<- 1918.
… sedan har eran förstås den typ av helaftonsföreställningar som inte är tänkbara idag. Abel Gance, som skulle göra sin över fem timmar långa Napoléon åtta år senare, arbetade i mastodontformen redan på 1910-talet. J’accuse (”Jag anklagar”) ska ha varit fyra timmar lång i sin ursprungliga version, även om Gance verkar ha nöjt sig med att visa filmen i tre timslånga episoder när det begav sig. Filmen är en korsning där flera filmhistoriska traditioner möts – inte minst introducerar den filmhistorien för många inslag som skulle bli traditioner i anti-krigsfilmsgenren, med särskilt fokus på första världskriget (som under 1920-talet blev lika populärt i film som andra världskriget blev senare).
Den melodramatiska intrigen är ett annat arketypiskt inslag – bland vänskaper och allianser i skyttegravarna blir två män vänner medan de älskar samma kvinna. Detta innebär att första timmen är en idyllisk skildring av oskuldens tid (innan kriget), varpå mittendelen är ett kaotiskt inferno och sista delen är dystopiskt och uppgiven.
Man får leva med Gances humorlösa personregi – skådespeleriet är ganska gammaldags för att vara 1919, vilket säger en del – när de sista två timmarna av filmen är så oerhörda som de är. Det som filmen fångar särskilt träffande är den första förvirringen efter första världskriget – J’accuse är inte en antikrigsfilm bara för att den skildrar ”krigets helvete” utan även för att den skildrar kriget som något oundvikligt, något som är bundet av öde, ansvar och mänsklighetens meningslösa absurdism. Det är den typ av film där den som fallit offer för lidande inte tar hämnd på någon eller något, och inte heller försöker han ta reda på vad som gått fel eller vem han ska skylla på. Istället blir han galen och skriker åt solen.
Det är skrämmande och kraftigt, och särskilt i efterhand är det en mer intressant och på sitt sätt nyanserad version av alla (eller de flesta) första världskriget-skildringarna som skulle komma på 1920- och 30-talet, och definitivt de flesta western-mytiska andra världskriget-filmer som kom ännu senare.
J’accuse är förstås också mytisk, och den bygger i grunden på en arkaisk syn på samhället som ett ”civilt” system vars symboler hela tiden måste återupprättas (och där skam är ett allvarligt problem för en god patriot, till exempel) men man kan inte begära hur mycket modern sensibilitet som helst från en hundra år gammal film…
-> 1920.
FREDRIK FYHR
3 svar på ”År för år – 1919 – J’accuse”