År för år – 1933 – King Kongs son

<- 1932.

… men i vissa avseenden har inte mycket hänt. Man gjorde fortfarande dassiga uppföljare, till exempel. Bland mycket annat var 1933 King Kongs år – filmen King Kong förtjänar naturligtvis en längre text vid något annat tillfälle. Här kan vi ta tillfället i akt (det enda ni kommer få) att nämna King Kongs son, som var färdig bara åtta månader efter originalet. Till skillnad från hur det fungerar nu så var filmer färskvaluta för biografvisning på den här tiden, och produktionsbolaget RKO skyndade sig med att kränga ut en uppföljare så fort de insåg att Kong var en hit.

Det enda positiva med filmen är egentligen att den inte är sämre, med tanke på att regissörerna Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack fick hitta på en film på studs. Resultatet är förutsägbart sjaskigt – en månad efter Kongs framfart lider Carl Denham (Robert Armstrong) av en massa lagliga repressalier, så han kastar loss med kapten Englehorn (Frank Reicher) igen, vilket av en ”slump” leder dem tillbaka till ”Skull Island”… där de hittar, ja, en ”Kong junior”.

Det finns inte så mycket att säga om filmen – den är patetiskt tunn och manuset verkar ta slut halvvägs, men specialeffekterna är OK. Ser man filmen idag så blir man lite deprimerad över hur lite vördnad de inblandade hade för sin originalfilm, men det var förmodligen business as usual när det begav sig – nog gick folk och såg filmen, och de flesta var säkert lika glada för det. Filmer som King Kongs son, rena in- och utbetalningar, är väl vad som gör att hjulen snurrar.

Fram tills inte så längesedan var det här egentligen standarden för filmuppföljare – rent kvalitetsmässigt är King Kongs son inte annorlunda än en Men in Black II (2002) eller en Jack Reacher 2. Nuförtiden har dock uppföljare blivit så centrala för filmbolagen att det inte riktigt är så enkelt längre – inte nog med att uppföljare är hårdlanserade storsatsningar (och PR-mässigt mycket större filmer än filmerna som föregått dem), vi bygger också världar och metaspinoffs i Marvel- och till viss del Star Wars-stil. Det är nästan så att man kan bli nostalgisk för den tiden då man kunde räkna med att en bra film kom, och sedan en dassig tvåa, och sedan inget mer…

-> 1934.

FREDRIK FYHR