I vår ger Criterion ut sex filmer som Ingrid Bergman gjorde i Sverige för en internationell publik – de gör det under deras sympatiska obskyra katalog med det passande namnet ”Eclipse”. En annan har ju redan haft turen att sitta de två Ingrid Bergman-volymer som SF gav ut för några år sedan, och som innefattar alla filmerna som Criterion ger ut.
Man kan verkligen undra vad en internationell publik säger om en film som Munkbrogreven, som handlar om tjivande luffare som smugglar sprit från ”systemet”, heter saker som Gurkan (The Cucumber?) och Diamant-Lasse (Diamond-Lassie?) och slutar med ordet SLUT i gigantiska versaler.
Filmen regisserades av Edvin Adolphson och den är naturligtvis mest känd för att vara Bergmans debut – överlägset mer spännande än filmen är just tanken på hur han såg henne som teaterstatist, vilket hon var medan hon var elev på Dramatens elevskola, och som av en diffus impuls plockade upp henne för en roll i filmen. Hon kom, mer eller mindre, från ingenstans, och kritikerna såg på henne med höjda axlar och ögonbryn. ”Hon är en vacker och ståtlig flicka; som filmlöfte tämligen obestämt” kunde det låta (i Svenska Dagbladet) eller, i DN, ”En snabb, markerad repliksägning gav i sistnämnda fallet vissa löften.”
Det finns inte så mycket att säga om filmen Munkbrogreven, även om den åtminstone inte är dålig och ganska hurtig på det stora hela – harmlöshet är alltid en välkommen kvalité, känner jag, när man går igenom gamla ”svenska filmklenoder” från den här eran. Den här filmen innehåller ingen vagt pro-nazistisk anda, eller några vedertaget ultrarasistiska övertoner, så… hurra!
Filmen utspelar sig i Gamla Stan i Stockholm, och har en del behagliga vibbar av arkiveringsromantik á la ”Året var 1935” eftersom ett par scener är inspelade på de verkliga gatorna. Adolphson har huvudrollen, som en charmig inkognito-typ som strosar runt bland gatorna och agerar villospår. En duo poliskonstaplar misstänker att han är Diamant-Lasse, tjyyyven som nyligen rånat en juvelerarbutik. Han checkar in på ett ungkarlshotell och som vanligt i svenska komedier följer därefter en mestadels episodisk intrig som består av en del putslustiga vinjetter som löst sammanfogats till någon typ av ”story”.
Den här strategin fungerar bäst i filmer som har många järn i elden, och Munkbrogreven har rätt mycket muntert hålligång. Jag vet inte hur ”trovärdig” filmen är i sin skildring av sin samtids Gamla Stan, där spritsmuggling var ett verkligt ”problem” (en plot-point i Munkbrogreven är att en karaktär har en motbok), men det är ett charmigt världbygge. Det finns något smått magiskt i tanken på ett ”ungkarlshotell” inklämd i någon bakgata, och det är pricken över iet att ha figurer som heter saker som Gurkan, Greven, Borstis, Lorden och nämnda Diamant-Lasse.
Åke Larsson verkar inte ha något större mål med sitt liv – han anländer till filmen mest för att den behöver en huvudperson och för att han inte har något bättre för sig. Han lär känna de olika figurerna på hotellet, samt innehavarskans dotter Elsa (Ingrid Bergman) som arbetar på hotellet. Det är sant att flera av dem langar sprit (”Lorden” är filuren som fungerar som filmens ”sprit-boss”) och det är sant att poliserna försöker bevisa det… men inte så mycket händer egentligen förrän en twist i slutet då allas sanna identiteter avslöjas. En av dem är en sol-och-vårare som har att göra med ungkarlshotellets föreståndarinna, spelad av den tidlöst barska Julia Caesar. Den ena intrigtråden spelar ungefär lika liten roll som den andra, men stämningen är munter och man har något att titta på medan man glömmer det.
Vad gäller Ingrid Bergman är en höjdpunkt när hon sitter vid ett piano och sjunger en schlager. Större delen av filmen spenderar hon dock med att piska mattor. Man kan, med facit i hand, se en vulkan av talang i hennes blick, även om ingenting talar för att hon inom tio år ska ha delat duk med Humphrey Bogart, Gregory Peck eller Cary Grant. Svensk filmindustri välkomnade henne med en roll som krävde att hon skulle le äppelkindat, sjunga en sång, piska mattor och sympatisera med den manlige hjältens situation. Det är en fin illustration av att vissa verkligen är för stora för sin hemstad – i det här fallet sin hemkontinent.
FREDRIK FYHR
MUNKBROGREVEN
1935 Sverige 83 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Edvin Adolphson. Manus: Arthur Natorp, Siegfried Fischer. Producent: Stellan Claësson (produktionsledare). Huvudsakliga skådespelare: Edvin Adolphson, Valdemar Dalquist, Julia Caesar, Sigurd Wallén, Tollie Zellman, Ingrid Bergman, Eric Abrahamsson, Weyler Hildebrand, Arthur Fischer (okrediterad), Artur Cederborgh (okrediterad), Emil Fjellström (okrediterad). Foto: Åke Dahlqvist. Klippning: Rolf Husberg. Musik: Jules Sylvain, Eric Bengtson. Scenografi: Arne Åkermark (arkitekt). Produktionsbolag: AB Fribergs Filmbyrå. Distributör: AB Fribergs Filmbyrå (35mm, 1935), SFI (35mm, 1994; DCP, 2015). Kategori: Bred komedi, generell inhemsk produktion. Genre: Komedi, mild fars, romantik, med inslag av musikal och krim; 3/5-aktsintrig, stilistiskt traditionell (etablering-helbild-mellanbild-procession), eskapistisk ton med inslag av visuell sommarestetik och populistisk jargong. Premiär: 21 januari 1935 (Stockholm).
Omdöme: Opretentiös komedi med en påtagligt lös intrig med alltför obetydlig motivation – dock muntert spelad, visuellt attraktiv, rapp i tempot och händelserik nog för att inte förarga eller tappa momentum medan den pågår.
2 svar på ”Munkbrogreven (1935)”