För hennes skull var den första svenska hundraprocentiga talfilmen, och man skulle ju kunna tro att den därför skulle vara mer berömd för eftervärlden.
Man ska dock inte räkna med att Cinemateket plockar upp den i den närmaste framtiden – filmens lättviktiga intrig är en sak, men den matchas fruktansvärt illa med frejdiga droppanden av n-ord och nationalistiskt rasistisk humor; saker som För hennes skull tyvärr är rätt full av.
Det är alltså en film som ivrigast lär studeras av helt andra skäl än rent cinematiska – filmens okomplicerade etnocentrism ger ett utmärkt exempel på det svenska 30-talets politiska lutningar, och en filmkultur som under andra världskriget var så antisemitisk att inte ens Nazi-Tyskland ville importera svenska filmer (som de ansåg var ”för uppenbara” i sitt judehat).
Även om intrigen i För hennes skull inte har några övertydliga ideologiska spår – på det stora hela är det bara en menlös romantisk komedi – så är det heller ingen slump att just Gösta Ekman var den självklara stjärnan att fronta denna prestigefilm. Ekman var inte bara enormt populär i Sverige utan förkroppsligade, som Carina Burman noterar i essän som ingår i Studio S-boxen ”Den store Gösta Ekman”, ett ”atletiskt gossideal” och en ”nisch som pojkman” i en tid som ”uppskattade det pojkaktiga, ibland så pass mycket att det blev en formlig pojkkult”. Man behöver inte ha läst en bok för att kunna koppla denna vita, blonda hälsofetischism till den folkliga fascism som fortfarande är ett tabu i svensk historia.
Naturligtvis var allt comme il faut när det begav sig – ingen ifrågasatte. I Svenska Dagbladets recension, av signaturen Siglon, kunde man läsa: ”Det var en ivrigt efterlängtad och omsorgsfullt förberedd premiär, som på måndagskvällen gick av stapeln på Palladium, då Svensk Filmindustris första hundraprocentiga talfilm upplevde sina första föreställningar.”
Å andra sidan var det ingen som hade så mycket mer positivt att säga – stämningen kom av sig lite som när luften långsamt går ur en ballong. I sin recension ger Siglon visst beröm åt filmens ”kabaretnummer” och medger att filmen har några ”charmerande episoder” men ”det räcker inte”, kort och gott, och ”[g]rundfelet är att det händer så litet. Vi höra replikerna uttalas och uppfatta dem mekaniskt, men under tiden se vi framför oss en stillastående och död bild.”
Jag ska inte försöka att sammanfatta För hennes skull på ett bättre sätt, för det går nog inte. För sakens skull måste jag gå igenom för protokollets räkning att Ekman spelar ett ståtligt alter-ego som knegar i sin mammas pälsbutik – egentligen är han en sångtalang, dock, och har goda förutsättningar att bli stor stjärna. Detta förklaras via girigbuken C.W. Brown, en mycket amerikansk manager spelad av Erik ’Bullen’ Berglund – han är förstås rund om magen och ”spikar lajk så här” och ”försäkrar dat ju kan bli a big big star in Amerika”.
Den tilltänkta konflikten kommer när han kärar ner sig i en kassörska (Inga Tidblad) som i sin tur är gift med en fantasilös och småsluskig handelsresande (Håkan Westergren) som egentligen helst av allt skulle vilja spela fotboll hela dagarna. Tidblad spenderar mer och mer tid med Gösta, och när hennes man kommer tillbaka är tanken att snaran ska dras åt på allvarligheterna – men manuset är banalt på tråkigast tänkbara SVT-matinésätt och sista tredjedelen, när filmen ska trappa upp till en final, ger den upp helt. Jag återvänder till Siglon: Det händer för lite. Istället för att lösa konflikten gör alla karaktärer sitt yttersta för att lägga ner sina ambitioner och den enda anledningen till att filmen får ett lyckligt slut är för att alla hinder rullas tillbaka i manegen.
Det här kanske vore mer förlåtligt om filmen gjorde skäl för sin lättsamhet med lite minnesvärda sång- och dansnummer. Här borde ju krutet ha lagts, med tanke på att ljudfilmens ankomst var mer eller mindre synonym med musikalen – För hennes skull har dock bara två låtar, titelspåret och schlagern ”Isabell”, och inte bara är de mediokra nummer (även för sin tid) utan Gösta Ekman visar sig inte ha bättre sångröst än någon som kan hålla ton på kvarterskrogens karaokekväll.
Enligt produktionsmaterialet bygger filmen ”löst” på Ekmans memoarer, som utkom år 1928 under titeln ”Den tänkande August”. Vad det än är i För hennes skull som kommer direkt från hans liv så är det svårt att bli klok på. Det är en genomgående opersonlig och svag film som inte lämnar några spår efter sig. Ja, hade det inte varit för den tragiskt glada rasismen då.
FREDRIK FYHR
För hennes skull är en av filmerna på Studio S-boxen “Den store Gösta Ekman” som recenseras på sidan. I boxen finns även ett klipp på två minuter från filmens biopremiär på Palladium i Stockholm och en bortklippt (ljudlös) scen som visar vad som verkar vara ett sångnummer med ’Bullen’ Berglund som inte kom med i den färdiga filmen.
FÖR HENNES SKULL
1930 Sverige. 96 minuter. 35mm svartvit 1.37:1. Regi: Paul Merzbach. Manus: Ragnar Allberg, Bengt Idestam-Almquist, Paul Merzbach efter memoarboken ”Den tänkande August” av Gösta Ekman. Producent: Vilhelm Bryde (produktionsledare). Huvudsakliga skådespelare: Gösta Ekman, Inga Tidblad, Håkan Westergren, Stina Berg, Erik ‘Bullen’ Berglund, Carl Hagman, Albert Ranft. Foto: Julius Jaenzon. Klippning: Paul Merzbach. Musik: Jules Sylvain. Scenografi: Isaac Grünewald. Produktionsbolag: Film AB Minerva. Distribution: SF. Kategori: Bred romantisk melodram och musikal, inhemsk prestigeproduktion, standard 3/5-aktstruktur. Genrer: Romantik, komedi, musikal, drama; melodram, mjuk kammerspiel, eskapistisk och kravlöst romantisk i ton och stil. Premiär (svensk): 11 augusti 1930.
Omdöme: Standardmelodram, platt gestaltad och allmänt innehållslös i berättelsen, särskilt svag i sista akten då uteblivna konflikter leder till otillfredsställande brist på final; stabilt foto är den enda säkra kvalitén, medan övriga tekniska aspekter (t.ex ljud och sångnummer) är mediokra.
2 svar på ”För hennes skull (1930)”