What’s all this? A battle? There must be some mistake! I’m programmed for etiquette, not destruction! / C-3PO, Episod II
Alltid två det är
När jag skrev om Episod I handlade mycket om att koppla ihop olika saker – filmens kanske största övergripande tema var symbios och dualism, tanken att olika ting och varelser samarbetar för att gynna varandra. Den mest klassiska symbolen för denna symbolik är yin och yang-symbolen och en av Lucas ständigt återkommande ämnen är att se hur relationen mellan de olika polerna ser ut. Symbios är en definition på när samverkan sker utan problem.
Motsatsen kan vi kalla polarisering eller friktion, och det är också en av de centrala spåren i Episod II. Vi ser här ett ying som envisas med att försöka avvisa yang, och två poler som hela tiden drar åt två olika håll – separatisterna vill lämna republiken, Anakin vill (undermedvetet) lämna jediorden, Padmé slits från sitt politiska ämbete och Obi-Wan skiljs från sin padawan, jediriddarna dras bort från sin fulla kraftanvändning och republiken drivs mot krig från fred, och en demokrati drivs mot diktatur.
Den mest uppenbara friktionen är den mellan den goda och mörka sidan av kraften, av jediriddarna och sitherna. Vare sig man fnular över Anakins fall till den mörka sidan eller republikens fall till diktatur så är det den ljusa och den mörka sidan av kraften man talar om. Följer vi det spåret hamnar vi dock i en del filosofiska spörsmål vars vikt lutar åt Episod III – istället är konflikterna mellan den mörka och ljusa sidan i Episod II mycket mer komplexa.
Gemensamt för de konflikterna är de handlar om plikter som sviks och ansvar som inte tas. Figurerna i Episod II hör hemma på en viss plats, där de förväntas göra en viss sak, men de slits från denna plats och gör istället något helt annat. Jag har redan gått in på hur Padmé slits från sin viktiga roll som senator och förhållandevis huvudlöst blir kär och låter krig bryta ut – och Anakins slitningar är förstås uppenbara (hans dragning mot mörka sidan är ju trots allt vad allt handlar om).
På grund av dessa slitningar uppstår också oroligheter. Man kan säga att allt som händer i Episod II händer under en slags ”grund av oro”, där inga är riktigt säkra på vilka de är längre, och där ingen därför kan vara säker på vad nästa steg borde vara. Figurerna i Star Wars är traditionellt sett bundna till sina tydliga poler och plikter – när situationen blir för förvirrande blir också karaktärerna förvirrade, eftersom de inte längre kan definiera sina egna handlingar; de kan göra ont fastän de tror de gör gott, och vice versa. Det är också här misslyckandet – ett annat av filmens centrala teman – spelar in. Den som inte vet vart den är på väg kommer alldeles säkert klanta till saker, och flera figurer gör ont i tron (eller rättare sagt förhoppningen) att de gör gott redan i Episod II. Mönstret går senare igen i Episod V, på olika sätt ”spegelfilmen” till Episod II, där vi återigen ser de goda förlora (och de onda vinna) på grund av att deras traditionella roller sviktar.
Hjältarna i Episod II är på villovägar, kort sagt, både fysiskt och spirituellt. Jediriddarna ska vara kraftstarka och skärpta i sinne och själ. Anakin ska vara en kysk, plikttrogen och human. Padmé ska vara en seriös, beslutsam och rationell politiker. Obi-Wan ska vara en god mentor åt sin padawan, och hans osvikliga tro på att jediriddarna är ofelbara borde vara helt korrekt.
Men dessa plikter och roller är utmanade och förskjutna i Episod II och den underliggande oron i filmen kommer från att dessa självklarheter inte längre fungerar som de ska – det är något trasigt i det kosmiska maskineriet, och det som ska vara en sak visar istället tecken på att vara något helt annat. Till och med i skämtsammare stunder ekar den här vissheten oroligt igenom situationen, som när C-3PO ramlar runt i Geonosis fabrik och kommer ut som stridsdroid. Också han ska vara, som han påpekar, inställd på protokoll och inte destruktion.
Men saker är upp och ner i Episod II. Faktum är att den till och med börjar upp och ner, i en panorering uppåt istället för neråt, till skillnad från alla andra episoder i sagan. Orsakerna till denna oväntade gir är mig veterligen oförklarade av Lucas men jag ser det under omständigheterna som väldigt lämpligt.
Konflikt 1. Jediriddarnas krig
Titeln Klonerna anfaller hänvisar direkt till det första som är upp och ner i Episod II. Idén om jediriddare i krig tycks vara naturvidrig – allt vi vet om dem säger att de arbetar för fred, ska agera enbart i självförsvar och följer meditativa processer där det överhuvudtaget inte finns på kartan att leda en armé och bli generaler i något så ”ociviliserat” som offensivt våld.
Filmen säger oss att de anländer som hjältar i slutet, men på en undermedveten nivå läser vi av bilden som onaturlig och på något sätt olustig. Liksom Padmé börjar filmen med att påpeka hur hon ogillar att ”gömma sig”, men slutar filmen i ett dolt äktenskap och en misslyckad fredsaktion, så påpekar Mace Windu tidigt i filmen att ”we are keepers of the peace, not soldiers” för att i slutet koppla på sitt Shaft-swag och dra repliken: ”This party’s over!”
Ett ännu mer uppseendeväckande exempel – särskilt chockerande och polariserande när det begav sig – är stunden när Yoda flippar upp sin ljussabel i slutet och ger sig på Dooku mano a mano. Alla gånger jag såg filmen på bio sommaren 2002 fick detta ögonblick enorma reaktioner ifrån publiken, och det kom att bli den största mediala ”snackisen” i filmen. Vissa tyckte att Yoda inte skulle hålla på och slåss med ljussablar och satte därmed – ironiskt nog – fingret på en del av filmens tematik.
Samtidigt är tanken på jediriddarna som zen-pacifister naiv och okunnig – dels har jediriddarna varit i krig förut, innan republiken bildades, och dels är de förstås alltid redo att ta en fight om de måste. Episod I visade med all önskvärd tydlighet att Qui-Gon och Obi-Wan, trots deras stoiska allvar, var utomordentligt bra på att hoppa runt med ljussablar och slåss på liv och död. Att detsamma gäller för Yoda är egentligen självklart – men för att göra det ännu tydligare kan man påpeka att ordet ”yoda” på sanskrit betyder ”krigare” och att Luke, när han söker upp honom på Dagobah i Episod V, letar efter vad om inte ”a great warrior”.
Problemet är inte att jediriddarna krigar, utan att de krigar för fel sida – och att de själva inte ens vet om det. Som jag inledningsvis påpekade så hänvisar själva titeln Klonerna anfaller till denna stund på Geonosis – men i titeln finns också en ambivalens i sättet den formuleras i obestämd form. Klonerna anfaller, och inget föreslår att de inte kan anfalla vem som helst, när som helst.
En av de mest geniala replikskiftena i hela sagan kommer när Mace Windu gör entré – det är inte ”this party’s over” jag syftar på, utan:
DOOKU
Brave but foolish, my old Jedi friend. You’re impossibly outnumbered.
MACE
I don’t think so.
DOOKU
We’ll see.
När det begav sig kunde ingen veta sanningen bakom den här replikskiftet. Jag minns själv hur jag tolkade Mace Windus självsäkra attityd som given – när han säger ”I don’t think so” så syftar han förstås på klonarmén som snart kommer att landa och överväldiga separatisternas lilla armada på Geonosis.
Det var lätt, och okomplicerat och rentav självklart, att tolka det så, då. Senare spelar Dooku till och med med i charaden för de nesliga nemoidianerna, när han lakoniskt och utan vidare engagemang säger: ”[It] doesn’t seem possible. How could the Jedi come up with an army so quickly?”
Men Dooku har facit i hand, och vet Sidious plan. När han säger att jediriddarna är ”impossibly outnumbered” syftar han såklart på klonerna, som i Episod III kommer att utplåna de flesta av dem.
Den fasansfulla ironin är att Mace Windu, med en fnysning som är lika kaxig som till hälften oroad, också syftar till klonerna när han säger ”I don’t think so”.
Det noggrant krypterade budskapet går tillbaka till den atomålder som Lucas växte upp i, och det hot om ett supervapen som alltid präglat konstnärer i hans generation. Supervapnet kan utplåna alla, frågan är bara vem som trycker på knappen och när.
Konflikt 2. Den mörka sidans slöja
Att jediriddarna använder klonerna är inte bara en fälla – för att parafrasera den gode amiral Ackbar – utan ett moraliskt ”fall from grace” som leder oss till den andra konflikten, nämligen den mellan den goda och mörka sidan av kraften på en övergripande galaktisk nivå.
Vi lär oss i Episod II att jediriddarnas relation till kraften har blivit påverkad på två sätt. Dels har deras förmågor att använda kraften försvagats, och dels har Darth Sidious influerat senaten och ”fördunklat” jediriddarnas sinnen. Det är viktigt att komma ihåg att dessa inte är samma saker – Sidious kontrollerar jediriddarna men det är inte han som gjort dem svaga i sin kraftanvändning. Det går att spekulera i på vilket sätt men det är dem själva som vänt sig bort från kraften, på ett eller annat sätt, och Sidious tar bara tillfället i akt att utnyttja deras svagheter (vilket är ett klassiskt sith-drag).
Min framtida text om Episod III kommer gå in på de mer filosofiska aspekterna av den goda och ljusa sidan i prequel-filmerna, men de huvudsakliga tankarna har jag betat av förut. Jediriddarna har blivit lata och bekväma i sina roller, och istället för att vara ärligt och kompromisslöst kopplade till kraften utgår de ifrån att de helt enkelt är universums bästa kraftkännare. Jediriddarnas jästa självsäkerhet, och deras tröga uppvaknande, har att göra med konflikten mellan deras världsuppfattning och hur verkligheten faktiskt ser ut. Den utgör också grunden av oro för jediriddarna, som gör allt fel utan att någonsin lyckas lista ut vad problemet är.
Problemen kanske bäst beskrivs av den nästan komiskt oupplyste Mace Windu, som filmen igenom enbart kommer med beslut eller påståenden som visar sig vara helt inkorrekta – att mycket har att göra med högst mänskliga fördomar, och inte övernaturlig vishet, syns redan i den tidiga scenen där han påstår att det inte är i Dookus ”karaktär” att döda någon, eftersom han en gång varit jedi själv. Det föreslår att de problem jediriddarna har bottnar i den alltför förträffliga syn de har på sig själva.
Jedirådet är dock inte helt utan insikter. Det finns faktiskt en hel sidointrig som aldrig kom med i filmen, där Yoda grubblar genom kraften för att försöka ta reda på de märkliga omständigheter som galaxen befinner sig i. Mace förklarar för Obi-Wan att Yoda spenderar timmar i isolerad meditation, men av allt att döma blir han inget klokare. Detta ger också ett par extra bitar tyngd åt Yodas råd åt Luke att ”inte underskatta kejsarens krafter”. Yoda ger verkligen sitt allt för att förstå vad som händer i Episod II, men Sidious tycks ha honom som i en handske.
Konflikt 3. Republiken och separatisterna.
Den mest konkreta konflikten i Episod II är den mellan republiken och separatisterna och, mer generellt, uppslitningen av senaten – på en gång adresserar den gyllene textremsan problemet: Det är ”oro” i galaxen och tusentals solsystem står redo att lämna republiken. Vad beror detta på?
Faktumet att vi aldrig får något svar på den frågan är en av de mest märkvärdiga sakerna med prequel-trilogin, eftersom det tycks föreslå att korruption och flathet mer eller mindre är att förvänta sig i alla utvecklade demokratier. Palpatine må vara en slipad djävul, men han utnyttjar också bara situationen han har omkring sig. Senaten har blivit dekadent under en lång period och den verkliga ormen i paradiset slank in när infrastrukturen privatiserades, och stora företag som Handelsfederationen kunde åka runt och begära ockertaxa utan att straffas (eftersom de kunnat utnyttja sina kontakter, eller rentav sponsra politiker de vill ha stöd från). Över hela galaxen lider människor på grund av dessa orättvisor men vi kan vara säkra på att galaxens enprocentare – varav flertalet vi följer i prequel-filmerna – inte förlorar någon sömn om nätterna (utom Anakin förstås, vars ångest för att ha lämnat sin mor på Tatooine här får ännu en dimension nämligen klassresandets). Sanningen är att separatistsystemen har, om inte rätt i så rätt att lämna republiken, och de kan inte tvingas kvar.
Denna socio-kapitalistiska situation speglar förstås problemen i framför allt amerikansk politik som den sett ut åtminstone sedan 90-talet, då Bill Clinton blev den demokratiske ledare som valde att följa ”reaganomics”-doktrinen och inte tackade nej till stora ekonomiska bidrag från företag – vilket kan definieras som legaliserad korruption. Resultatet har varit en situation där politiker faller in i en hierarki, på olika sätt hindras från att göra handlingskraftiga beslut och själva slutar som kålsupare vars jobb går ut på att diskutera saker mer än att genomföra dem. Därefter kan man – kanske? – föreställa sig att väljare (vanliga människor som får det sämre ställt medan ledarna blir mer bekväma i sin världsfrånvändhet) reagerar mer och mer frustrerat och ogenomtänkt känslobaserat, och väljer intellektuell retardation (typ Donald Trump) när det inte längre går att förvänta sig motsatsen av de folkvalda. Om inget annat kan man vänta sig att fler och fler länder (läs solsystem) vill lämna organisationer som EU (läs republiken), eftersom de helt enkelt inte lever upp till de krav som en gång upprättats.
När man ser tillbaka på Episod II år 2017 ter den sig chockerande profetisk, även om man aldrig ska göra misstaget att tro att Lucas är ute efter att beskriva sin ”samtid”. Snarare är evigheten Lucas perspektiv – senaten speglar modern politik men Palpatine, och hans gradvisa maktövertagande, har en uppenbar spegling i 1930-talets Tyskland och på ett mer övergripande ikonografiskt plan är republikens fall en spegling av romarrikets fall. Man kan nästan anklaga Lucas för att vara en regelrätt pessimist – medan han är intresserad av mänskliga frågor om etik, tro, familj, ansvar och kärlek så ser han de övergripande samhällsstrukturerna som övergående, och bärande på en inneboende bräcklighet. Så länge maktens män och kvinnor inte själva kan leva upp till de mänskliga principer som präglar vanliga människors liv så kommer det heller inte kunna bildas en mänsklig värld.
När Padmé gör sin visit hos Jamilla, den nya drottningen av Naboo, uttrycker Jamilla andemeningen i en arketypiskt pedagogisk mening: ”The day we stop believing in democracy is the day we lose it”.
Det är förstås exakt den tron som håller på att sina ute i galaxen, även om våra hjältar verkar väldigt villiga att ignorera det. Det närmaste vi får en politisk röst i Episod II är Dooku, som specifikt utpekas som en ”politisk idealist” och som blir talesmannen för separatisterna.
Intrigmässigt är Dooku placerad som en biroll vi inte vet mycket om, men det skapar också en del attraktivt fördunklande moln kring honom – visst, han är egentligen en sith-lärling och hela assimileringen av separatisterna är en rökridå för att Palpatine ska kunna resa sig till makten, men vad säger att Dooku inte menar allvar med sin ”politiska idealism”?
Enligt den kanon-fakta som Episod II grundar sig på kommer Dooku från en privilegierad bakgrund och det är sannolikt att han varit politiskt motiverad hela sitt liv – kanske det är ovanligt, eller direkt otillåtet, för jediriddare att vara politiskt aktiva, och det kan också ha något att göra med varför han hoppade av jedirådet. Att vi dessutom lär oss att han var mentor åt den högst okonventionelle Qui-Gon Jinn gör bara att mönstret tätnar.
En annan självklar ledtråd i sammanhanget är att Palpatine också är politiker – säkert snärjde han Dooku till den mörka sidan genom att pitcha dess ideologiska friheter – som sith kan du vara både kraftanvändare och politiker. ”Se på mig” kanske Sidious kacklade under sin huva.
I Episod II verkar det som att Dooku följer Palpatine som en slags butler, och han driver ett tungt lass när han gör sin mästares smutsgöra, men frågan är vad han tänker egentligen. Det hör till dynamiken mellan sith-mästaren och lärlingen att en viss konkurrens pågår mellan dem – det är underförstått att den yngre förr eller senare tar kål på den äldre, varpå en mästare aldrig helt sörjer om hans lärling dör – och kanske Dooku är ännu mer autonom än vad han ger sken av.
Kanske Dooku varit genuint desillusionerad av hur saker ser ut i galaxen, och kanske han nappat på Palpatines erbjudande utifrån opportunism. Som del i Palpatines plan kanske Dooku känner att han kan göra verklig politisk nytta – det verkar ju inte som att han nyttjar rollen till mycket annat än att göra politiskt arbete – och när allt kommer omkring, hur realistiskt är det egentligen att Dooku i åttioårsåldern skulle bli en fullblodigt engagerad sith? Om inget annat så måste Dooku ha insett, när Palpatine väl avslöjat sin identitet för honom, att han inte haft mycket till val. Antingen blir Dooku en sith, eller så blir han sishkebab.
Nyckeln till alla dessa spekulationer kommer i scenen när Dooku försöker bilda en allians med Obi-Wan, när den senare är tillfångatagen på Geonosis. Med häpnadsväckande rakhet avslöjar Dooku hela sanningen om Sidious och hans makt över jediriddarna och senaten. Obi-Wan vägrar symptomatiskt acceptera sanningen, men desto viktigare vägrar han Dookus erbjudande ”förena sig” med honom och ”put an end to the sith”.
Dooku säger inte att han vill döda Sidious utan sitherna själva – högst märkligt, med tanke på att han själv är en sith. Det föreslår att Dooku, en tidigare jedi, inte böjt sig för Palpatines läror annat än för att han varit tvungen, och för att det gynnat honom. Kanske han ser republiken som lika dödsömd som såväl jediordern som sitherna. Förmodligen vill han ha samma gamla världsherravälde som alla andra skurkar i filmhistorien men han har i alla lägen en gyllene chans. Dooku sitter på ritningarna till Dödsstjärnan (och är förmodligen mycket mer ansvarig på detaljnivå i byggandet av den än vad Sidious är) och det inte omöjligt att han vill döda sin mästare, ta över senaten och bli kejsare – men istället för att vara en sith kanske han vill vara en slags krösus som köper upp jediriddarna och tar monopol över galaxen. Det finns ju trots allt en kraft som går bortom gott och ont – kall kommers!
I vilket fall som helst uttrycker Dooku en ambivalens mellan gott, ont, jedi, sith och vem som ska styra över galaxen och varför. Denna postmoderna syn på kraften gör honom till en otippad föregångare till dels Anakin, som via Luke visar att ”balansen i kraften” är blandningen av ont och gott, och dels Kylo Ren i The Last Jedi, som också vill härska i galaxen och kasta titlarna i soptunnan.
Fortsättning följer
FREDRIK FYHR
4 svar på ”Alltid två det är (1/2)”