<- 1936.
… något som talar emot tesen är en film som Ninjô kami fûsen, en titel som översätts till ”Balladen om pappersballongerna”. Filmen var den sista av Sadao Yamanaka, som gjorde 26 filmer mellan 1932 och 1938 innan hans död i dysenteri vid 28 års ålder. Yamanaka var alltid en hyllad filmregissör i Japan, men eftersom han arbetade i så kort tid, och eftersom bara tre av hans långfilmer överlevt, har hans namn förblivit obskyrt.
Balladen om pappersballongerna är filmen han är förknippad med, ett utmärkt exempel på den japanska jidaigeki-genren – en typ av historisk genre som gestaltar det japanska feodalsamhället och dess kultur. Det är också en 30-talstypiskt krass och klassmedveten historia, och inte alls en film som föreslår att den japanska filmen skulle ligga efter den internationella.
Filmen utspelar sig i ett slumområde och intrigen består av en melodramatisk serie omständigheter. En av huvudfigurerna är en fattig samuraj som desperat försöker få uppmärksamheten hos en otålig, korrupt officerare – han vill i sin tur gifta bort en kvinna som han har under sitt beskydd, alltsammans en god affär för honom. I slumområdet bor även en allmänt hånad barberare som hämndlystet kidnappar kvinnan i ett spel att försöka få officeraren att tappa ansiktet.
Filmen är oerhört väl genomarbetad. Den börjar med att en samuraj begått självmord i det fattiga området, varpå han förlöjligas av de inneboende för att han hängde sig (och var för fattig för att äga ett svärd att begå harakiru med). Det sätter första tonen i den symfoni som Yamanaka taktfullt spelar upp – händelseförloppet är enkelt och perfekt gestaltat, och med små medel blir den tragiska berättelsen en perfekt vision av fattiga människors sista försök till värdighet.
Filmen var byggd på en pjäs, och visar på ett avgörande sätt hur filmkonsten gått från ”filmad teater” på 1910-talet till ren cinematisk film på 1920-talet och nu tillbaka till filmad teater igen, en plats där vi till stor del fortfarande är. De typ av ljudproblem man stöter på i den koreanska filmen från året innan syns ingenstans här, och överhuvudtaget är Yamanaka en av de regissörer som (om än i sin del av världen) visar vägen för det moderna filmdramat. Gesterna är fortfarande rätt stora, och budskapet är på sensmoralisk nivå, men i grund och botten är filmen lika subtil som mångfasetterad, präglad av en enkelhet vi sällan ser idag…
-> 1938.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”År för år – 1937 – Balladen om pappersballongerna”