Sjukdomar och påsk har gjort uppdateringarna på sidan lite vajsing, och mecket kommer fortsätta lite grann vecka 14 – exakt hur mycket är svårt att säga just nu. Ordningen återställes åtminstone garanterat vecka 15 med rutinen som kommer att vara sidans standard framöver; på måndagar publiceras diverse recensioner eller andra småtexter, tisdagar hänges åt ”år för år” och serierecensionen, på onsdag publiceras en recension på en större film, på torsdag en specialtext och retrospektivrecension och på fredag ytterligare en större filmrecension och/eller en andra specialtext. Efter mycket om och men tror jag att detta är ett veckoschema som går att genomföra.
Nu ska jag hosta bort det sista av vårinfluensan och dricka must.
DE SENASTE VECKORNAS TEXTER: Recensioner (nya): Annihilation, Ready Player One, Tomb Raider, Toppen av ingenting. År för år: 1921, 1922, 1923, 1924.Retrospektiv: Grease (1978). Retrospektiv/serie: Dollar (1938). Serie: Valborgsmässoafton (1935), Intermezzo (1936). Mästerverk: Oskuldens tid (1993). Special: Hur man (lä)ser en stumfilm (del 4), Oscarsgalan 2018, senaste sorteringarna.
Videosöndag 1/4 2018
15.00-17.45. KRISTI SISTA FRESTELSE (1988, DVD/BR/VOD).
Jesus till påsk är förstås lite ”förutsägbart”, men när jag nu recenserat Scorseses Oskuldens tid så är det omöjligt att inte samtidigt peka på Kristi sista frestelse, som är en annan av Scorseses bästa och mest förbisedda filmer. Dessutom är det en väldigt generös och sekulär film rent teologiskt, samtidigt som den är helt oironisk och allvarlig i sin övertygelse. Resten vill jag minnas att jag fått ner i min recension.
20.00-21.35. LIFE OF BRIAN (1979, DVD/BR/VOD)
Den givna filmen att fortsätta med efter Scorseses bikt.
22.00-03.00. NIBELUNGEN 1 & 2 (1924, DVD/BR)
Det är inte ofta man har en ursäkt att sätta sig ner och titta på fem timmar episk stumfilm – högtiden är hyggligt lämplig, det finns inget att göra imorgon och man blir förmodligen helt lämnad ifred. Fritz Langs filmatisering av den nordiska folksagan om Nibelungen och stridigheterna mellan dess stolta hjältar är hursomhelst en fullständigt förkrossande mastodontupplevelse, och filmhistoriens första och fortfarande obesegrade fantasyepos. Liksom andra helaftonsföreställningar från eran är den uppdelad i två filmer: Den första (Siegfried drakdödaren) är en överdådig, otroligt naturromantisk saga om den tappre hjälten Siegfried och hans segertåg, fram tills dess att han faller offer för en konspiration ursprungligen vävd av den krigslystna Brunhilde. I den andra delen (Kriemhilds hämnd) kräver Siegfrieds hustru Kriemhild blodshämnd, med galenskapens envishet och oavsett hur många lik det krävs – den är kargare, mer av en strikt krigsfilm och stundtals ohygglig – överlag går filmen från romantisk lyrik till en besk våldsorgie. Man kan spekulera länge om de lika beska undertonerna – filmen är totalt nationalistisk och sägs ha varit Hitlers favoritfilm – men det kan man å andra sidan göra om Sagan om ringen också. Fantasier har inte den här magin längre.
FREDRIK FYHR