En filmhistorisk linje som går mellan första och andra världskriget är nationalism och hjältedyrkan – Griffiths Nationens födelse (1915) är förstås en startpunkt för denna trend, och något slags klimax uppstår vid slutet av stumfilmseran i skapelser som Abel Gances över fem timmar långa Napoléon (1927). Den tyska varianten hette En stormakts födelse (visad i två delar, 1923 och 1924) och handlade om Fredrik den store av Preussen. Den hjälpte nationalismen att bli populär i Tyskland, och i Sverige inspirerades man också till att börja göra kungafilmer (samtidigt som en debatt pågick om att nedrusta militären), varpå Gösta Ekman blev smått synonym med kungligheter. Detta eftersom han hade huvudrollen i såväl Karl XII (1925-26) som Gustaf Wasa (1928) – ett exempel på populariteten syns i kortfilmen En afton hos Gustaf III på Stockholms slott, där publiken bjuds på balett och menuett medan Gustaf III (Ekman) likt någon slags folkkär programledare är audiens.
Kungafilmerna hade dock en kortlivad popularitet och publiken svek snart de långa och gissningsvis krävande filmerna. Istället återvände Ekman som den mer modernt präglade Karl XV i Kungen kommer (1936), en romantisk komedi gjord i aftonrodnadens stämning. Produktionen leddes av Lorens Marmstedt som kom att bli en profilerad producent inom svensk film – två år senare skulle han starta sin firma Terrafilm, som kom att producera starka filmer som var lika breda som de var djupa; det var genom Marmstedt som Ingmar Bergman, mest berömt, började göra film. (Vi ska dock inte ha några illusioner om vidsynthet – Marmstedt låg även bakom filmer som Gorilla).
Kungen kommer var en av Marmstedts tidiga insatser och filmen har en del ambitioner utöver det vanliga. Filmen producerades genom ett för mig okänt filmbolag som hette M-film (men jag antar att bokstaven M står för Marmstedt och att det var betaversionen av Terrafilm) och den tycks inspirerad av den romantiska eskapism som präglade vissa framgångsrika amerikanska filmer från samma era – jag tänker särskilt på tidiga Frank Capra (som Lady för en dag och Det hände en natt) och Max Reinhardt och William Dieterles förföriska En midsommarnattsdröm (1935).
En skillnad är, förstås, en mindre aktsam syn på det här med berättande. Liksom många svenska komedier har filmen en intrig som inte direkt är något under av narrativ ingenjörskonst – vi har en pitch, och resten liksom bara tuffar på.
Pitchen är dock rätt fin – Gösta Ekman har nämligen en dubbelroll. Filmen utspelar sig år 1865 och dels spelar han kungen (Karl XV) och dels den ambitiöse skådespelaren Leonard Pettersson, som förstås bara råkar vara en vandrande kopia av honom. Här hade man ju kunnat göra en rätt så fantastisk förväxlingskomedi, men filmen nöjer sig med att handla om en löjtnant som vill gifta sig med dottern till en grevinna – han behöver dock kungens välsignelse, men kungen är en så pillemarisk figur att han inte vill ge den (eftersom han har ögonen inne på kvinnan själv). När han skjuter upp sitt besök till en slottsbal tar löjtnanten tillfället i akt att klä ut skådespelaren till kungen och låta honom förorda äktenskapet på balen. Men, som titeln antyder, sker saker inte riktigt så smärtfritt.
Fast egentligen gör dem det. När kungen väl kommer tillbaka så uppstår ingen akut katastrof direkt, alla liksom bara förklarar sig själva och blir sams. Jag vet att dåliga komedier blir extra dåliga för att folk beter sig så idiotiskt i dem, men det finns något fisljummet också med en film där alla ska vara så absolut resonliga. Svensk filmkomedi tycks vara en tradition av outvecklade konflikter och lagom-lustiga scenarion in absurdum. Ingen verkar ha varit intresserad av att någon i publiken ska bli speciellt berörd eller överraskad.
Ändå gick det bra för Kungen kommer på biograferna och kritikerna var försiktigt positiva – det är jag också. Ett starkt kort filmen har är en genuin känsla för romantik – det återkommer dels i fotot som har en rätt lyrisk förståelse för sommarnattens kvalitéer, men också i små Shakespeare-nostalgiska detaljer som skådespelarens frejdiga ensemble, som anländer med honom till slottet när han låtsas vara kung (de är utklädda till hans hov).
Men det allra starkaste kortet är förstås Gösta Ekman själv. I boxen som Studio-S gett ut finns det bättre filmer än denna (den sublima Clownen och mest uppenbart Murnaus klassiska Faust) men Kungen kommer är den av filmerna som ger oss Ekmans mest iögonfallande framträdande, kanske just för att materialet är så okomplicerat.
En modern publik kanske blir överraskad över att se honom spela mot sig själv – en av många tekniska finurligheter som inte är så ny som många ibland tror (dubbelexponering är en annan, något som såklart funnits så länge filmen funnits) – men det som verkligen är slående är hur han verkligen förkroppsligar två figurer. Å ena sidan, den ambitiöse skådespelaren, vars The Show Must Go On-motto är lika högburet som hans ömma mänsklighet visar sig vara i slutet – å andra sidan kungen, en fryntlig och något suspekt figur, som roar sig med att åka runt i provinserna och göra pratical jokes på gamla mammor.
Ekman är förstås inte ute efter fotorealism i sitt spel (detta var ju innan Marlon Brando) men det han är ute efter att göra gör han exakt, som när Robin Hood klyver en pil med en annan. Varje replik är, åtminstone medan den sägs, helt omöjlig att inte lyssna på.
Sammanfattningsvis kan man kalla Studio-S-boxen, för en rätt spridd samling filmer – från stora filmklassiker och mer obskyra cineastpärlor till folkliga komedier och olyckliga exempel på vår mer skamliga historia. Jag har en känsla av att målet med samlingen inte varit att samla vad som nödvändigtvis varit Ekmans bästa filmer, utan att ta ett mångsidigt axplock som visar (och bevarar) Ekmans olika sidor, och även hur mångsidig filmhistorien kan vara. Med det sagt finns det också gott om utrymme för en volym till.
FREDRIK FYHR
KUNGEN KOMMER
1936 Sverige 81 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Ragnar Hyltén-Cavallius. Manus: Ragnar Hyltén-Cavallius (manusbearbetning Ragnhild Prim). Producent: Lorens Marmstedt (produktionsledare). Huvudsakliga skådespelare: Gösta Ekman, Nils Wahlbom, Gull Natorp, Birgit Tengroth, Håkan Westergren, Olga Andersson, Åke Ohberg, Semmy Friedmann, Theodor Berthels, Thor Modéen, Maritta Marke, Tollie Zellman. Foto: Elner Åkesson. Klippning: Oscar Rosander. Musik: Gunnar Johansson. Scenografi/arkitekt: Allan Egnell, Arne Åkermark. Produktionsbolag: M-film. Distribution: SF (35mm, 1936), Filmo (16mm, 1945). Kategori: Bred komedi, större inhemsk produktion. Genrer: Komedi, förväxlingskomedi (byggd på pjäs), romantik, med inslag av musikal och kungaspel; 3/5-aktsintrig, stilistiskt traditionell (etablering-helbild-mellanbild-procession), eskapistisk ton med nyanser av renässansromantik. Premiär: 23 mars 1936 (Stockholm, Helsingborg, Uppsala).
Omdöme: Traditionell förväxlingskomedi med ett något undergestaltat manus i form av karaktärsgestaltning och narrativ finess – dock stiligt visuellt (främst pga scenografi och miljöer), välspelat och tillräckligt välgjort överlag för att aldrig bli avgjort mediokert.