Som alla vet kastas ordet ”kult” runt lite som folk behagar. Tar man ordet på ordet – så att säga – så tror jag nog ändå att Bruce Lee är en av få verkliga kultfigurer. För den stora allmänheten är han förmodligen bara känd som Muhammad Ali, Che Guevara eller Gandhi, ett ansikte på en T-shirt eller en figur vars stridsrop härmas även av de som inte vet att de härmas. Börjar man dock läsa lite om Lee – eller ”Bruce”, som purister vill kalla honom – så ramlar man snart ner i ett kaninhål av biografier och myter. Bruce Lee är en sådan figur som har fans som kartlagt praktiskt taget varje dag av hans liv, och det verkar inte som att det funnits något han gjort som inte omgivits av någon slags vandringssägen. Kan det ha varit så, till exempel, att han kung fu-duellerade med en helig shaolin-munk på San Fransiscos bakgator innan han blev filmstjärna? Hans plötsliga död vid 32 års ålder, orsakad av den tämligen sällsynta åkomman hjärnödem, blir särskilt mystisk. Kan det ha varit så att han egentligen togs av daga av spöket av en drake? Biopic-filmen Dragon (1993) föreslår något liknande.
Kultstatusen förhöjs därefter av faktumet att han betedde sig som en guru – fastän han blev känd för att sparka folk i huvudet så pratade han bara om själslig frid, mindfulness och hur man i sitt liv ska ”vara som vatten”. Vem som helst kan leta upp någon gammal intervju med honom och hitta en enigmatisk talare, verkligen en person med en hypnotisk kvalitet. Även den mest krasse skeptikern kan dras med i hans ord, och på någon nivå pejla in känslan av att han kanske var någon form av halvgud. Han kunde, trots allt, röra sig snabbare än vad en kamera kunde registrera.
Det kanske inte kommer som någon överraskning att Lee var kändisbarn. Mer specifikt var han sonen till en berömd kinesisk operastjärna, och det var faderns influenser som gjorde att han blev barnstjärna. Vid arton ålders ålder hade han faktiskt varit med i tjugo filmer, även om han aldrig planerade någon filmkarriär. Som ung man fokuserade han enbart på sin kampsport – han skulle komma att utveckla sin helt egna lära, Jeet Kune Do – men han fick förstås ett ”offer he couldn’t refuse” när han erbjöds rollen som Kato, Green Hornets sidekick, i TV-serien om den maskerade hämnaren. Jag minns att första gången jag själv såg Lee var när jag i pytteålder såg Kato i ett par avsnitt av ”Läderlappen” med Adam West, där han gjorde gästframträdanden.
Berömmelsen som Kato sträckte sig jorden runt, och det är häromkring vi efter mycket om och men kommer fram till Big Boss, den första film Lee gjorde i Hong Kong. Fastän han var född i USA och hade gjort sin karriär där var det ingen som trodde på en film med en asiat i huvudrollen. Frestad av den blomstrande industrin i Hong Kong landade han där med självsäkerhet – han tackade nej till gigantiska Shaw Brothers (som erbjöd honom ett tvåfilmskontrakt) och hamnade istället hos Golden Harvest, som producerade filmen. Den kom att bli en enorm succé i hela Asien, och den cementerade hans stjärnroll.
För Bruce Lee var det helt klart mödan värt – och möda var det. Ursprungligen skulle huvudrollen spelats av James Tien, som redan var en stjärna i Asien, men den mindre kände Lee prackades nu på filmen istället. Förmodligen var det detta som gjorde att förste regissören Wu Chia Hsiang lämnade produktionen efter några dagar, hastigt ersatt av Lo Wei, som var maken till en av producenterna. Lee tyckte att Wu varit tjockskallig och fantasilös men gillade Lo ännu mindre, och kallade honom för en ytlig berömmelsejunkie. Därefter skar han upp ett stort sår på sitt pekfinger, vilket krävde tio stygn och ett bandage som är synligt genom större delen av filmen.
Att Big Boss blev en hit var ju bra, för inte är det mycket till film och det finns inte så jättemycket mer att säga om saken. Storyn är en prototyp som skulle gå igen i de flesta av filmerna han gjorde – han spelar en ung man från Kina som flyttar till en ny plats (i det här fallet Thailand, där filmen spelades in). Publiken vet att han är en jäkel på att slåss, så pitchen är att han lovat sig själv att inte välja våldets väg. Därefter visar det sig att det finns någon mycket ond figur – i det här fallet en Bondskurksliknande knarksmugglare – som provocerar honom så mycket att han till slut släpper taget om pacifismen och, tja, dödar allihop.
Just våldet är kanske lite mer iögonfallande här än i de senare filmerna. Jag kan minnas fel – jag har sett dem allihop, men inte på länge, och i den här serien tänkte jag skriva om dem en efter en utan facit – men jag har för mig att Lee håller sig till nävar och sparkar. När han väl släpper loss i Big Boss – vilket sker efter en väldigt lång startsträcka – så är det utan pardon. Han inte bara besegrar folk med armar och ben, han hugger ihjäl dem med kniv utan att tänka två gånger och mot slutet ser han ut som om han vandrat genom ett slakteri. Så mycket för den fridsamheten!
Varning för Nakna pistolen-scenografi.
Praktiskt taget är alltså Big Boss en vigilanthistoria. Skurken (Han Ying-chiech) är verkligen ond bortom all sans och vett. Till att börja med är hans front riktigt kass – han har en isfabrik, och så fort någon har sönder ett isblock så visar det sig vara fullt av suspekt vitt pulver. Senare hittar Cheng ett lik inuti isen… hur är det en vettig plats att gömma ett lik på?
Sak samma – skurken har inga problem med att döda vem som än kommer för nära hans ”hemlighet”, och när han väl tappar tålamodet på riktigt så blir han helt Pol Pot. Sorry för spoilers, men jag är inte säker på att någon annan än Bruce Lee lever i slutet av den här filmen. Det finns en damsell i distress där, men det skulle inte förvåna mig om hon egentligen blöder till döds också.
Det är förstås inte för storyn man ska se Big Boss, vilket är en av anledningarna till att den segar sig fram på rätt klassiskt exploitationfilmsmanér – här har budgeten inte varit så stor, och sparar man inte Lees akrobatik till slutet så har man ingen film. Medan intrigen pågår så kommer det lite duster då och då men främst måste vi se många scener av kitschig melodramatik där han har utbytbara dialoger med sin kusin (Tsien), och ett stendött kärleksintresse (Maria Yi) medan man undrar varför den supermäktige bigbossen inte bara tar kål på allihop när han ändå har det i sig.
Som sagt, när Bruce Lee väl får bli hämnande krigare och gå loss på några dussin fiender, då är filmen förstås förfärligt roande att se på – inte bara för att Lees fysikalitet är så fascinerande utan även för att våldet är så hejdlöst överdrivet. Men det är inte lika kul att ta sig fram till den punkten. Som tur är skulle tempot öka dramatiskt redan i Lees nästa Hong Kong-film, klassikern Fruktans nävar.
FREDRIK FYHR
BIG BOSS
Tang shan da xiong. 1971 Hong Kong 100 min. färgfilm 35mm. Regi: Lo Wei, Wu Chia-Hsiang (okrediterad). Manus: Lo Wei. Producent: Raymond Chow. Huvudsakliga skådespelare: Bruce Lee, Maria Yi, James Tien, Marilyn Bautista, Han Ying-Chieh, Tony Liu, Kun Li, Mao Ke-hsiu, Chin Shan, Tu Chia-Chen, Chen Chih. Foto: Chen Ching-Chu. Klippning: Ming Sung. Musik: Wang Fu-Ling. Scenografi: Chu Liu. Produktionsbolag: Golden Harvest Company. Svensk distributör: Filmco/Scanbox (VHS), Atlantic (DVD, 2004). Kategori: Inhemsk mainstreamproduktion, high concept-genre. Genre: Action (kung fu), schablon-melodrama, vigilantpitch, inslag av thriller/mysteriefilm och crime. Stil: EMS med set pieces, statisk kamera och tendens till helbilder samt vissa exploitationdrag (extremzoom, arkivmaterial som stickbilder etc). Premiär: 23 oktober 1971 (Hong Kong). Svensk premiär: VHS (1998?), 26 maj 2004 (DVD).
Omdöme: Stereotyp och mestadels anonym kung fu-melodram i klassisk exploitationstuk – livlös story med ett par bataljer som livar upp, och särskilt minnesvärd final.
Ett svar på ”Big Boss (1971)”