År för år – 1920 – Prästänkan

<- 1919

… men samtidigt finns det källor till det förflutna i stumfilmseran som är helt unika för den. En av dess många bortglömda subgenrer är ”landsortskomedin”, melodramatiska berättelser som utspelade sig på landsbygden och skildrade hur unga människor krockade med de äldre generationernas gamla seder och bruk.

Carl Theodor Dreyers komedi Prästänkan är ett utmärkt exempel – det var hans andra film, och eventuellt en mer kommersiell produktion efter den mer allvarliga debutfilmen Presidenten året innan. Filmen handlar om en ung präststudent som inte tillåts gifta sig med sin fästmö förrän han blir pastor i en liten by – men när han blir pastor i byn måste han, enligt bygdens gamla lagar, gifta sig med änkan till byns första präst. Hon är en riktigt gammal, elak satkärring och bisarrt nog tvingas den unge pastorn ingå giftemål med denna ”häxa”.

Men hon är ingen häxa, visar det sig, steg för steg efter en lång rad komplikationer och utvecklingar som idag snarast skulle klassas som de i en ”svart komedi”. Liksom bröderna Coen i sina moderna filmer tycks mobba sina karaktärer så lider den unge pastorn verkligen helvetets kval när han tvingas leva under prästänkans hån och ständigt lyda hennes order. Humorn börjar verkligen gå mot det beska hållet när prästen tillsammans med fästmön försöker skrämma ihjäl prästänkan, i tron att hon ändå är så gammal att hon kommer dö av skräck. Det är en av de roligaste scener jag någonsin sett i en stumfilm:

Its funny ’cause it looks funny.

Hon går inte av för hackor, den här prästänkan och det visar sig att det finns orsaker till det. Hon var även ung en gång, och hade en äkta kärlek, och hennes bitterhet på äldre dagar har gjort henne till den hagga hon är idag; Hildur Carlberg är både söt och ohygglig i denna roll, som transcenderar bilden på sätt som bara folk i stumfilmer kan. Nästan utan att man märker det vrider Dreyer på perspektiven; pastorn och hans fästmö känner snart medlidande för prästänkan och prästänkan känner snart medlidande med dem. Fästmön råkar ut för en olycka och är nära döden – återigen, precis som i Presidenten, är det kvinnligt lidande som är det emotionella centrat i berättelsen, det som bestämmer om karaktärerna ska leva i evig sorg eller fred.

Dreyer gjorde Prästänkan i Sverige, med svenska skådespelare, och både i Danmark och i Sverige fick filmen beröm för sina djupa karaktärer och det genomtänkta fotot – Filmen är onekligen ett tekniskt steg framåt, och teoretiker som David Bordwell använder fortfarande filmen som ett exempel på hur stumfilmseran utvecklade ett filmspråk där åskådaren blev mer och mer tredimensionellt orienterad i en films tid och rum…

-> 1921.

FREDRIK FYHR

PS.

Större delen av denna text är ett förkortat utdrag ur auteurathon-texten om Dreyer.