När man går igenom Ingrid Bergmans tidiga roller kronologiskt – som denna serie gör – så dyker En enda natt upp som en något udda fågel. Den gjordes 1939, samma år som hon debuterade i USA med nyinspelningen av Intermezzo, men hennes roll i filmen är inte speciellt stor och inte speciellt intressant. Snarare än att viska om en stor internationell karriär så påminner den lite mer om de roller hon började sin karriär med, och jag skulle rentav vilja påstå att hennes spel också tar några steg tillbaka – nästan som om filmen hade gjorts tidigare, men släppts senare. På samma sätt är filmen återigen gjord av Gustaf Molander, men med tanke på hans tidigare filmer – mestadels välgjorda och åtminstone synbart ambitiösa i någon riktning – så känns denna väldigt obetydlig och lättglömd, liksom gjord i förbifarten utan kreativ geist. Då blir förstås inget bättre av att intrigen i sig redan är tunt underbyggd – liksom många gamla melodramer från arkiven så försvinner intrigen ur minnet så fort man tittar på den (liksom ett par filmer jag recenserat i denna serie har jag sett En enda natt förut men hade nästan inget som helst minne av den).
Det mest intressanta med filmen är dess mest beklämmande aspekt, ja nästan det enda utmärkande med den. Det är något som följer i led med ett par andra filmer jag skrivit om, nämligen hur man i den kan upptäcka vedertagna ”rasmyter” som är mer eller mindre direkt antisemitiska (eller i det här fallet antiziganistiska) – vilket i sin tur föreslår, liksom mycket annat i historien, att den svenska ”neutraliteten” inte var så neutral alls. Åtminstone flirtades det öppet med Tyskland i filmer som denna och Kära släkten, i vilken Edvin Adolphson spelade en direkt judisk karikatyr som skulle väcka publikens förakt. I En enda natt har Adolphson huvudrollen, som en cirkusdräng som får veta att hans far är en adelsman och att han egentligen är arvingen till ett stort gods. Automatiskt tolkar vi detta som en klassfråga, men å nej. Klass är en naturordning bunden till ”blod”. Filmen vill att vi tar det som något självklart att ens ”natur” inte är något man kan göra något åt. När Adolphsons rollfigur inser att han är hälften adel, hälften patrask, liknar han sig själv till en ”åsna”, och denna blodsångest passerar helt oproblematiskt som rimlig motivation för en karaktär att ha.
Liksom i många melodramer av det här slaget är storyn en serie oerhörda sammanträffanden utan mycket till sammanbindande intrig. Det är bara en ofantlig slump att Valdemar (Adolphson) kommer med sitt ambulerande tivoli till landsbygden där överste Magnus von Brede (Olof Sandborg) har sina marker. Eller sitt och sitt – egentligen ägs tivolit av Helga (Aino Taube) som är Valdemars älskarinna. Eftersom Valdemar är man agerar han ansiktet utåt, som om affären är hans, och redan här kan vi ana en underliggande smutskastning av hans tveksamma karaktär – han har ett glatt humör, men vi får egentligen aldrig se honom göra några positiva gärningar; scenerna på tivolit präglas istället av att han super och slåss, samt glatt daskar till Helga både här och där och ”skämtsamt” säger att han ska ge henne stryk. Patriarkat? Närå. En kritiker år 1939 menade att filmen var ”olyckligt förälskad” i ”tattarromantik”.
Följaktligen kan von Brede också genast se på Valdemar att han är hans son – att de är lika varandra är en sak, men det övertygande faktumet för von Brede är Valdemars virila ”läggning”. Valdemar berättar att han blev till på grund av att hans mor, ”Blonda Matilda”, låg med en främling ”en enda natt” – ingen skam på torra land går tydligen över att denne främling måste ha varit von Brede, den gode herrn, men hursomhelst. Han prackar på Valdemar ett jobb på godset, vilket (typiskt för de här filmerna) inte har någon större betydelse för intrigen – tydligen stannar Valdemar på godset i ett år, och under tiden blir han bekant med Eva (Ingrid Bergman), som är någon slags skyddsling till von Brede. Hon är ingen dotter eller älskarinna utan har (på ett återigen praktiskt oförklarligt sätt) bara kommit att hänga omkring hos von Brede större delen av sitt liv.
Scenerna när Valdemar kommer till godset präglas av en förnöjsam ”fisk på land”-karaktär, där Adolphson flänger med anglosaxisk jargong (”ålrajt!” ”jesör, sörtenly!”) och hela tiden vill bli behandlad som en simpel dräng, vilket gör godsets butler bekymrad eftersom han ser allvarligt på det här med heder och ära; hans far var också hovmästare på godset, förstås, för dessa ting voro huggna i sten (med det sagt ska det dock sägas att filmens enda riktigt fina grepp är att låta den allvarliga och melankoliske betjänten spelas av Erik ”Bullen” Berglund, som annars var synonym med revyscenen och mer typiska comic reliefs).
Valdemar är dock inte dum när han strutsar runt på godset. Han bär såklart på den där ”vagabond-visdomen” som gör att han kan se igenom allt och alla (en kliché som i vissa sällsynta fall överlevt till vår tid, se Leonardo DiCaprio i Titanic som praktexemplet). När han får veta sanningen om sin bakgrund verkar han ge sig på att förvandla sig själv till en adelsman – oklart varför, egentligen – och även om von Brede uppenbarligen vill pracka på honom Eva för giftermål, och även om ingen av dem egentligen vill, så har de mystiskt nog också fattat tycke för varandra efter ett tag.
För den som undrar om jag inte betar av väldigt mycket intrig nu så kan jag förklara att jag har en poäng – jag vill komma till slutet (spoilers för denna 80 år gamla film nu!) där filmens otrevliga tematik dras till sina deprimerande slutsatser. Efter att Valdemar och Eva blivit trolovade står de i ett mörkt rum där vildens lustar blir för mycket för honom – hon får panik av hans sexuella hunger och naturligtvis straffar han henne genom en örfil. Hon retirerar i tårar och ilska, men säger vredgat att hon inte ”klandrar honom” för att vara den han är – ”men jag föraktar er!”
Som alltid i gamla filmer ska man aldrig gömma sig bakom argumentet att ”det var så saker var då”. Ingenting i En enda natt visar någon som helst realistisk bild av hur livet i Sverige var år 1939. Filmen rekonstruerar dock en myt om vad den verkligheten, dess dåvarande samtid, var. Detta gör filmer då som de gör nu. Under sin sjaskiga, obetydliga och ovanligt opersonliga yta lurar en riktigt olustig vision av en värld där klass är naturlag, eftersom människor delas in av naturen i olika raser. Filmen slutar med att Valdemar återvänder till sitt cirkusliv, till synes nöjd över att vara tillsammans med sin bullriga jänta Helga, som serverar feta bakverk i en cirkusvagn; sista codat är en närbild på en schäfer som högljutt och gläfsande försöker ta sig in genom dörren, vilket gör det närapå omöjligt att inte läsa filmen som ett försvarstal för rasbiologisk segregation. Visst är vi olika, vissa lägre stående människor är ju ”djuriska”, och skräp ska bo med skräp. Det finns inte mycket att le och skratta åt i den världsordningen, såvida man inte är en glad nationalistisk slav under den blytunga flaggan.
FREDRIK FYHR
EN ENDA NATT
1939 Sverige 91 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Gustaf Molander. Manus: Gösta Stevens, efter romanen ”En eneste Nat” av Harald Tandrup. Producent: Stellan Claësson (produktionsledare). Huvudsakliga skådespelare: Edvin Adolphson, Olof Sandborg, Ingrid Bergman, Aino Taube, Erik ”Bullen” Berglund, Marianne Löfgren, Magnus Kesster. Foto: Elner Åkesson. Klippning: Oscar Rosander. Musik: Eric Bengtson (okrediterad). Scenografi: Arne Åkermark (arkitekt). Produktionsbolag: SF. Distribution: SF (35mm, 1936), SFI (DCP, 2015). Kategori: Modern romantisk melodram med komedistruktur, inhemsk produktion. Genre: Drama, romantik, komedi, melodram, kammarspel, relationsdrama, utan anmärkningar i stil och ton, romantisk agendakonflikt, 3/5-aktstruktur, inslag av musikal. Premiär: 20 februari 1939 (Sverige).
Omdöme: Tunt underbyggd melodram, opersonligt om än totalt habilt spelad och regisserad, undergestaltad i intrigen och i karaktärsmotivationen. Filmens underliggande anti-humanistiska ideologi bör också nämnas, även om det går att diskutera om den har någon påverkan på filmen rent formellt.