En av mina favoritfilmer är Taxi Driver (1976) – ett mästerverk.
En annan av mina favoritfilmer är Payback (1999) med Mel Gibson – långt ifrån ett mästerverk, men en film jag har mycket roligt med.
Jag accepterar inget mellanting som You Were Never Really Here, Lynne Ramsays nya och mycket irriterande film. Det är en film som inte har det i sig att vara filmen den skulle vilja vara, så därför nöjer den sig med att bara flörta med den. Kvar finns en pretentiös arthousefilm, men inte riktigt, eller en ambitiös exploitationfilm, men inte riktigt. Vad man än söker så får man det… inte riktigt.
Det är inte för inte Ramsay myntat ett helt eget begrepp – i min värld – kallat Kevin-syndromet och den senaste uppvisningen är förutsägbar. Joaquin Phoenix har huvudrollen en lunsig typ som lever på Samhällets Baksida där han får betalt för att hitta försvunna flickor – de flesta tycks kidnappade av pedofilkedjor och han har inget emot att döda kidnapparna åt arbetsgivarna. Berättelsen är rätt fragmentariskt presenterad, men jag tror det är något i den stilen. Han heter Joe. Howdy, partner.
Den okomplicerade crime-intrigen är given: Joe ska hitta en flicka som visar sig vara tungt bevakad av män från högre makter. Så det verkar förstås vara ett standardjobb först – slå in några pannben här, slå in några pannben där… hans favoritvapen är en hammare. Men han kommer inte så långt mot mutade poliser och skurkar som är guvernörer.
Man skulle ju kunna tro att hans situation kan generera spänning, men det är Ramsay förstås för smart för – de mesta våldsamheterna klipper hon bort ifrån på olika sätt, och vi får aldrig veta något om någon karaktär, eller hur något som händer i filmen hänger ihop på ett övergripande sätt. Sa jag att filmen har skurkar? Inte egentligen. Det finns karaktärer, vissa dyker upp i en och annan scen och de flesta dör.
Man skulle ju kunna tro att Ramsays stil har en poäng, och att hennes regival följer ett mönster, men det är hon förstås för opretentiös för – diverse närbilder på Joes ärrade kropp vittnar om hans våldsamma liv, ofta måste han ropa åt rösterna i hans huvud att hålla tyst, och enstaka flashbacks ger ledtrådar om att han varit i Irak eller Afghanistan. Så han är förmodligen skadad av sina erfarenheter – annat vore väl otänkbart.
Utan att ge det här mer kontext än så så finns det inte så mycket annat att konstatera än att Joe är en tom kliché – likaså är hans Luc Besson-doftande relation med den lilla flickan som han känner att han ändå måste rädda. Man skulle ju kunna tro att det här betyder att Joe har någon slags moral, men även om det egentligen gör det så är Ramsay lite för ”rå” för att vara sådär ”förutsägbart” sentimental. Här finns klyschor att undvika som avfarter på en motorväg – fortsätt istället framåt, på ingenmanslandet som är varken-eller-vägen!
Utan att ge Joe och (den ologiskt skrivna) flickan mer motivation så finns det inte så mycket annat att säga än att flickan är en till klichéartad McGuffin, och Joes behov av henne påminner i slutändan beklämmande mycket om torskarna som hon kidnappats åt. Vad i filmen föreslår egentligen att han vill henne väl, eller att han i längden är någon att lita på? Det är inte bara ett svar som inte går att få – det är en fråga som Ramsay inte är intresserad av. Hon tycks nämligen inte vara intresserad av så mycket alls.
Behållningen i filmen är, å andra sidan, Ramsays självsäkerhet som stilist. Det må vara effektsökeri på en fundamentalt pretentiös nivå, men effekterna har energi och påhittighet. Rent ytligt sett ser You Were Never Really Here ut som en stark film, och det finns enstaka stunder som i sig själva har knasig skönhet – som när Joe och en lakej ligger på ett köksgolv, medan den sistnämnda dör, och nynnar en gammal schlagersång ihop. En annan scen – som innefattar en väldigt spontan begravning – fick mig att fnissa okontrollerat. Jag är inte säker på hur roliga de här scenerna ska vara, men de är åtminstone garanterat så absurda att de inte går att ta på allvar.
Men en film blir inte oförutsägbar bara för att den undviker det mest förutsägbara och givna. Mycket i filmen skulle kunna betyda eller föreslå något – Hollywoods ännu tabubelagda relation till pedofili, korruption på högre makter, psykisk ohälsa och destruktiv maskulinitet – men de små ledtrådarna ligger bara strödda här och var för att exploatera just det faktumet, och få publiken att känna sig på-något-sätt-upplyst av någon på-något-sätt-oförklarlig känsla av något på-något-sätt-viktigt.
Jag ser faktiskt det som ganska ansvarslöst filmskapande – inte moraliskt sett så mycket som konstnärligt. Jag tror på tanken att en film kan vara mer eller mindre bra beroende på vad den faktiskt gör med spåren som ledtrådarna bildar – om det räckte med att bara strö ut ledtrådarna så skulle en film som Taxi Driver, till exempel, aldrig ha blivit gjord. När man bara har med dem för att sälja sin gris för mer än den är värd så kommer säcken på köpet.
FREDIK FYHR
YOU WERE NEVER REALLY HERE
2017 Storbritannien, Frankrike, USA 89 min. färgfilm codex (DCP) 2.35:1. Regi: Lynne Ramsay. Manus: Lynne Ramsay, efter en bok av Jonathan Ames. Producent: Rosa Attab, Pascal Caucheteux, Rebecca O’Brien, Lynne Ramsay, James Wilson. Huvudsakliga skådespelare: Joaquin Phoenix, Ekaterina Samsonov, Alessandro Nivola, Judith Roberts, Frank Pando, John McCleary, Alex Manette, Dante Pereira-Olson, Vinicius Damasceno, Jason Babinsky, Scott Price, Leigh Dunham. Foto: Thomas Townend. Klippning: Joe Bini. Musik: Johnny Greenwood. Scenografi: Tim Grimes. Kostym: Malgosia Turzanska. Produktionsbolag: Why Not Productions, Film4, BFI. Svensk distributör: Scanbox. Kategori: Auteurfilm, samproduktion mellan företag och film- och medieresursbolag (inkl BFI). Genre: Thriller (crime), action, mysteriefilm med inslag av arthouse, drama och svart komedi. Struktur: 3/5-aktstruktur med arketypisk underdog-mot-gangsters-scenario målsökande karaktärer med antytt karaktärsporträtt. Stil: EMS-variant, med omväxlande bildkomponerade breda mediumbilder, dito mediumbilder samt närbilder, med steadicam-panoreringar och enstaka effekter. Premiär: 27 maj 2017 (Cannes). Svensk premiär: 27 april 2018.
Omdöme: Visuellt ambitiös och stämningsfull crime-intrig med stereotyp intrig och ett överflöd av tematiska signifikanter som inte bildar något mönster. Pretentiös och innehållslös, om än tekniskt välgjord och stilistiskt säregen.
Ett svar på ”You Were Never Really Here”