OBS! Notera gärna sidans sommartider framöver.
DE SENASTE VECKORNAS TEXTER:
Recensioner (nya): Jurassic World: Fallen Kingdom, Loving Vincent, Solo: A Star Wars Story. År för år: 1932, 1933, 1934. Serie: Way of the Dragon (1972), Enter the Dragon (1973), Game of Death (1978). Retrospektiv: Skammen (1968). Mästerverk: Lolita (1962). Special:Biosommaren 1998 – vecka 20-21, senaste sorteringarna.
Videosöndag 10/6 2018
15.00-16.35. DET REGNAR PÅ VÅR KÄRLEK (1946, DVD)
Jag fick nästan lite dåligt samvete, efter min recension på Skammen, när jag läste Kerstin Gezelius fina liksom-åter-eller-för-första-gången-närmande av Bergman i senaste VOD – såklart har många generationer präglats av en anti-Bergman-maxim (outtalad eller öppen) som velat göra just vad jag föreslår (någon form av ”nedmontering” av Bergman). Även om jag inte tror någon egentligen lyckats ignorera Bergman, eller att någon haft nytta av att hata honom, så bör man komma ihåg att han kan vara rätt komplicerad att närma sig för vissa.
Gezelius nämner i förbifarten Sveriges konstnärsförakt, vilket jag tror är så grundligt rotat att många inte vet vad de ska göra med Bergman ens om de tycker om honom. Studio S har nyligen gett ut en DVD-box med ”alla” (jag har inte checkat) Bergmans långfilmer, och som Hynek Pallas konstaterar är de en uppgradering från SF:s gamla DVD:er, som är under all kritik och talar för tanken att Sverige är ett kulturellt dyslektiskt land. Att det ska ta tjugo år, elva av dem efter Bergmans död, innan hans filmer i någon rimlig utgåva ges ut på DVD… det får en att skämmas. Jag antar att Sverige på världskartan är att jämföra med Fucking Jävla Kuk-Åmål, och vid det laget någon kommer på tanken att ge ut Bergman på Blu-Ray här så kommer man kunna se Det sjunde inseglet i VR.
Det har var nu en lång harang för att förklara att jag gillar Bergmans andra film, Det regnar på vår kärlek, som är något av en folklig melodram gjord av konstnären som ung. Det finns något naivt romantiskt och genuint melankoliskt över denna melodram, om ungdomar som träffas av en slump, blir kära och hamnar i en social och byråkratisk rävsax när de upptäcks (han är nämligen lusfattig, och social paria).
Filmen är byggd på en pjäs och nästan helt opersonlig i jämförelse med senare Bergman-verk, men där många av hans tidigaste filmer känns som trevande prologer till vad som komma skall så känns Det regnar på vår kärlek som en helt annan typ av frisk fläkt, den typ av något mer kommersiella och populistiska film som man annars aldrig skulle relatera till Bergman (sans Sånt händer inte här, en film vi inte bör tala högt om).
Tekniskt är filmen imponerande och visuellt är den allmänt vacker, särskilt lämplig som svalkande underhållning på sommaren, även om den förstås är ojämn, gjord med vilda humörsvängningar och en intressant-men-knakig kritik mot svensk byråkrati som fortfarande gör den ”aktuell”, för den som vill bocka av det kravet. När jag tänker efter finns det för få filmer om svensk byråkrati.
17.00-19.10. CALL ME BY YOUR NAME (2017, DVD/BR/VOD)
Och på tal om sommarfilmer så finns nu Call Me By Your Name tillgänglig för den som vill avnjuta en sällsynt välgjord uppväxtskildring och ungdomsromans. De vackra landskapen står inte i förgrunden här, inte heller är kärleksberättelsen i sig det viktiga – främst är detta en cinematisk utvecklingsroman (också byggt på en bok av André Aciman) som på skickliga och eleganta vis sätter fingret på de emotionellt omskakande upplevelser som sätter spår i resten av livet. Utförandet är dock smygande, och lika realistiskt som romantiskt, och vi kan bara gradvis börja ana de stora djupen i de olika människoporträtten.
Det är mycket skickligt filmskapande, gjord i en tid då fler och fler börjar glömma och sluta reagera på James Ivorys sublima manuskonst. Istället har fokus legat på hedonism och landskapsromantik – men de sakerna är helt ovidkommande. Call Me by Your Name är en film om hur vi upplever och minns kärlek och passion när den kommer till våra liv.
20.30-22.10. SUSPIRIA (1977, BR/VOD).
Och eftersom regissören Luca Gudagnino är traileraktuell med sin remake på Dario Argentos Suspiria… vad passar inte bättre? Argentos klassiska skräckfilm har lidit länge av att ha getts ut i dåliga varianter men nu finns den att importera på 4K-Blu-Ray (allvarligt talat det bästa sättet att se filmen) och jag gissar (men ta mig inte på ordet) att det också är den nya restaureringen som ligger ute på VOD-sidorna. Jag skrev om den i höstas och kunde konstatera att Suspiria nu förverkligats och blivit filmen den ska vara. Ibland är digitalt bättre än analogt. Detta är en film som man inte ser förrän den riktigt lyser.
22.30-00.20. CAPE TOWN COPS (2014, VOD)
Jag noterade i förbifarten att den här filmen ploppat upp på Netflix – väldigt många dussinfilmer ploppar ju upp där, och detta är en dussinfilm… som faktiskt är riktigt bra! Åtminstone tyckte jag det för fyra år sedan, då jag recenserade den under originaltiteln Zulu och svor att aldrig använda titeln ”Cape Town Cops”. Well, tiden går och livet går vidare… det är så mycket dumheter man lovar sig själv.
Filmen är en kolossalt våldsam polisfilm i buddycopstilen med Orlando Bloom som Mel Gibson-galningen och Forest Whitaker som den mer kolugna ”what have we got?”-krimmaren. Det börjar med ett kvinnomord och utvecklar sig till en massaker, medan snutarna måste vada sig igenom slumområden där en ny drog förvandlar människor till vilddjur, för att ta sig till skurkarna som gömmer sig på höga höjder i läkemedelsbranschen.
Som jag minns det är Zulu en sällsynt skicklig blandning av polisklichéer och rimlig tematik – eftersom filmen utspelar sig i Kapstaden är den djupt ingrodd i Sydafrikas våldsamma historia och aldrig avklarade rasism, korruption och kvinnohat. Ofta blir sådana kontexter till tomt effektsökeri i genrefilmer – jämför men den överskattade District 9 till exempel – men Zulu hittar ett sätt att föra fram den på ett organiskt och kännbart sätt. Angelägenheten är inget alibi för att ge filmen mer ”distinktion”. Den svåra problematiken i landet är inte ”refererad” till – den framgår helt enkelt, genom intrigen, och det är därför filmen samtidigt lyckas vara en rapp och väldigt omskakande polisfilm för de med starka psyken (filmen är definitivt mer våldsam än din typiska Beck-film).
Eller ja, det är så jag minns det i alla fall. Det är förmodligen inte en film man behöver se mer än en gång, men det är en bra gång.
FREDRIK FYHR