Dags att gå back to basics.
Jag har skrivit en hel del om att film är ett visuellt språk och att vi läser bilder för att vi har visuell läsförståelse (en introduktion till hela den idén finnes här) men jag har varit rätt snål på att bidra med klassiska exempel. I begynnelsen analyserade jag första Ace Ventura-filmen för att ge ett exempel på typisk narrativ klippning och visuell grammatik i film, men i övrigt har mina analyser mest varit på filmer som gör ganska kreativa och originella saker (alla sidans analyser finns här).
Det finns olika anledningar, men tiden är nu mogen för att skriva lite om den typ av visuella grammatik som de flesta filmer följer. Den som läst filmvetenskap kommer känna igen det här – vi snackar nu gammal hederlig kött-och-potatis-visualitet (jag använder bara begreppet mise-en-scène i nödfall) och begrepp som kontinuitetsklippning, shot-reverse-shot och rumslig orientering.
Men för den som inte läst filmvetenskap, och har mindre än ett hum om hur filmer är uppbyggda, kanske jag kan bespara den nyfikne en kurs (sorry, fakulteten). Dessutom ska jag bidra med min egna knorr genom att – helt på egen maskin – namnge olika traditioner och tekniker om inget namn redan finns. Detta gör jag för att i framtiden kunna katalogisera dem, och referera till dem utan att behöva förklara samma sak i text efter text.
Dessa lektioner i visuell ABC börjar med vad jag kallar EMS. – Etablering, Mediumbild, Shot-Reverse-Shot. Detta är ett visuellt schema som återkommer så frekvent, i så många filmer, att det är lika bra att stämpla det. Det fascinerande med detta schema är att var och varenda människa kan läsa av det, även om majoriteten säkert inte vet om det. Vårt slumpmässiga skolexempel här är Paul Feigs actionkomedi The Heat (2013) med Sandra Bullock och Melissa McCarthy som omaka snutpar. I förbifarten ska jag också plocka upp ett par exempel på vad jag kallar för visuella rim, eftersom denna film råkar ha ett par bra exempel på det.
För att förklara EMS-schemat måste vi först gå in på vad en typisk scen i en typisk mainstreamfilm försöker göra, nämligen förklara följande:
- Vart är vi?
- Vilka är där och varför?
- Vad gör de/vad händer?
Den tredje punkten är inte så viktig för oss nu – den kan betyda vad som helst i en scen och jag har varit inne på den förut; det mest grundläggande är de två första. Varenda scen i en (typisk) film börjar med att förklara för publiken vart vi är och vilka som är där. I början av filmen vet vi ingenting, därför handlar lite mindre än första hälften av en långfilm om att etablera saker.
Etablera mera!
I början av The Heat introduceras Bullock som den ena protagonisten, Ashburn:
Efter den första scenen, då vi ser ett av hennes tillslag på jobbet, klipper vi till en etableringsbild:
Vi reagerar omedelbart på informationen: Vart är vi? Vi är här, i den här byggnaden.
Klipp till denna planimetriska bild på en TV som står på. Vi förstår att vi nu är inuti byggnaden vi nyss såg. Vi väntar oss att få se vem som tittar på TV.
Det är Ashburn (Bullock). Ingen överraskning. Vi förstår nu utan vidare att vi är hemma hos henne.
Hon släpper ut katten på balkongen, och vi får i samma stund se en helbild på hennes lägenhet. Det är precis i början av filmen så den sysslar med att etablera så mycket som möjligt här – för enkelhetens skull kan vi nöja oss med att titta på hennes lägenhet.
Här kan vi nämna en första regel: Så fort vi är på en ny plats så kommer en etableringsbild. Etableringsbilden kommer nästan bara när filmen presenterar nya platser. Därefter förutsätter filmen att vi kan platsen. Om vi återvänder till samma plats senare i filmen så kommer därför ingen etableringsbild, eftersom vi redan introducerat platsen. Det är en slags ”plocka upp information längsmed vägen”-process som pågår här. Från början vet vi ingenting – nu vet vi att Ashburn är polis, och vi har även sett vart hon bor.
En till regel: En (typisk) film förklarar så mycket som möjligt så tidigt som möjligt. Därefter trappas etableringarna ner – färre och färre bilder, och mindre och mindre tid, läggs på att förklara saker. (Etableringsbilder kommer dock alltid när nya platser introduceras, oavsett när, vilket vi ska se exempel på senare).
Typiska mainstreamfilmer anstränger sig alltså för att vara så behagliga mot åskådaren som möjligt. Det leder oss till fenomenet visuella rim, där olika bilder matchar varandra för att undermedvetet tillfredsställa åskådarens känsla av ordning.
Detta händer redan här i början när vi klipper till ännu en skärm…
… och Ashburn som tittar på den.
Det var alltså inte bara en slump att hon just tittade på TV. Det var den ena vokalen i en visuellt rimmande fras.
Alltså:
A
B
A
B 
Etablera ännu mera!
OK, så nu har vi sett vart Ashburn bor – dags att se henne på jobbet.
Etableringsbild! Vart är vi? Vi är här. Vi såg ju att hon var inne på FBI:s hemsida nyss, så vi kan förutsätta att det här är FBI:s kontor.
Got it!
Vi klipper till den här figuren som står och pratar. Eftersom vi vet vart vi är, och inte fått någon etableringsbild, så utgår vi från att vi är i samma byggnad.
Knack, knack.
Efter etableringen kommer nu mediumbilden. En mediumbild är ett bildsnitt och den vanligaste typen av bild. Den visar oss en figur, så pass nära att vi inte ser hela kroppen men inte så nära att det är en närbild.
Hon är i samma rum, för han ser henne. Detta är den typiska kontinuitetsklippningen, som har sett likadan ut sedan Harry Carey hade problem med sina byxor i Bucking Broadway (1917):
Efter mediumbilden följer en dialog i shot-reverse-shot-stil.
Den förklaras enklast genom sig själv.
Alltså:
Shot….
… reverse shot.
En annan typisk tagning följer, den så kallade walking and talking-långtagningen, där folk, ja, går medan de pratar.
De stannar upp för lite mer…
Shot…
… reverse shot.
Notera dock statisten som vandrar förbi i bakgrunden. Av någon anledning som bara regissören Paul Feig vet så är The Heat rätt full av statister som vandrar omkring i bakgrunden.
På tal om det klipper vi till den här skylten, som förklarar vart vi är: FBI:s fältkontor i Boston. Detta är också en etableringsbild, om än en lite mer skyndsam. Vi har ju redan introducerat ett FBI-kontor så vi behöver inte en bild på en till byggnad (det skulle förvirra åskådaren angående vilken byggnad som är vilken).
Och, som vi ser, en till statist vandrar förbi i bild.
Här ser vi för övrigt ett till visuellt rim.
Förra gången Ashburn vandrar in på ett kontor fick vi en lång tagning. Nu kommer hon in lite mer undanskymd. Tempot är lite högre, krusidullerna mindre.
Klipp till den här killen som vi utgår ifrån tittar på Ashburn.
Unt ze shot…
… reverse shot!
Redo för fler bilder på kontor?
Spåren leder Ashburn vidare till Bostons poliskontor.
Den här gången har vi ännu mindre etablering av plats – vi ser bara ”Boston Police” på en datorskärm i förbifarten.
Notera hur etableringarna blir färre ju längre fram vi kommer.
Et cetera.
Ute på fältet letar Ashburn efter en bar, som en glad herre pekar ut till henne. Eftersom Ashburn enligt manuset får vägen visad på detta sätt skippar vi en etableringsbild.
Istället följer detta spontana klipp, där hon öppnar dörren och kommer in i baren – hon har helt enkelt gått ”dit” mannen pekade. Detta är ett bra tecken på att filmen ”kommit igång” och inte längre vill ge oss etableringsbilder, utan öka tempot lite. Bilden ovan är nämligen ingen etableringsbild utan en mediumbild, vilket är bilden som ”tar över” etableringen när den försvinner (mer om det lite senare).
OK, så shot…
… reverse shot.
Men vänta! Vad har vi här om inte en till etableringsbild.
Jo, Mullins (McCarthys karaktär) måste snacka med Michael Rapaport på fängelset. Fängelset är en ny plats. Etableringsbild gäller. Det är en liten scen, vi återvänder aldrig till fängelset igen, men ändå – ny plats = etableringsbild. Hugget i sten.
Liksom shot-reverse-shot.
Sluta etablera (bara lite mera)
Så halvvägs in i filmen har den etablerat alla figurer och platser som den tänker befinna sig på. Det som händer då är att etableringarna försvinner, och filmen klipper direkt mellan scener i mediumbilder. Ibland ersätts dock etableringsbilderna av en slags ”pausbild”.
Här, efter en tuff scen, sitter Ashburn i bilen…
… och vi klipper till en vy över staden. Detta fungerar som en ”pausbild”…
… som följs av denna bild…
… och Ashburn i köket. Vi är hemma hos henne igen, men nu kan vi platsen och behöver ingen etableringsbild.
Noteras kan dock det visuella rimmet!
A
A
B
B
C
C
D
D
Trodde du fotot av katten var en slump? Näpp, katten är del av den visuella rekvisitan i Ashburns lägenhet, och matchar det här visuella rimmet. Rent filmgrammatiskt visar det hur filmen håller sig till ett genomgående stilmönster – när vi klipper till Ashburns hem igen så använder vi samma visuella organisering som förra gången, bara för att hålla ihop någon slags generell ordning på torpet. Det kan jämföras med det grammatiska mönstret och rytmen i en text.
Jag satt i bilen när dagen var slut. Senare blev det kväll. Framför TV:n satt jag och tittade, med katten jag hade i knät.
Jag satt i bilen när dagen var slut. Dagen efter gick solen upp. Frukost gjorde jag intill väggen, med fotot på mig och katten.
Hursomhelst. Filmen börjar nu skippa sina etableringar…
… i en scen studerar Ashburn och Mullins ett par skor…
… sedan ett direkt klipp till en mediumbild på den här figuren igen. Vi förstår att vi nu är på FBI:s Bostonrotel, för vi har fått det etablerat.
Schemat vi följer här är alltså snarare MS (Medium, Shot-Reverse-Shot) än EMS. Kom dock ihåg att etableringsbilder alltid gäller så EMS-schemat gäller därför fortfarande det också. Vill man vara petnoga kan vi dock säga att MS är en typ av visuell frasdel som kan stå för sig själv, och att man kan uttyda EMS-schemat ungefär som ”EMS-MS”.
Ett till exempel! Här har vi en scen som tar slut…
… och klipper direkt till baren, som vi redan fått etablerad. Mediumbild…
shot…
… reverse shot. Placera valfritt alkoholrelaterat skämt här.
Men vänta!
Vi är långt inne i filmen nu men här kommer vår vän etableringsbilden igen! Som sagt, den gäller. En ny plats – dinern Denny’s, i det här fallet – så in med etableringsbilden och…
Resten kan ni.
Se det här som en flyttlåda full med basal filmkunskap, fraserat lite som jag behagar. Det är inte allas kopp te, men jag har nu knåpat ihop den här utläggningen så att jag en gång för alla har gjort den. I framtiden kommer jag att nämna EMS (eller möjligen EMS-MS) i faktarutorna på mina recensioner, med en länk till denna text. Då vet du förhoppningsvis exakt vad jag menar.
Fortsättning följer, som alltid.
FREDRIK FYHR
28 svar på ”Faces, Places – lite visuell ABC”