”Har du sett något bra på sistone?” ska vara den fråga som filmkritiker hatar att få höra mest av alla.
Min pet peeve är kanske mer specifik – jag får höra att jag skriver objektivt, ibland för (eller på något problematiskt sätt) objektivt.
Nja. Det tycker jag inte att jag gör – det tror jag rättare sagt inte är möjligt – men jag har å andra sidan mig själv att skylla. Jag har inte kommit mig för att uttrycka mina kritiska principer så att de verkligen blir tydliga.
I en längre tid har jag dock funderat på att skriva några längre texter om hur jag egentligen ser på film – vilket ju faktiskt är en fråga som konstigt nog inte kommer upp oftare när filmer kritiseras. Vad är utgångspunkterna? Hur ser filosofin bakom filmkritik ut?
Det är ett rätt episkt kaninhål det här, och jag ska inte börja nysta i det mer förrän nästa år, men jag har smygstartat lite genom att uppdatera sajtens ”om”-sida, där det förut fanns en lite svajig text om de kritiska principerna. Nu står där istället texten som följer i det här inlägget.
Först, för att svara riktigt enkelt: Kritiken på den här sidan är inte objektiv, men den är analytisk. Den är även formalistisk, om än definierat på egna villkor: Analytisk formalism, som jag kallar det, handlar om att bedöma en film för vad den faktiskt innehåller, och det enda sättet man kan göra det på är genom att analysera innehållet och dra slutsatser om det – slutsatser som börjar och slutar med innehållet, inte personlig smak, ideologi eller andra yttre faktorer. De sakerna finns fortfarande där i texten, ska vi vara klara med, men de ingår inte i omdömet. Jag hatade The Secret Life of Walter Mitty men gav den ändå två stjärnor. Jag älskade Get Out men den fick ändå bara tre. En kul film kan fortfarande vara mindre bra – det är samma princip som när en lärare ger en elev ett mindre bra betyg för att inte ha klarat målen, även om inlämningsuppgiften kanske var rolig på andra sätt.
Omdömet är alltså inte samma sak som min personliga upplevelse av filmen. Rent tekniskt är inte detta så radikalt annorlunda från andra metoder, men det kanske kan sägas vara mer konsekvent, och om det uppstår förvirring här så tror jag det handlar mer om att andra recensioner oftast lutar sig mer åt det personliga, vilket jag tycker är rätt meningslöst.
George Lucas har uttryckt det fint:
Om filmkritik var det typ av analytiska arbete som det var tänkt att vara från början – som det är i andra konstformer där du har belästa, sofistikerade människor som är kunniga – då vore den värd att lyssna på. Men när de tjafsar eller jublar över sina personliga känslor så är det ett slöseri på min tid.
Att upptäcka, till exempel, de intrikata lagren i Lucas prequel-filmer är en typisk glädjerik utkomma av att förhålla sig analytiskt och formalistiskt och helt enkelt se vad filmerna faktiskt är, och inte vad djungeltrumman säger att de är eller vad man bara ”fått för sig” att de är, eller vad som är smakfullt att posera med. The truth is in there, för att parafrasera en klassisk TV-slogan. På samma sätt kan man också ta ner arthouse-filmer på jorden, och upptäcka att många filmer får beröm av ideologiska eller diffust kontextuella anledningar (eller bara hype och grupptryck) som det sedan visar sig att själva filmen faktiskt inte alls kan leva upp till. Och ingen behöver ju en ”viktig” film som visar sig vara oviktig i det långa loppet.
Det är den korta förklaringen, nu över till den långa.
Den kritiska principen
Videosöndag strävar en formalistisk och analytisk kritik – det underliggande, drivande perspektivet är alltså en typ av analytisk formalism.
Analytisk formalism innebär i det här fallet att filmer främst analyseras var och en för sig. Texterna beskriver en films innehåll och försöker precisera det. Objektivitet är omöjligt, men genom att hålla sig till innehållet på ett kunnigt och avvägande sätt kan en film beskrivas på ett så rimligt sätt som möjligt, vilket gör att läsaren kan få ett intryck av filmen utan att behöva bry sig om journalistiska positioneringar, poserande cynism, irrelevanta raljeringar, godtyckliga popkulturella hipphetsfaktorer eller bara vad Tim eller Tom “gillat” eller “inte gillat” med sin helt subjektiva bioupplevelse.
Den kritiska processen
En förutsättning med denna analytiska formalism är att en film inte har några kvalitéer som inte kan hittas i själva filmen, och även att de känslor och intryck man får av en film (eller de filosofiska eller politiska frågor de väcker) kommer från specifika och identifierbara saker i filmen (inte via någon slags odefinierbar magi inuti en själv, eller hur filmen är marknadsförd, eller någon annan godtycklig “kontext”). Om en film påstås vara på ett visst sätt måste det finnas specifika saker i själva filmen som överensstämmer med ett sådant påstående. Om en film ska sägas ha ett samband med en annan film, eller något annat överhuvudtaget, måste det också “bevisas” genom specifika exempel ur filmen.
Reservoir Dogs är inspirerad av Hong Kong-action…
… till exempel Ringo Lams City of Fire (1987)
Angelina Jolie-filmen Changeling kan sägas ha feministisk tematik inte främst för att berättelsen är feministiskt formulerad i sig…
… utan på grund av den adderade maktrelationen mellan män och kvinnor i dialogscenerna…
… och den vidare kopplingen till den historiska skildringen av arbetande kvinnor…
… institutionalisering…
… och dialoger om marginalisering.
Man kan dock inte kalla filmen för kategoriskt feministisk, eftersom den aldrig rakt upp och ner uttrycker en sådan hållning. Andra dialoger handlar om personligt ansvar och självständighet, vilket kan tolkas som ett motargument mot idéer om strukturellt förtryck eller patriarkat osv.
Den har alltså feministiska komponenter som bildar mönster men den har även andra komponenter som bildar andra mönster – sammantaget blir filmens form en annan än den hos en film med ett specifikt feministiskt syfte. (Snarare är just denna film i första ledet en historieskildring och melodram, som med flit innehåller många tolkningsmöjligheter och som vill öppna för olika diskussioner). Så det är (menar jag) rätt att kalla filmen delvis feministisk, men fel att kalla den för t.ex en ”feministfilm” eftersom formen inte stämmer överens med den beskrivningen.
Omdömen utgår därför på detta sätt från filmernas innehåll. Innehållet tolkas utefter filmvetenskapliga kunskaper – det som studeras är de traditioner som filmerna följer, de specifika val som görs av alla inblandade i filmen. Dessa val är filmernas komponenter, och komponenterna har samband som bildar mönster. Utgångspunkten är att komponenterna alltid bildar mönster (hur de än ser ut) och att dessa mönster utgör filmens specifika form (hur den än ser ut). Filmens form är sambanden mellan alla dessa mönster och komponenter, omdömet bygger dels på hur starka eller lämpligt utformade de är i sig, dels hur väl de fungerar ihop. (Changeling har t.ex starka komponenter vars olikheter sammanställs på elegant vis för att skapa relativt sofistikerade mönster och en lyckad form). Principen är att denna form är samma sak som filmen i sin helhet, och omdömet sätts utifrån vad den idealiska versionen av den formen skulle kunna vara. (Changeling är i det här fallet en utmärkt version av filmen den försöker vara, och råkar enligt mig därför förtjäna fyra stjärnor).
Tanken här är inte att för sakens skull döma ut en film som bra eller dålig, utan att skapa en så rättvis bild som möjligt av vad för typ av film det är och hur den är konstruerad. En väl konstruerad film (alltså en film med en solid form, där alla mönster och komponenter samspelar) är “bra” så tillvida att den är lyckad, och en “dålig” film (en film där formen inte hänger ihop) är misslyckad. En mycket bra film är en film med en solid form där komponenterna dessutom är originella (utan att det skadar formen, som också lyckats anpassa sig utefter originaliteten på ett begåvat sätt). Originella komponenter utan en lyckad form kan leda till ett och annat pluspoäng, men formens helhet är fortfarande det ytterst sett viktigaste. En mindre originell film med en extremt solid form är bättre än en mer originell film med en sämre form, och så vidare. Mästerverk är extremt formsolida filmer (som Changeling), eller i sällsynta fall extremt originella och extremt formsolida filmer (som År 2001: Ett rymdäventyr).
Detta behöver inte betyda att filmen rekommenderas eller inte. Det finns miljoner läsare, alla har olika upplevelser. Filmen i sig kan dock definieras relativt tydligt, vilket är målet med kritiken. Det förutsätts att en läsare, om denne letar efter en film att se, kan använda det egna omdömet. Likafullt förutsätts det att filmer är viktiga att tala om i sig, och att kritik är mycket mer än konsumentupplysning.
Stil/subjektivitet
Trots denna grundläggande formalism bör en kritisk text fortfarande vara skriven med personlighet. Författarens intryck, smak, och andra mer emotionella och subjektiva fenomen kan framgå i själva texten, de kan till och med vara helt drivande i den, men de påverkar inte betyget. Man kan alltså gilla en film man ger ett dåligt betyg eller ogilla en film man ger ett högre betyg. Detta eftersom ens känslor är oförutsägbara och gäller för författaren (inte nödvändigtvis läsaren). Alla betygsdrivande åsikter om filmen måste därför beläggas med fakta eller rimliga resonemang.
Tidigare nämnda komponenter och mönster definierar även saker som en films genre eller intellektuella karaktär – en actionfilm är inte en actionfilm för att Arnold är med i den, eller för att produktionsbolaget säger att det är en actionfilm. Innehållet, komponenterna och mönstren, avgör det.
Genrer och kategorier rankas inte. Den ena typen av film är inte bättre än den andra, inte heller den ena eller andra stilen, skådespelaren, genren etc; det existerar inga generalfel eller generalrätt. En film har bara sig själv att leva upp till, och det som bedöms är och förblir den enskilda filmens form. En grundprincip här är att en film måste accepteras för vad den är för att alls kunna vara begriplig. Den som inte accepterar t.ex en viss typ av genre kan heller inte säga något om den. Att inte acceptera en genre är att vara okunnig om den.
Kort och gott: Den som tänker med smaken tänker med baken. Man kan se vad en film är genom att studera vad den innehåller, och inte förlita sig på marknadsföring, pressutskick eller festivalrykten. Den större poängen med den tanken är att komma bort från den nästintill helt dominerande typ av “kritik” där filmer antingen behandlas som journalistiska händelser (vars ”aktualitet” och ”relevans” bedöms) eller recensioner där författaren utefter sina godtyckliga njutningsprinciper recenserar sin filmupplevelse snarare än filmen. Det rättvisa för läsaren är att förmedla en så tydlig bild som möjligt av en film. Detta kan göras av de som är kunniga filmvetare, utbildade eller ej, och som kan analysera mönstren i en film oavsett vad för godtycklig njutning de får eller inte får av en films genre eller övriga karaktär.
Enkelt sagt försöker undertecknad upprätthålla ett professionellt, självmedvetet och sakligt filmtittande, ett som andra filmintresserade kan ta del av och ett som de som bara letar efter en film att se kan ha specifik nytta av. För den som ogillar detta finns det ett hav av mindre noggranna filmrecensioner att ta del av överallt. Videosöndag börjar från grunden och försöker att vända på varje sten.
Så, varsågod, med andra ord.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Vad Videosöndag vill”