År för år – 1917 – Rebecka från Sunnybrookfarmen

<- 1916.

… femininitet var förstås, som man kan tänka sig, ett fenomen relaterat till infantilitet – barn. Även om det arbetade mer kvinnor i filmbranschen på den här tiden så var också filmen sett som något av ett ”kvinnoyrke”, och de kvinnor som profilerade sig i film gjorde det oftast i ”feminint” betonade filmer, som handlade om saker som familj och moral, inte sällan med sagoliknande inslag.

Det var också i den här kontexten som Mary Pickford var en gigantisk filmstjärna och legendarisk i filmbranschen. Året innan blev hon den första skådespelare i Hollywood att skriva ett miljondollarkontrakt, och Rebecka från Sunnybrookfarmen var en satsning gjord genom hennes eget filmbolag – och det var också en gigantisk succé 1917.

Av alla filmer Pickford gjorde är Rebecka en fin knutpunkt med många kvalitéer – liksom flertalet av Pickfords hits var den byggd på en klassisk flickbok, och den vände sig också till kvinnor och barn; Pickfords genomslagskraft på den här tiden var stor, eftersom hennes filmer visades globalt, från Kalifornien till småländska Vimmerby, där Astrid Lindgren inspirerades till att göra Pippi Långstrump efter att ha sett ”Märy” på vita duken.

Den här världsomspännande faktorn talar också för det inflytande som USA började få under slutet av 1910-talet – innan första världskriget var amerikansk film relativt ofokuserad och tekniskt undermålig, medan länder som Italien, Danmark och särskilt Frankrike var de ledande filmländerna. Efter kriget kom USA att bilda en ny cinematisk världsordning, medan de europeiska länderna utvecklade separata filmindustrier i ruinerna, via Hollywood, som nu började bli ett begrepp mer än bara en ort.

Framgångarna berodde dock inte bara på ekonomi – studerar man amerikansk film under 1910-talet är det fascinerande att se hur enhetlig och proffsig den blir under så korta år. Bara år 1914 var Pickfords filmer rena slarvsyltorna i jämförelse med de eleganta produktioner som gjordes i andra länder, men de amerikanska regissörerna lärde sig oerhört fort efter sina internationella kollegor.

Rebecka från Sunnybrookgården är ett bra exempel – Pickford spelar faktiskt huvudrollen, mer än hon spelar ”Mary Pickford”, och tar därmed grepp om fiktionen mycket tidigare än vad till exempel Chaplin vågade göra. Här har hennes rollfigur en tydligare ark, och både fotot och regin har ett fokus som gör att rätt saker berättas för oss i rätt takt – dessutom används miljöer och en och annan effekt för att skapa en lagom mängd visuell elegans.

Man kan kalla filmen för en flickboksfilm – en genre för sig under den här tiden – och själva berättelsen är inte oförutsägbar. Bäst kan man tycka att Pickfords Rebecca är i början av filmen, när hon är en ”dålig flicka” och springer runt och gör hyss på folk. Det är även lätt att gilla henne när hon hamnar på en sträng flickskola och sätter galler i huvudet på den stränga personalen. Mindre tillfredsställande är förstås hennes slutgiltiga ”förfining”, då hon får lära sig att ”bli en dam” och ”växa upp”. Läser man mellan raderna ser man också, via kärleksobjektet i Pappa Långben-figuren med det flummiga aliaset Mr. Aladdin (Eugene O’Brien), en berättelse om ett barn som drillas för att giftas iväg.

Men det går i alla fall att tolka filmen, vilket inte riktigt går att säga om Pickfords tidiga, spralligare och mer okontrollerade filmer. Det finns en berättelse här som någon faktiskt försöker berätta – med takt, ton, stil och känsla. Också filmer började växa upp…

-> 1918.

FREDRIK FYHR