med klichéartade karaktärsporträtt – Ekman spelar flygaren Vars Far En Gång Störtade, osv. Liksom i många svenska filmer så går intrigkarusellen runt lite grann, istället för att någon enhetlig berättelse egentligen berättas, tills filmen känner att det är lagom tid att ta slut.
Det absurda med filmen är sättet den fetischerar döden, liksom andra krigsfilmer, fastän elefanten i rummet är faktumet att den svenska militarismen är ointressant och irrelevant eftersom det inte fanns någon svensk insats i kriget. Det som istället händer i Första divisionen är att piloter hamnar i fara, eller dör, under testflygningar. Manuset gör därför väldigt forcerade, långsökta försök att skapa spänning utifrån scenarion som egentligen är helt odramatiska.
Det värsta kanske är att denna dramatik inte saknar verklighetsförankring – en ouppmärksammad svensk tragedi är just alla de svenska piloter som dött från andra världskriget genom kalla kriget. Men Första divisionen anstränger sig för mycket för att göra nobel krigsfilmsunderhållning av det, på samma sätt som den försöker vara en krigsfilm i internationell stil. Istället för att bli nedskjutna av fiendeplan blir dessa piloter besegrade av… dimma.
Det borde inte vara en film att småskratta åt, men filmen är precis så världsfrånvänd, ologisk, högspänd och humorbefriad som man kan vänta sig när rödögd, tunnelseende nationalism påverkar ett annars sunt människosinne. Ett par kritiker kunde ta det kallt nog att peka ut filmens brister (Nils Beyer i BLM främst, som korrekt påpekade att filmen inte hade en handling och att dess estetik var konstlös) men de flesta jublade över den, utan att riktigt kunna förklara vad som var så bra i den. Som så ofta var det idén med filmen, mer än dess innehåll, som blev bejublad – och den som tvivlar kan ju försöka se filmen idag.
Arketypisk för 40-talets kritiker är signaturen Axon i konservativa Nya Dagligt Allehanda som skrev att han lämnade biografen ”med stolthet” efter att ha sett en film som ”var svensk alltigenom”. Ett komiskt påstående, eftersom filmen till största delen består av amerikanska och brittiska filmklyschor…
-> 1942.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”År för år – 1941 – Första divisionen”