<- 1933.
… Underhållningsmaskiner av typen Kongs son skedde förstås i skuggan av det världskrig som stundade – ett som amerikanerna famöst skulle undvika in i det längsta. År 1933, ”Hitlers år”, gjorde Fritz Lang sin sista film i Tyskland, Doktor Mabuses testamente – den blev förbjuden av nazisterna, och hade överhuvudtaget inte gjorts om de haft makten tidigare.
Det är känt att Lang spenderade resten av sitt liv i USA – mindre känt är det att hans ”flykt” är en myt, i själva verket pendlade han några år efter -33 mellan Tyskland, USA och Frankrike, där hans minst kända ”exil” tog plats. Där fick han ett regijobb av Erich Pommer, den tidigare UFA-chefen som också flytt Tyskland och som nu ville bygga upp en studio i Frankrike.
Det jobbet, som Lang skulle komma att stirra sig blind på, var fantasykomedin Liliom, en filmatisering av Ferenc Molnárs pjäs med samma namn. Den handlar om en sluskig man (Charles Boyer) som beter sig som ett större svin, totalt otacksam över allt livet har att erbjuda honom – då särskilt hans fru (Madeleine Ozeray), en totalt undergiven och helgonliknande kvinna som av outgrundlig anledning älskar honom.
Den Dickens-inspirerade twisten är att han dör i ett misslyckat bankrån, och måste stå inför himlens agenter (aka ”Gudspoliserna”) och en himmelsk tribunal, eftersom han begått självmord (himlen visar sig ha en effektiv byråkrati). Han straffas genom sexton år i limbo för att rena hans själ, varefter han tillåts en dag på Jorden igen som ska avgöra om han ska till himlen eller helvetet.
Liliom är helt klart en av Langs mest underskattade och minst sedda filmer – blandningen av sakralt/moralistiskt allvar och oironisk sentimentalitet skulle prägla de flesta av hans amerikanska filmer, men skildringen av huvudpersonens process är klassisk Lang, upptagen av systemteknik och byråkratiska detaljer. Det är svårt att inte se överhetens maktapparat i ljuset av nazisterna – även om man kan diskutera vilka slutsatser man bör ta – och vi ser här ett tidigt exempel på pitchen ”en död figur får se sitt liv på film”. Till skillnad från i Dickens julsaga så ska inte huvudpersonen förstå hur mycket hans liv varit värt, utan tvärtom vilket svin han varit.
Bitar av det här pusslet lades av Lang redan 1921 i Den obesegrade döden, där Döden övertygar de levande om att livet fungerar på ett visst sätt, och samma år demonstrerade Victor Sjöström den Dickenska twisten i Körkarlen. Men det är förmodligen först i Liliom som den magiska realismen får lite romantik – det är på så sätt den riktiga länken till filmer som Livet är underbart, Frank Capras klassiker, som inte gjordes förrän tolv år senare…
-> 1935.
FREDRIK FYHR
3 svar på ”År för år – 1934 – Liliom”