År för år – 1931 – Wien dansar och ler

<- 1930.

… Uppenbarligen var den tyska filmmakten inte nöjd med att bara producera melodramer för en nischad publik. Der Kongress tanzt (i Sverige ”Wien dansar och ler”) var en riktig storsatsning för ljudfilmseran, ett seriöst försök att utmana Hollywood med en prålig musikal gjord i tre versioner (en tysk, en fransk och en engelsk) och med ett smörgåsbord av tyska storstjärnor i rollistan.

Filmen är förstås en nyckeltitel för den som vill se den tyska självbildens utveckling på film – uppenbarligen kan man se spåren även i en bagatell som denna, som utspelar sig 1814-15 under Wienkongressen, som tog plats efter Napoleonkrigen och såg till att karta om världsmakten; enligt många fröet till Tysklands roll i första och andra världskriget. Liksom praktiskt taget all tysk film gjord under denna era vilar en tung skugga över även de mest frejdiga filmerna, som denna.

Willy Fritsch spelar ryska tsaren Alexander, en tämligen busig ung herre som faller för Christel, en enkel handskförsäljerska, och en okomplicerad romantisk melodram följer – missförstånd sker, han är rik men hon är fattig, hon blir anklagad för ett mordförsök och måste i slutändan visa rätten sin heder – i andra änden finns förstås en sidointrig i form av tsarens sekreterare (Carl-Heinz Schroth) som också blir kär i henne. Diverse omständigheter gör så att det hela kan landa i en tämligen konservativ not där ”rätt” make blir ihop med rätt maka. Det har att göra med Napoleons flykt från Elba, men den historiska kontexten är kanske inte det mest minnesvärda med filmen.

Nämnda skådespelare var alla storheter på sin tid, ingen mer än Lilian Harvey i rollen som Christel – Harvey var filmens stora dragplåster och hade huvudrollen i alla tre versioner. Någon vidare påverkan internationellt hade dock inte filmen, trots att den möttes av lyriska recensioner.

Det är kanske inte så konstigt eftersom intrigen är så tunn att den är direkt förvirrande ibland – och hysteriskt lättjefull. Att filmen var (otroligt) populär i hemlandet är kanske inte så konstigt, men det är intressant att tro att tyska bolaget UFA faktiskt trodde att filmen skulle gå hem utomlands. Den bär just på den dekadens, den drömska nostalgi och eskapism som år 1931 var iögonfallande förljugen. Senare kom den mycket riktigt att bli synonym med den folkliga underhållning som assimilera tyskarna i Tredje riket – faktum är att den redan var det här…

-> 1932.

FREDRIK FYHR