Den fjärde filmen i Studio S-boxen ”Den store Gösta Ekman”, För hennes skull, var en svag romantisk komedi som nästan genast började kasta n-ord omkring sig, för att omgående förvandlas till en film man förmodligen bara ser av filmhistoriska intressen.
Den femte filmen i boxen, Kära släkten, är en smått grotesk och oerhört påfrestande film som i sin tur har en sidointrig om en judisk direktör (Edvin Adolphson) som förstås skildras med vidöppen antisemitism. Han är den enda figuren i filmen som inte ”hör hemma” – de resterande karaktärerna i komedin ingår i en och samma familj, och de slåss alla om huvudpatriarkens pengar. Ludwig (Adolpshon) dyker upp ibland som comic relief, svettig och spattig (ungefär som om han skulle vara kokainist, en annan idag bortglömd filmstereotyp) med en återkommande hicka som signalerar att han på något sätt är fysiskt defekt.
I slutet av filmen är de i övrigt frejdiga figurerna så arga på denna lymmel, som förstås (liksom alla andra figurer i filmen), försöker lura till sig familjens pengar, att tre män brottar ner honom, lyfter honom och vredgat kastar ut honom ur lägenheten – ett ögonblick som därefter följs av skrattsalvor, som om det hela vore ofantligt komiskt. Alla i filmen är opportunistiska girigbukar, men den vill här för klarhetens skull poängtera att de inte är ”några judar” – att det finns skillnad mellan de glada arier som fryntligt söka framgång och de undermänniskor som är betingade att parasitera på samhället.
Man behöver väl inte påpeka vad mer som hände år 1933, förutom att Kära släkten såg solens ljus. Inte heller ska man tro att filmens antisemitism ledde till några ramaskrin i tyskvänliga Sverige. Signaturen Nixon påpekade i sin recension i Socialdemokraten att filmen på grund av Adolpshons figur ”i dessa tider” får ”en lätt bismak av proarisk och antisemitisk propaganda” (i dessa tider en radikal underdrift) medan den klassiska signaturen Robin Hood (StT) konstaterade: ”Man skrattar åt Adolphsons hickande, skickligt gjorda jude”.
Å andra sidan är det nästan tur – för mig – att filmen har denna iögonfallande ”detalj” för det finns inte mycket att skriva hem om i Kära släkten. Det skulle i så fall vara begynnelsen av den svenska filmkomedin, en tämligen rastlös best. Nixon påstår att det inte är någon pilsnerfilm utan snarare ”en väl blandad filmcocktail, avsedd att tillfredsställa alla smakriktningar” men det är inte mycket som skiljer den från vad som komma skulle, i form av stillastående komediskapelser med Thor Modéen (som har en biroll här), 91:an Karlsson (och så vidare), filmer där icke-roliga lustigheter avlöser varandra medan ingenting händer på en intrignivå.
Det, och förstås faktumet att alla super hela tiden, och att det skulle finnas något särskilt komiskt med det. Kära släkten slår på stort direkt, med en sekvens i Åre där filmens huvudpersoner befinner sig på en skidsemester. Publiken får gissningsvis vältra sig i den drömska lyxen, ty det framgår att dessa dekadenta figurer är svinrika och bara har pengar och unken framgång på hjärnan. Centralfiguren är grosshandlare Friis (Carl Barcklind) som är hemma i Stockholm på sitt kontor och puttrar, rädd om sina pengar och sur på sina döttrar som tigger tusen kronor hit och tusen kronor dit (gastronomiska summor på den här tiden, vilka skämtsamt kastas omkring).
Vad som sedan händer är svårt att bli helt klok på… det händer nämligen nästan ingenting. Den öppna planlösningen till intrig påminner nästan om det haschpåverkade varandet som pågick i Robert Altmans filmer – karaktärer går omkring och pratar muntert med varandra, ibland lurar någon Friis på en tusing till och vid ett tillfälle är jag alldeles säker på att två personer försöker att öppna en kvarterskrog. Resten är dimma, som att vakna efter en dröm och bara ha kvar det diffusa intrycket av att något hänt, men vem vet vad.
Förmodligen levde Kära släkten, när det begav sig, på stjärnglans och berömdhet. Det var från början en dansk komedi, vars svenska uppsättning på Dramaten år 1892 blev en stor succé som upprepades 1917 och 1929. Då liksom nu räknade man med att folk gick och såg vad de redan kände till, vilket också är varför svenska storsatsningar idag är filmatiseringar av bestsellers eller biopics om kändisar.
Därutöver var ensemblen inte att leka med. Friis tre döttrar spelades av Tutta Rolf, Dora Carlsten och Sickan Carlsson, som på olika sätt representerade dåtidens kvinnliga film- och revystjärnor. Gösta Ekman, som förstås är anledningen till att filmen getts ut på DVD till att börja med, har den färgstarka birollen som friherren Clas af Leijonstam, en skånsk sprätt som han (över)spelar med solid intensitet – av en eller annan anledning påminner han faktiskt skrämmande mycket om Jarl Kulle i Bergmans Sommarnattens leende. Sök hellre upp den filmen, förresten.
FREDRIK FYHR
KÄRA SLÄKTEN
1933 Sverige. 94 min. svartvit film, 35mm, 1.19:1. Regi: Gustaf Molander. Manus: Gösta Stevens, Gustaf Molander (okrediterad). Producent: Stellan Claësson (produktionsledare). Huvudsakliga skådespelare: Gösta Ekman, Tutta Rolf Berntzen, Carl Barcklind, Thor Modéen, Edvin Adolphson, Dora Carlsten, Sickan Carlsson, Georg Rydeberg, Åke Jensen, Ruth Stevens. Foto: Åke Dahlqvist. Klippning: Rolf Husberg. Musik: Jules Sylvain. Scenografi: Arne Åkermark (arkitekt). Produktionsbolag/distribution: SF. Kategori: Bred komedi i teatral farstradition (byggd på pjäs) med panoramakaraktär. Genrer: Komedi, fars, panorama, med inslag av melodram, romantik och pilsnerfilm, eskapistisk om än stilistiskt anonym, med högljudd, burlesk ton. Premiär (svensk): 6 november 1933.
Omdöme: Bred panoramafars/situationskomedi, teatralt representatorisk med väldigt planlös intrig utan momentum, tematisk mening och vare sig narrativ eller karaktärsmässig utveckling; stilistiskt saklig och tom, vilket leder till en livlös komediövning där skådespelare har för kul med för lite material.
6 svar på ”Kära släkten (1933)”