Biosommaren 1998: Vecka 19

Tiden går, klockan slår, sakta rullar varje år.

Det är tydligen en dikt som Karin Boye skrev när hon var tolv år. Ofantligt begåvat!

Själv fyllde jag tolv sommaren 1998, och det är inte mycket till sommar att minnas. Jag har gått igenom biosomrarna i ett par år nu och jag måste säga att jag inte vadat mig fram genom ’98 med speciellt stor entusiasm. 1998 var det första året jag kunde minnas då saker plötsligt inte alltid var roliga längre. Livet kom in och sa hej och tolv förblir min hatålder. Dessutom så är jag nästan säker på att det regnade hela tiden. Alla minnen jag har från sommaren 1998 är av regn och blåst. Det regnade till och med när man gick på bio – var det inte Roland Emmerichs Godzilla så var det Hard Rain. Man fick gå på bio med paraply!

Detta hade i och för sig en förklaring – den stavades Titanic. Mer än någon annan film 1998 verkar Titanic ha gett var och varannan producent blodad tand – vad du än har för filmidé så gör vi den med en översvämning! Man trodde alltså att folk gillade Titanic för att det var mycket vatten i den. Håhå jaja.

Efter att ha gått igenom biosommaren 1997 förra året – mitt barndoms cinematiska kärlår – har det varit en kalldusch att ta sig an denna plaskeby som var sommaren 1998. Men jag ska inte vara den som är den! Låt oss vada.

DEEP IMPACT

Så sommaren börjar med mänsklighetens undergång, ja det är ju bara lämpligt. Liksom mycket på 90-talet hade gamla genrer gått igen och 70-talets katastroffilmer sålde som smör. Deep Impact hade premiär i USA den åttonde maj 1998 – en vecka senare i Sverige – och jag vet att jag såg den (en gullig samling biobiljetter i mitt gamla pojkrum bevisar det) men jag har inget minne av det. Det var den första av årets två kometfilmer (den andra var åbäket Armageddon som kom lite senare) och jag minns att detta var den man tyckte var den töntigare varianten. Detta eftersom filmen är ett lika ambitiöst som pretentiöst försök att göra en ”seriös” film av det här slaget. Var man en tolvårig kille så var man ambivalent inför Elijah Wood, den bortkomne ynglingen som skulle representera en, och dessutom så hade den något slags ”Heal the World”-tema i slutet, och idén att mänskligheten skulle bygga en ny Noaks ark.

Sanningen är att Deep Impact inte alls är filmen jag trodde att den var då – det är därför jag ibland undrat om jag ens såg den, även om det tydligen var så. Faktum är att filmen inte alls är så pjåkig. Den är särskilt stark i början, när den har infall av realism och flera bra skådespelare. Det är inte förrän halvvägs in som det börjar slutta neråt, och filmen fuskar med logiken och dramatiken, klämmer in snälla utvägar och mynnar ut i ett oklart jaha. Tonen blir för pompöst fånig och sentimental för att ta på allvar och samtidigt för allvarlig för att bli något annat än olustig, ytlig och frustrerande.

Med det sagt är det dock en väldigt sebar film, och eventuellt den film jag skulle dra på om du sa ”katastroffilm från 90-talet”. Morgan Freeman har inte varit mycket mer Morgan Freeman [mååg’n fri:men] än här (han spelar presidenten) och av någon anledning är Lea Teoni (som har huvudrollen som journalist) uthärdlig också.

Och mot Armageddon är det verkligen ingen match.

LITTLE MEN

Här är jag, som de brukar säga, at a complete loss. Jag vet att det gjordes en filmatisering av Louisa May Alcotts Unga kvinnor år 1994 (Winona Ryder var med, såklart). Jag har inte sett den filmen. Hennes roman ”Unga kvinnor” var första delen i en trilogi som fortsatte med ”Unga män”. Little Men hade VHS-premiär i september 1998 under titeln Unga män. Helt logiskt. Jag kan se den VHS:en framför mig om jag ser på affischen till den här filmen – men jag har aldrig haft någon aning om att den här filmen existerat förrän nu. Den verkar vara närapå helt oaptitlig och det skulle inte förvåna mig om jag dör utan att ha sett den.

SHOPPING FOR FANGS

Den här filmen har överhuvudtaget aldrig distribuerats i Sverige, så det är mindre konstigt att jag aldrig hört talas om den. Det är den typ av indiefilm som fortfarande kunde göras och få reguljär visning på den här tiden – den hade premiär i Toronto 1997 och storyn är enligt IMDb: ”En gift kvinna, som fått förföriska telefonsamtal från en lesbian, och en man som misstänker att han är en varulv är på väg att få veta vilka de innerst inne är.”

Hur fel kan det vara?!

Filmen är regisserad av en duo där ena halvan är en debuterande Justin Lin – han skulle senare komma att göra Fast & Furious- och Star Trek-filmer. Fascinerande.

WOO

När ett årtionde går mot sitt slut händer en märklig sak – det börjar bli överjäst, eller direkt ruttet. Alla popkulturella trender tröttas (eller dör) ut. 1998 var britpopen nydöd, Seinfeld gjorde sin sista säsong, och allt som varit hippt och coolt var plötsligt gjort.

Här kan vi nämna en film som Woo – kan ni gissa vad en av filmens gimmickar är? Jo! Att folk säger ”Woo” väldigt mycket i den.

Woo! WOO! Woo? Yo, Woo!

Vad står det på affischen? ”When you see ’Woo’, you say WOOOO!”

Och då är den inte ens regisserad av… John WOO!

Woo är en figur, spelad av Jada Pinkett Smith, varför den svenska titeln var pragmatisk: Woo – hennes namn säger allt!

Filmen är ett misslyckat försök att göra en modern screwball-komedi för 90-talet (och en afroamerikansk målgrupp). Woo är en halvgalen uppåt-framåt-figur som blinddejtar en trist advokatwannabe (Tommy Davidson), vilket leder till en ”galen natt” av diverse tilltänkta tokigheter. Filmen är dock så trist gjord att inga skämt fungerar, även om de å andra sidan till att börja med är tröttsamt stereotypa och klichéartade (man hade ännu inte kommit på att homofobi inte är roligt, till exempel).

Helt usel är den inte, för den är så harmlös och vill så gärna roa och skådespelarna (särskilt den alltid oklanderliga, och faktiskt-när-jag-tänker-efter-underskattade, Jada Pinkett Smith) har en karisma som smittar av sig. Filmen är inte bra, men jag slår vad om att du småsuckar dig igenom den om du skulle råka se den av misstag.

På svenska biografer denna vecka kunde man avnjuta Andrew Niccols småkultiga Gattaca, den rimligt underhållande överlevnadsfilmen På gränsen (med Alec Baldwin, Anthony Hopkins och en och annan björn), Francis Ford Coppolas menlösa Grisham-avstickare Regnmakaren, Sally Potters The Tango Lesson och en finsk film vid namn Sommaren vid älven. Den sistnämnda är förstås den vita valen i sammanhanget. Filmen utspelar sig på den finska landsbygden i 50-talet och handlar om en far och son som försöker bli accepterade i en grupp grovhuggna flottare. Tro inte jag har sett den, för den gavs inte ens ut på VHS i Sverige. Däremot gick den på bio – oklart hur många gånger eller hur länge. Svenska filminstitutet daterar biopremiären till åttonde maj 1998 men en gammal biorecension från Nöjesguiden är daterad 23 maj år 2000. I den lovordas mångfalden på svenska biografer, och en bit dialog citeras:

– Vet du hur en bra kock ser ut?

– Nej.

– Han har lång rygg och korta armar.

– Varför det?

– För att han inte ska kunna klia sig i röven!

Jag låter vilken reaktion som helst tala för sig själv.

FREDRIK FYHR