År för år – 1926 – Enligt lag

<- 1925.

… andra sidan av myntet ser vi året därpå i Enligt lag – en sovjetisk film som bär på ett betydligt tydligare fördömande av girighet (läs: kapitalism) och (särskilt) kyrkan. Samtidigt är det också ett exempel på hur den sovjetiska propagandan inte var synonym med militäriska, instrumentella skapelser vars enda syfte var att framhäva statsmakten. Filmare som Lev Kulesjov – som gjorde denna film – kunde fortfarande göra film för filmens skull, om än hårt fållad och inramad.

Enligt lag är en filmatisering av en Jack London-novell om ett par lycksökare i guldruschens Amerika som längsmed Yukonfloden blir galna av avund, skuld, rädsla  och hunger. Det är en överlevnadsfilm, strikt taget, och den fungerar utmärkt att programmera i en filmkväll ihop med filmer som The Revenant. På samma sätt som Iñárritu i den filmen har Kulesjov en smått magisk relation till naturen, och så ofta han kan använder han det råkalla klimatet för att skapa en atmosfärisk genklang med skådespelarna, som uteslutande känns hämtade från tyska expressionismen. Detta är en mörk, intensiv och förskräckligt spännande film (tycker jag).

Storymässigt händer inte sådär jättemycket, rent krasst. De är fyra vänner, och en hund, som gradvis blir mer och mer osäkra på varandra i det iskalla klimatet. En dödar en annan, varpå sällskapet hamnar i ett dödläge och en moralisk kris. Girighet har förstås tagit dem till denna plats, det verkar propagandaministeriet acceptera att publiken utgår ifrån, men faktumet att två i sällskapet är kristna blir ett problem för den tredje, som de vänder sig emot, i tron att de har gud på sin sida. Det går att vara mer generös med tolkningen av den här filmen – den icke-troende mannen är också mördaren – även om kontexten är rätt svår att komma ifrån.

Kulesjov är mest berömd för demonstrationen av ”Kulesjov-effekten”, det visuella experiment som klippte mellan olika bilder för att bevisa hur klippning dikterar åskådarens tolkning. Ett ansikte, till exempel, säger oss ingenting säkert förrän vi ser vad personen tittar på, och till och med då är ingenting givet. Denna naturliga paranoia använder Kulesjov ypperligt, särskilt i början av filmen då han iscensätter hur sällskapet vänder sig mot varandra med minutiös symbolism, som samtidigt lyckats vara helt realistiskt. Ju längre filmen pågår desto mer bombastisk och operatisk blir den.

På tal om ansikten så måste man säga att skådespelarna här ser ut att skapas och skulpteras fram av nitratet. Kulesjov måste ha vetat att skådespeleri inte i sig är lika viktigt för en film som att skådespelaren ser rätt ut för rollen. Vissa skådespelare, som Vladimir Fogel (som spelar mördaren), har helt enkelt en naturlig, melankolisk, desperat utstrålning. Och vissa skådespelare – som Alexandra Khokhlova, som spelar en av de kristna – har helt enkelt förmågan att se ut exakt som du trodde att den elaka häxan som bor långt ute i skogen såg ut när du var liten.

Enligt lag faller helt klart in under bortglömda-men-lysande sovjetiska filmer. Historiskt sätter den propagandafilmen i ett mer relativt ljus, den förklarar på ett oumbärligt pedagogiskt sätt hur den ryska montagetekniken kunde användas för olika typer av berättelser, och även hur den överlevt till vår tid…

-> 1927.