En kvinnas ansikte (1938)

En kvinnas ansikte gjordes precis vid randen till Ingrid Bergmans internationella karriär och det var en påtagligt ambitiös produktion av sitt slag, med en high pitch-story och en ovanligt gedigen intrig, allt som vore det designat för att visa upp alla Bergmans styrkor och talanger.

Filmen, som ursprungligen är byggd på någon gammal fransk pjäs eller annan, börjar i något slags svenskt film-noir-landskap – Bergman spelar Anna, en… gangsterbrutta! Typ. Hon har ett ärr i ansiktet á la Dubbelansiktet i ”Batman”, och hon är någon slags James Cagney-liknande ledare för en utpressningsfirma. De huvudsakliga målen för organisationen verkar vara kvinnor som är otrogna i sina äktenskap – och det säger rätt mycket om tidsandan att de kan pressas hur långt som helst för att hemligheten ska bevaras. Anna själv är bitter och saklig när hon ruinerar de olyckliga kärleksparen – vilken kvinna som helst är skyldig henne, verkar hon resonera, eftersom hon själv är… ”ett monster!”

Naturligtvis är den här pitchen extra märkvärdig i retrospektiv, då vi tänker på Ingrid Bergmans som en på något sätt obesudlad och vagt helig figur – här spelar hon, kort och gott, en brud på fel sida av stan. Fast de som väntar sig någon slags hårdkokt thriller blir besvikna för detta är ingen gangsterfilm. Ganska snart misslyckas Anna med att utpressa en läkarhustru, och stiftar därefter bekantskap med Dr. Wegert (Anders Henrikson) som visar sig vara en plastikkirurg som kan fixa hennes fejs med en operation – hennes ansikte återställs alltså tämligen fort, och tämligen otroligt (alldeles som om det där ärret bara var en bit make-up!)

Efter den peripetin tar storyn en helt ny vändning och Anna hamnar på exil i Hudiksvall, där hon ska lära sig bli en bättre människa genom att vara guvernant åt en mild, oskuldsfull gosse. Så just när du tänkte tanken att utseendets stigma fortfarande är en modern angelägenhet så försäkrar filmen oss om att ett gott utseende bara är det första kvinnliga måstet – hon måste därutöver vara en vettig kvinnovarelse också.

Melodramat som pågår i den vintriga landsbygden är inte så olik de andra romanser som Gustaf Molander gjorde – som i Intermezzo använder han landskapen för stundtals vagt operatiska effekter, och intrigen innefattar vad-om-inte de två männen i Annas liv. Dels spelar Georg Rydeberg en ondskefull rikemansson som har siktet inställt på djävulsk utpressning. I andra änden har vi charmtrollet Gunnar Sjöberg, som spelar kärleksobjektet Harald, som Anna träffar redan på tåget upp, och som konstant uppvaktar henne utan att gott kunna känna till hennes ”bakgrund” som kriminell. Bortsett från sociala teknikaliteter skiljer sig inte denna intrig från de i romkoms som görs idag.

Jag skrev ”bakgrund” i citationstecken, för det är lite hux-flux med Annas kriminalitet – vi får bara en scen till där hon återvänder till Stockholm för att prata med sin ondskefulla liga, som skrivs ut ur filmen märkligt fort. Så fort hon pratar med dem är hon en hårdnackad gangster, men så fort hon åker upp i bergen igen är hon vän som en fiol. Det märks att den gamla svenska det är inte så noga-traditionen av filmberättande spökar här, för även en veteran som Molander har svårt att få till ett subtilt flyt i en intrig som faktiskt ska gå ihop. Typiskt för gamla svenska filmer av det här slaget brukar annars vara att de har en idé, diverse utfyllnadsscener där inget händer, och en godtycklig final. Här har faktiskt Anna en riktig ark, men gestaltningen haltar.

När det begav sig berömde kritikerna filmen för vad de fått för sig var en internationell standard – de berömde också sminket som verkligen inte är så bra; varje scen där Bergman är ärrad ser ut att vara gjord av en helt annan person, och hon växlar mellan att ha lite knappt synbar acne och att se ut som Fantomen på operan. Ändå ryggar man tillbaka i stolen lite grann så fort Bergman levererar sina repliker, för hennes övertygelse är vattentät – även om hon här får växla hej-hopp mellan en bitsk järnlady och den mer förvirrade och desperata figuren vi är mer vana vid att se henne som. I slutet finns en slädjakt på liv och död; vissa skulle kalla hennes spel där för överspel (hon skriker – !!! – väldigt mycket) men personligen tror jag inte sekvensen skulle fungera utan henne.

Vad gäller den internationella vinkeln så var En kvinnas ansikte en succé utomlands, och den belönades med ett generellt pris på filmfestivalen i Venedig, vilket förmodligen var saker som hjälpte Bergman i sin internationella karriär – George Cukor skulle komma att göra den amerikanska nyinspelningen år 1941, men då med Joan Crawford i huvudrollen. Helt klart bättre lämpad än Ingrid Bergman, som kanske redan i den svenska filmen var felvald för rollen – men vid det här laget stod hennes namn högst upp på rollistan och det var inte längre något tjafs om vem som var den stora stjärnan i stan.

På det stora hela är kanske inte En kvinnas ansikte en lika bra film som man skulle önska att det var – den iögonfallande första akten är så märklig att den stannar kvar i minnet till mycket högre grad än resten av filmen, som utgör två tredjedelar av den, och som är en trevlig och för all del välgjord melodram… som i slutändan är rätt enspårig. Hur mycket Bergman än tar i kan hon inte få fram någon undertext där ingen finns.

Det är den typ av finjusterade pretention som man kanske bara hittade hos Molander. Om filmkonsten vore en spänstlös, medioker konstform utan större mening än att fördriva ens tid så vore Molander en stor auteur och En kvinnas ansikte ett sant mästerverk. Som det är nu är det ett av de många Molanderska exemplen på cinematisk mellanmjölk – perfekt kyld, och exakt rätt vid rätt tillfälle, men också mellanmjölk.

FREDRIK FYHR

En kvinnas ansikte är även del av 2018 års retrospektivserie.

EN KVINNAS ANSIKTE