<- 1931.
… man kan säga att en film som Wien dansar och ler hade ambitionen att utmana en produktion som MGM:s Grand Hotel, en tidig kraftansträngning från ett Hollywood som vill ge publiken stjärnor för stjärnornas skull, och eskapism för eskapismens skull, i en tid som började bli alltmer deprimerande. Här skulle alla filmstjärnorna in under ett och samma tak – taket av ett hotell, mer specifikt – och man kunde lita på att biljetter såldes. Greta Garbo! John Barrymore! Joan Crawford! Wallace Beery! Lionel Barrymore! Jean Hersholt! Lewis Stone! Släng in ett stycke Tully Marshall när vi är igång!
Jag förväntar mig inte att alla ska veta vilka de här är – jag gör det inte själv – men förstå att A) Filmstjärnor var en större grej förr, och B) Få filmstjärnor lever för evigt. Idag är det svårt att se Grand Hotel utan en känsla av bitterljuv melankoli. Filmen vann Oscarn för bästa film utan att ens vara nominerad i någon annan kategori. Den satte standarden för en viss typ av ensemblefilm som går igen i vår tid, om inte bitvis (Ocean’s Eleven) så väldigt konkret (Love Actually). Jag vet inte när den blev en omodern kuriositet – förmodligen har den varit det länge.
Men, ni vet vad jag tycker – zeitgeist schmeitgeist. Om Grand Hotel bara hade handlat om att packa in stjärnor i en och samma film hade den varit lika dålig då som nu. Det turliga är att skådespelarna är otroligt bra. Storyn – baserad på en pjäs som i sin tur (ironiskt nog) byggde på en tysk roman – är bara snömos. Juveler blir stulna, pengar måste fås, romanser måste uppstå, missförstånd måste ske och deadlines måste bli snäva. Varje scen är fluff, men varje scen är också ett perfekt exempel på hur gamla skolans skådespelare dramatiserade sina rollfigurer. Det anses enligt en modern sensibilitet fult för skådespelare att förenkla ner en rollfigur till ett manér, men man kan gott studera den här filmen för att se hur skicklig den konsten faktiskt är. De flesta karaktärer i den här filmen har problem som är komplexa, och personligheter som är mångfasetterade, och även om skådespeleriet är övertydligt så är det också mycket noggrant, och inuti den pråliga helheten kan man också se att nyanserna och komplikationerna.
Grand Hotel är inte något konstnärligt mästerverk på något sätt, men det är fortfarande ett storartat stycke Hollywood, utförd med stensäker teknik och rättmätig, professionell stolthet från alla inblandade. Det är sant att de inte gör dem som de brukade…
-> 1933.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”År för år – 1932 – Grand Hotel”