<- Del 1.
Den eventuellt mest iögonfallande globala filmtrenden år 1979 var filmer om upprorisk ungdom – å ena sidan mer romantiskt präglade filmer som Breaking Away, om ungdomar som undrar över sin plats i tillvaron, å andra sidan mer alarmerande saker som Over the Edge där våldsamma ungdomar gör regelrätt revolt mot de vuxna; The Who-filmen The Kids Are Alright och deras kultiga mod-melodram Quadrophenia, glada ”spräng skolan i luften”-pamfletten Rock ’n Roll High School och direkt våldsromantiska The Warriors – plus, till mindre grad, Hair. I svensk film hade trenden med så kallade ”Aniarabarn” varit rådande en tid – nyligen fint behandlat i FLM, förresten – och man kan säga att årgång ’79 anlände ett år senare här, med Kaj Pollaks Barnens ö (1980), en film som utmärkt går att jämföra med de tidigare nämnda.
Varför det gjordes så mycket filmer om rebelliska barn? Svaren ter sig olika beroende på vart du frågar. I svensk kontext är det nära till hands att tolka de revolterande barnen som resultatet av en känslolös, byråkratisk dystopi. I en brittisk kontext fanns redan de ”arga unga männen”, och Quadrophenia (en coming-of-age-story byggd på en musikal av The Who) sågs av många som en flört med 60-talets brittiska våg av diskbänksrealism, via en ny medvetenhet om punken. I USA ventileras skräcken mot kärnfamiljens upplösning och oron inför den sexuella revolutionen, samtidigt som flower-power nostalgiskt avhandlas för historieböckerna (i Hair), liksom 50-talet innan dess (i Grease, 1978).
Gemensamt för alla de här filmerna är dock rädslan för att föräldrarna inte når ut till barnen, och att barnen i brist på intellektuell eller ideologisk stimuli förvandlas till anarkistiska troll vars enda instinkt är att förstöra allt de ser utan eftertanke. Det här går hand i hand med den typ av vettlöshet som enligt gängse filmhistoria började krackelera New Hollywood – de stora auteurernas årtionde var på väg att dö ut, med kalkonprojekt som Scorseses New York, New York (1977) och, år 1979, Spielbergs maniskt misslyckade komedi 1941. Samtidigt var just bullriga sexkomedier något som började definiera en tradition – dels året innan med Animal House, nu år 1979 med den omedelbara uppföljaren Meatballs (elegant översatt till ”Tom i bollen” i Sverige). Den oblyga sexhumor som eventuellt började i Robert Altmans M.A.S.H (1970) fick nu sitt naturliga, högst opretentiösa, utlopp: Full fräs framåt.
Over the Edge.
Narrativen föreslår att sexuell frigörelse gick till sexuell dekadens, och att all moralisk lag och ordning hotas att raseras av framtidens riktningslösa generationer. Over the Edge (”Unga rebeller” i Sverige) börjar gravallvarligt med en textremsa som informerar oss om statistik över våldsbrott begångna av ungdomar. Därefter följer en vision av ungdomar som får uppfostra sig själva, instängda i en meningslös medelklassbubbla som till slut gör att de revolterar mot vuxenvärlden genom att låsa in sina föräldrarna i skolan, vandalisera allt omkring dem, tända eld på parkeringsplatsen och utsätta folk för allmän livsfara.
Denna demonstration av utspårad alienation – som för övrigt vad byggd på en verklig händelse – går igen i Rock ’n Roll High School, som till viss del är en förtäckt reklamfilm för Ramones. Filmen producerades av Roger Corman och var en mer tydligt satirisk komedi, där ungdomarna är helt uppe i det blå över rockmusik, medan de vuxna är totala tråkpellar som går in i väggen eftersom de bryr sig om saker som god utbildning och sedlighet – även i den filmen hamnar dock skolan under belägring, och ungdomarna tar över i en maktfantasi som kommer ackompanjerad av Ramones. Det vore inte fel att kalla filmen för en strikt revolutionsskildring. I sin ohejdade glädje och sättet den är helt på ungdomarnas sida (samtidigt som den har ett par strikt kommersialistiska djävulshorn) finns det nog något genuint subversivt över filmen, särskilt när man kastar ett öga på Over the Edge och ser att oron över utspårad ungdom var verklig och kanske till någon mån befogad… även om Rock ’n Roll High School också är en föregångare till Beavis & Butt-Head och ett lealöst 90-tal á la Clerks (1994) där bristen på ideologi inte ledde till revolt utan, tvärtom, till konformism och lathet.
En orsak till det kan vara att allt, även uppror, går att sälja. Det är kanske ingen slump att revolten kom till tonerna av Ramones och The Who, eller att Quadrophenia – som fortfarande är något av en kultfilm – trots sin våldsamhet och skitighet i grunden är betydligt mer romantisk än de brittiska ungdomsskildringarna från 60-talet. Kanske slutet på 70-talet signalerar ett slags glapp mellan det samhällsomvälvande som pågått, och det purt kommersialistiska som följde (och som John Carpenter menat så har inte 80-talet tagit slut än). Det skulle förklara en film som The Warriors, en annan kultig historia som gör om gängkriminalitet till en våldsromantisk fantasi som trollbundit var och varannan liten pojk som såg den när det begav sig.
Ett och annat försök finns också till att skildra familjerelationer i denna spruckna flora – alla lämpliga exempel ramlar inte in exakt år 1979 (Robert Redfords En familj som andra kom 1980, till exempel), men ändå. I Hardcore spelar George C. Scott bekymrad familjefar i klassisk Americana-förort som letar efter sin tonårsdotter, som rymt till storstaden och tydligen försvunnit i ett träsk av porr. En ungdomsfilm som klart är av sin tid är Breaking Away (”Loppet är kört” i Sverige) men den är också lite mer traditionell slice-of-life-historia om tonåringar efter high-school som inte vet vart framtiden bär av. Liknande saker går att säga om The Wanderers som, för vilken gång i ordningen, skildrar 50-talet á la Sista natten med gänget.
Men i det sena 70-talets nervsystem rycker det hela tiden från hotet av systemkollaps. Den mest konkreta orsaken till att revolter blev vanligare på film kanske var för att de blev vanligare i samhället – punken matchades av RAF och Svarta september i Tyskland, där Fassbender gjorde Den tredje generationen, en blip-bloppig arthouse-dramathriller om terrorister i en iskall yuppievärld. Det är kanske den tydligaste bilden av 60-talets död – när kampen för världsfred är förlorad, ta inga fiender utan skjut allt som rör sig.
Mannen som stal solen.
Den mest grandiosa illustrationen av denna känsla är förmodligen den japanska filmen Mannen som stal solen, där en högstadielärare i fysik bygger en egen atombomb och håller hela landet gisslan. Här har vi till slut den enskilda individen som självdestruktiv alfa-och-omega-figur. Blir det inte som jag vill ska hela skiten bort! Det är verkligen en film som inte liknar mycket annat – en tvärkorsning mellan ungdomsfilm, satir, kriminaldrama, sci-fi – vars visuella lekar och high concept-story gör att allt liknar en färgglad serietidning; samtidigt finns det en mörk klangbotten i berättelsen vars “atomiska” dynamik är lika vital som en gång Godzilla.
Eller olyckan i kärnkraftverket Harrisburg, som inträffade den 28 mars 1979, bara två knappa veckor innan Kinasyndromet hade premiär, filmen där Jane Fonda spelar reporter som vill reda ut en mörklagd kris på, just, ett kärnkraftverk.
Mer om global ångest och ensamhet i nästa del av denna serie.
FREDRIK FYHR
1979: Punk & Protest (ett kompendium)
Animal House, Meatballs
Barnens ö
Breaking Away
Den tredje generationen
En familj som andra
Hardcore
Hair
Mannen som stal solen
Over the Edge
Quadrophenia
The Kids are Alright
Rock ’n Roll High School
The Wanderers
The Warriors
2 svar på ”Filmåret 1979 (del 2)”