TEXTER VECKA 16: Recensioner (nya): Death Wish, The Little Hours, Menashe, Mot solnedgången, My Friend Dahmer. År för år: 1927. Serie: Juninatten (1940). Retrospektiv: Jorden skälver (1948). Special: Spider-Man 2 (2004).
Videosöndag 22/4 2018
15.00-17.30. OFFRET (1986, DVD/BR/VOD)
Studio S har gett ut Tarkovskijs sista film – inspelad på Gotland med Erland Josephson, Allan Edwall och Sven Wollter – i digitalt nyskick, vilket förstås är en fin sak. Josephson spelar en åldrad och förhållandevis framgångsrik filosof och författare som drar sig undan med sin familj och några vänner för en tid på landsbygden, varpå ett nukleärt världskrig bryter ut och lämnar sällskapet övergivna i nattlandskapet. I en bön lovar han att avsäga alla sina förbindelser till livet om kriget kan ta slut, och morgonen efter inser han att han inför sig själv måste stå till svars för sitt löfte.
Jag har inte sett Offret på noga räknat elva år – och då var det på VHS – så jag kan inte säga så mycket vettigt om den, förutom att jag minns den som tillfredsställande transcendental – ni vet, Tarkovskij – och jag har svårt att tro att den skulle vara sämre än jag minns den. Finnes alltså på DVD, BluRay och VOD – kvalitén på BluRay:n kan jag inte sia om (trailern är från Kino Lorbers utgåva).
19.30-21.30. ÅKLAGARENS VITTNE (1957, DVD/VOD)
Studio S har även gett ut Billy Wilders än idag älskade klassiker Åklagarens vittne – dock ej på BluRay – och marknadsför den som en Agatha Christie-film. Det är sant att den bygger på en Christie-pjäs, och att hon var med och skrev manus, men det är kanske lite missvisande. Den här klassikern är nämligen ingen pusseldeckare utan ett rättegångsdrama – förevigat bland annat av Marlene Dietrich som hustrun till åklagade mördaren Tyrone Power, i sin tur backad av Charles Laughton som försvarsadvokaten som får göra sig beredd på ett mordfall som leder till en berg- och dalbana av överraskningar. (Det är inte ens lönt att förklara intrigen).
Det är möjligt att Åklagarens vittne är lite överskattad – i skrivande stund listar IMDb den som 66:e bästa film, även om den å andra sidan är ovanligt bra för att vara på den listan – eller åtminstone lite för absurd för att ta på allvar. Det är en tekniskt helt perfekt film, ypperligt skriven och ett måste att se för de som älskar att beundra skådespelare (manuset och dialogerna gör mycket jobbet här) även om det är ett perfekt exempel på vad jag kallar ”pannkaksfilm”, alltså en film vars intrig flip-floppas upp och ner i luften av ingen annan anledning än att det är tjusigt.
22.00-23.20. GRANATÄPPLETS FÄRG (1969, DVD/BR)
Criterions senaste release är Sergo Paradzanovs Granatäpplets färg, ett i det närmaste perfekt exempel på knasig arthouse – på något sätt handlar filmen om Sayat Nova, en armensk folksångare, och Paradzanov skildrar hans liv genom icke-narrativa visuella symboler.
Det som sammanför veckans filmval är helt klart att jag rekommenderar dem fastän jag inte minns så mycket av dem – Granatäpplets färg bör man förmodligen se fler gånger än en, och i mitt fall gäller det i det dubbla eftersom jag ärligt talat hade svårt att ta den här filmen på allvar när jag såg den (det är liksom den allvarliga, abstrakta armeniska konstfilmen du tänker på när du tänker på en allvarlig, abstrakt armenisk konstfilm).
Absolut är den en fröjd för ögat och att den inte funnits i så bra utgåvor är ett annat minus. Jag utgår ifrån att Criterions behandling av filmen gör den stor rättvisa.
23.45-01.15. DEATH WISH (1974, DVD/BR)
När jag recenserade den usla remaken på Death Wish nämnde jag originalfilmen som ”bra” – återigen är det en sanning med modifikation. Dels är filmen en rätt pervers våldsfantasi, hur man än vrider och vänder på det, men främst har jag inte sett den på över tio år. Alltså kan jag inte längre vara helt säker på att det jag skrev om den då var sant. År 2007 tyckte jag hursomhelst att det var en ”välgjord och fascinerande” b-film, som man kunde se som ”omoralisk underhållning”. Nattbio är det hursomhelst.
FREDRIK FYHR