År för år – 1930 – Abschied

<- 1929.

… Med ljudfilmen fick även ambitionen att göra realistiska filmer ett ordentligt genombrott. Om man under stumfilmseran talat om realism så var det nästan alltid i form av ”psykologisk” realism. De franska impressionisterna – regissörer som Gance, Epstein, Clair och Dulac – gjorde filmer som var drömska och visuellt lyriska, men de ansågs realistiska så tillvida att de skildrade människans varseblivning och sinnesintryck. (En modern variant skulle vara att kalla Terrence Malicks filmer för realistiska, vilket kanske inte är ordet man först förknippar honom med).

Samma sak gällde för tyskarnas kammerspiel, en dramagenre som gick ut på att skildra ”vanliga” människors vardag – också där talade man om en ”psykologisk” realism. Melodramatiken var fortfarande i centrum, men ämnena som behandlades och filmernas miljöer var mer igenkännbara för gemene man. (Men återigen, om man tittar på den första kammerspiel-filmen Scherben, omnämnd här, så har den lika mycket att göra med den tyska expressionismen).

Tyske regissören Robert Siodmak skulle bli mest känd för sina opretentiösa thrillers i Hollywood, men på hemmaplan började han sin karriär med kammarspiel-filmen Menschen am Sonntag (1929), en stor framgång (med manus av Billy Wilder, av alla människor). Abschied året därpå var tyska filmmonopolet UFA:s första ljudfilm och var en fri uppföljare (denna gång med ett manus delvis skrivet av Emeric Pressburger).

Menschen am Sonntag utspelade sig i ett hyreshus och var en romantisk melodram, en kärleksfilm om ett par figurer som reste in och ut ur kärleken. Abschied utspelar sig i samma hyreshus, men är en mycket mer cynisk och besk skildring av de fattigare människorna som bor där. Ett olyckligt kärlekspar försöker leva under samma tak men misslyckas gång på gång – och deras olycka får hela tiden olika kontraster och nyanser av de andra människorna som bor i huset. Persongalleriet är ett sublimt virrvarr av människor som på ett så snällt sätt som möjligt bara bryr sig om sig och sitt.

Abschied är visserligen fortfarande ganska romantisk, men den är undertryckt och subtil och trycker aldrig på några för uppenbara knappar. Ena foten finns fortfarande kvar i melankolin från fransmännens impressionism, inte minst för att man måste gissa eller ana sig fram till vad kärleksparet känner och tänker, och karaktärerna är rätt brett gestaltade. Ändå måste det sägas att de pratar en hel del, och Siodmak är den typ av regissör som förstår hur man leker med ljud, nu när uppfinningen är så ny.

I slutet vred han dock om kniven och lät melankolin sjunka ner i dysterhet – det gillade inte UFA, som gjorde ett lyckligt slut åt filmen. Mirakulöst nog har detta spolats bort av tidens tand och den som ser någon nyutgåva av Abschied gör det med Siodmaks vision intakt…

-> 1931.