Videosöndag 10/12 2017
15.45-17.00. FÅGEL BLÅ (1918, DVD/BR)
De senaste veckorna har jag missat alldeles för många filmer – delvis har det berott på planering, delvis på väder och kollektivtrafik, delvis för att jag (efter allt detta) inte velat göra annat än att dricka glögg. Ändå känns varje missad film som ett hugg i själen, så min tröst blir att retirera till kokongen och magiska stumfilmer som jag får ha för mig själv.
Maurice Tourneurs The Blue Bird (som på svenska hette ”Fågel blå” när det begav sig) är en sådan ljuvligt drömsk liten sak, en saga om två barn som far iväg med en fe för att leta efter Lyckans Blå Fågel, en färd som sker via själar – eldens själ, ljusets själ, till och med hunden och kattens själ. Poängen är att skänka godhet och mening till en vild och läskig värld, och att lära barnen om vad som är viktigt i världen. Det hade lika gärna kunnat vara en David Lynch-film, teoretiskt sett, men Tourneur fyller sin canvas med så mycket delikat tingel-tangel att filmen är praktiskt taget omöjlig att inte falla in i som en dröm. Det är ett skolexempel på hur en ”visuell” film inte för den sakens skull inte kan vara berättande, även om det (tråkigt nog) fallit bort en del scener under åren som gått.
18.30-20.40. IPHIGENIA (1977, DVD)
Apropå Lanthimos The Killing of a Sacred Deer – en av de senaste filmer som jag inte sett – så finns det anledning för grekofilen att beställa hem lite filmer av Mihalis Kakogiannis, en av många mer eller mindre bortglömda regissörer som aldrig vunnit så mycket anseende att de finns med i frågesporter, men som därmed sagt inte gjorde en del fantastiska filmer. Just myten om den heliga hjorten återfinner vi hos Euripides, och tragedin om Ifigeneia, dottern till Agamemnon som råkar döda den heliga hjorten varpå gudarna straffar honom: Hans fartyg är redo för strid men vinden står stilla fram till den stund han offrar dottern.
Kakogiannis berättar denna historia rakt upp och ner med fantastisk saklighet – han kastar in den breda visuella poesin när han behöver, och han förlitar sig på skådespelare som är helt oförglömliga, när de levererar varje replik med operatisk, bombastisk iver – men samtidigt utan att förlora den rått psykologiska instinktiva nerven. Den heliga Tatiana Papamoschou är hypnotiserande som Ifigeneia men det är Irene Papas som river ner huset som Klytaimnestra, Agamemnons långt ifrån förstående fru.
Ja, jag kan nämna detta också som kompendium till Episod II, men jag ska inte alienera folk i onödan. Ryktet säger att denna film förlorade Oscarn för bästa utländska film med en enda röst. Det tror jag på.
21.00-22.35. COFFEE AND CIGARETTES (2003, DVD/BR/VOD)
Jim Jarmusch har gjort bättre filmer än denna – Paterson är ett bra exempel – men vi går in i årets stressigaste månad och jag måste ge mig själv en paus någonstans i tillvaron. Den här filmen består av en vinjett minikortfilmer där människor möts på kafén, röker cigaretter och dricker kaffe och pratar om alltifrån tandläkare till champagne. Steve Coogan, Cate Blanchett, The White Stripes, GZA och RZA från Wu-Tang Clan, Iggy Pop och Tom Waits, och en mycket törstig Bill Murray. Det är inte så noga. Filmen är rätt meningslös, kanske ett slöseri på tid, men det finns värre sätt att slösa tid på.
23.00-01.00. NIKITA (1990, DVD/BR/VOD)
Alla har inte uppmärksammat det, men 2017 har varit ett år då 90-talet börjat gå igen – inte minst har stämningen varit rätt så 1997 emellanåt. Ett bra exempel är hur Luc Bessons ögongodis närvarat – i Atomic Blonde nu senast – och ska man väcka grannarna med en av hans högljutt våldsamma men tres eleganta gamla dängor så är min favorit Nikita, där Anne Parillaud spelar knarkartjej som rekryteras av staten för ett nytt liv som yrkesmördare. ”Det är det eller kyrkogården”. Bessons mest populära film verkar vara Léon (1994), med Jean Reno som melankolisk hitman (och Natalie Portman som obekvämt placerad tolvårigt kärleksobjekt) men jag tycker att den är svårare att ta på allvar än den mindre slickade Nikita, där man faktiskt då och då tror att man ser en berättelse som skulle kunna ske i verkligheten (särskilt minnesvärd är skildringen av det krångliga relationslivet). Plus att Jeanne Moreau gör en hyllning till sig själv i en biroll som är liten men signifikant. PS. Se inte den amerikanska remaken Kodnamn: Nina.
01.30-03.00. ALIEN FROM THE DEEP (1989, DVD)
Som sagt, ibland vill man bara ”koppla av”. Ett kritiskt sinnelag har svårt att inte (”över”)tolka allt som placeras framför ens ögon – därför är det bra med italienska b-filmer från 80-talet. Den legendariske (”legendariske”) Antonio Margheriti gjorde flera fantastiska filmer i stil med Alien from the Deep, där ett läskigt krabbmonster gör livet surt för tappra missionärer i Sydasien (och ett gäng buttra militärer som vill tillverka atombomber sådär på tal om ingenting). Krabbmonstret är så stort att vi aldrig får se det helt i bild, såklart, men den engelska dubben innehåller fantastiska repliker som “Houston? It’s a long way away!” och “It’s gone! It’s gone!! The danger’s gone! The danger’s oveeer! It’s GOOONE!”
FREDRIK FYHR