Wind River

Film är mer verkligt än verkligheten. Fiktion är svårare att se igenom än fakta. Det måste vara så, för Harvey Weinsteins verksamhet går fortfarande hem även när den dödförklarats.

Vadå, tänker du, Weinstein är väl ute i det kalla?

Tja. För några veckor sedan recenserade jag Hemma i Hampstead – en medioker feel-good som Weinstein distribuerade i USA – och nu har Wind River gått ett bra tag på svenska biografer, och fått allmänt finfina recensioner. En film som kommer direkt från Weinsteins skrivbord – även om hans namn kapats från förtexterna så att ingen ska lämna salongen innan filmen börjat.

Liksom Hampstead har också Wind River alla Weinsteins kännetecken – fortfarande beklämmande lukrativa och okritiserade, tycks det. Det är en cynisk, ytlig och ihålig thriller, rått populistisk med en cynisk knäskålspitch till story och ett helt fejkat socialt samvete som kommer med en politisk brasklapp påklistrad på slutet. Det är konstnärlig mellanmjölk när den är som mest pseudoviktig.

Elizabeth Olsen har Clarice Starling-rollen som nätt FBI-kadett som anländer till en Vintrig, Karg By där ett mord begåtts. Lokalpolisen har inte mycket att säga henne, men en Tystlåten och Emotionellt Skadad Jägare (Jeremy Renner) hjälper henne desto bättre – han har Död Dotter i bagaget, och därmed också en smaskig Death Wish-liknande syn på rättvisa som han hoppas kunna skipa när han hittar de skyldiga till mordet som nu begåtts – den döda är för övrigt en kvinna med indianpåbrå, och platsen är ett indianreservat.

När jag säger ”fejkat socialt samvete” menar jag att ordet ”indian” inte har någon som helst poäng med något som händer i filmen, som i grund och botten bara är en helt vanlig thrillerprocedur av TV-dramasnitt.

Så länge den här ”leta efter mördaren”-maskinen pågår – vilket är ungefär första halvan av filmen – tuffar Wind River fram på en hyggligt effektiv motor. När lammen tystnar är inte en fel film att sno sina knäskålsreaktioner ifrån, och Elizabeth Olsen är lika finfin i sin roll som Jeremy Renner är i sin. Istället för trovärdig karaktärsmotivation håller figurerna absurt välformulerade tal om vad de känner, med den ena mer övertänkt färgstarka metaforen efter den andra, men eftersom filmen inte låtsas vara viktig går det att slappna av i stilen och se den som okomplicerad underhållning.

Men filmen kommer inte undan sina egna pretentioner – den är skriven och regisserad av Taylor Sheridan, som hade liknande problem i sin jämförbart meningslösa stilövning Hell or High Water förra året, en annan film som snodde aktuella samtalsämnen utan att göra något med dem annat än att hänga dem i en julgran av uttjatade klichéer.

Till någon mån går det att acceptera Sheridans manus så länge det bara rör sig om de orimligt snitsiga dialogerna och de ytligt uppblåsta monologerna, som blir särskilt irriterande när de ska uttrycka verkliga känslor. När Jeremy Renners sörjande pappa uttrycker sorgen för sin döda dotter med hjälp av kliniskt uträknade ”grilla marshmallows och berätta sagor”-perfektion är det bara en låg lek med publikens känslor.

Ännu mindre finess har Sheridan som regissör – tanken är att vi intuitivt ska ”känna av” något slags rasistisk tematik ju längre filmen pågår, men scenerna har ingen betoning och manuset binder inte ihop sina scener med något uttänkt budskap (eftersom den inte bryr sig om sitt goda budskap annat än som en idé för gallerierna).

Mycket blir inte kvar av thrillern heller, som visar sig bygga på ett mordmysterium som egentligen bara är en enda stor logiklucka – romantisk emfas läggs på hur länge mordoffret sprang i snön innan hon dog, men hur kom hon ens till mordplatsen till att börja med? Omständigheterna till mordet, som ska få vår känsla för rättrådighet att koka, är bara outvecklat kaos apropå ingenting.

Det ger Sheridan chansen att få avsluta sin film i bistert Western-stuk, för varför inte? Bara så att ingen ska tro att filmen lider av dålig smak avrundar den sin story med en viktig textremsa som förklarar viktiga siffror om hur dåligt utredda mord på den amerikanska urbefolkningen blir.

Lärdomen här är att en films idé inte är samma sak som filmen i sig, att cynisk opportunism inte är samma sak som ett ”fint budskap”, och att vad som helst kan ges en trevlig kontext. Harvey Weinstein visste det här, och en del av hans verksamhet gick ut på att sälja den goda viljan som en telefonbedragare i filmer som Wind River, gjorda av perfekta kitsch-lakejer som Taylor Sheridan.

Filmer som dessa kan konsten att skapa momentum och hålla kvar publikens uppmärksamhet. Tanken är därefter att ens samvete ska lättas i slutet, men man har varken fått något av filmen eller fått chansen att ge motstånd – minst av allt har ämnen som rasism och kolonialism faktiskt avhandlats. Öppnar man istället motorluckan på den här filmen för att se vad som faktiskt finns under huven hittar man ingenting.