<- 1913.
… Andra filmer överlever tidens tand på lite tydligare vis. Katastroffilmen The Wrath of the Gods är ett bra exempel – mycket eftersom katastrofgenren är en av de tidigaste i filmhistorien. Den dyker upp häromkring och blir särskilt populär i Italien, där man gjorde påkostade filmer om Pompeji och Romarrikets fall; de flesta slutade med explosioner, buller och bång, raserad rekvisita och bokstavligt talat dödsföraktande stunttrick utan livlinor.
Genrer som dessa spreds och utvecklades i rasande fart under 1910-talets första år – 1914 var året då Hollywood uppstod (även om det tog några år till för USA att bli ett helt dominerande filmland) och man var inte sen med att låna italienarnas formula, med sentimentala kärlekshistorier inramade av ett scenario där en katastrof skickar alla till undergången. Det är en formula som lever kvar, i det närmaste helt obesudlad, i Titanic eller, mest uppenbart, Pompeii.
The Wrath of the Gods är tänkt som en “exotisk” upplevelse där en präktig, kristen amerikan spolas upp på en japansk ö där han träffar kärleken i form av en japansk tjej med en vredgad pappa som avskyr främlingar. Denna melodram pågår i godan ro, ända tills ett vulkanutbrott gör alla upptagna med att fly för livet.
Skildringen av “Japan” är vansinnig och helt slumpmässig: Alla “japaner” går omkring med hula hula-kjolar som om de är på Hawaii och den galna pappan tillber Buddha… för det gör alla japaner?
Bortsett från den koloniala förvirringen är The Wrath of the Gods en inte direkt katastrofalt underhållande film – men den kommer verkligen igån mot slutet när vulkanutbrottet dundrar ut gudsvreden över alla karaktärer (det hela omöjligt att inte ställa i kontrast till första världskriget) och det hela förvandlas till en hula hula-katastroffilm med stora explosioner, springande statister, brinnande modeller och allmänt hög nivå av ögongodis.
Också tekniskt är filmen intressant eftersom man här inte kommit på de gängse reglerna för visuellt berättande vi tar för givet idag, men man nöjer sig heller inte med att fota allt hur som helst – Fotot är istället ganska smart och egenartat och bär ofta på en sofistikerad elegans; ofta befinner vi oss på större ytor där vi får en slags “360-gradig” logik där vi hela tiden hoppar mellan olika personer utan att tappa koll på vart vi är.
Budskapet: Den enda gud som är värd nåt är den som gav oss den blonda krullhåriga killen på korset. Men det kommer från människor som inte vet mycket om de där japanska hula-Buddhisterna. Filmen släpptes två månader innan krigsutbrottet och blev förbjuden i Japan för att den ansågs vara “vanhelgande mot landet” (jag förstår dem). Men i USA blev filmen en hit och de två huvudrollerna – Frank Bozage och Tsuru Aoki – blev ett berömt kärlekspar utanför duken…
-> 1915.
FREDRIK FYHR
Större delen av denna text är hämtad från min lista över 1914 års bästa filmer.
3 svar på ”År för år – 1914 – The Wrath of the Gods”