Do not assume anything!
/ Yoda
Klonerna anfaller (och det här är bara början)
Star Wars: Episod II – Klonerna anfaller är en av de mest komplexa och intrikata filmer som någonsin distribuerats för en mainstreampublik. Det är på många sätt inte konstigt att den i runda slängor kallats för den ”sämsta” filmen i serien – det är den inte, men jag tycker att det verkar som att de mest oinitierade har svårast att ta den på allvar. Jag säger ”inte konstigt”, för av alla filmer i sagan så är denna tveklöst den där skenet bedrar som mest. Nästan allt vi ser i Episod II är en lögn eller en paradox, på ett eller flera sätt, och vår förmåga att förstå vad vi ser hänger till stor del på vår förmåga att avkoda vad som representeras i bilder och ord – ja, de fundamentalistiskt heltäckande CGI-bilderna och de mycket högstämda orden, berättade för oss genom extremt stiliserat skådespeleri, ofta utskällt för det som gör det så unikt.
Förra året lovade jag mig själv att aldrig mer ”försvara” prequel-filmerna, för det är tröttande, det slösar min tid, och det upprätthåller den rådande och falska konsensusen (all konsensus är falsk) att filmerna ska förstås som dåliga innan de kan förstås som bra.
Jag ska hålla detta löfte, och min avsikt med texterna som följer är att de som är intresserade av filmerna tar del av dem – kanske du hatar Episod II och kanske jag ändrar din uppfattning, kanske du redan håller med mig om att det är en fantastisk film och ser fram emot analyserna, jag är glad vilket som, men det är inte därför jag skriver dessa texter. Jag skriver dem eftersom, som sagt, Episod II är en av de mest komplexa och intrikata mainstreamfilmer som gjorts och en sådan film förtjänar en djup analys.
Först och främst: Håll i er.
Det är en utmaning att skriva om Episod II. Det är en utmaning att ens börja. Så fort man drar i en av dess trådar så börjar hela filmens komplexa tematiska maskineri att arbeta – Star Wars är till att börja med en skapelse där en sak alltid hör ihop med en annan, men Episod II är utan tvekan den tätaste episoden rent tematiskt. Det finns praktiskt taget inte en enda sak som händer – i varje ögonblick ser vi flera saker hända samtidigt.
Därför hoppas jag ödmjukt på lite tålamod från läsaren. Episod II är (inte bara) en motstridig blandning av genrer: Det är en kärleksberättelse men också ett mysterium, ett eskapistiskt actionäventyr men också en relativt seriös krigsfilm; liksom den föregående episoden är det en berättelse om intergalaktisk politik på hög nivå, och därpå dunkla konflikter inuti en religiös rörelse som vi inte vet allt om, och en som dessutom omringas av en kontext av avancerad teknologi och industriellt maskineri på sätt som går bortom metanivån och vidare. På en övergripande nivå är det förstås en fantasyfilm, så man behöver, om inte kunskap, så åtminstone några basala antaganden om hur den här världen fungerar, och hur dess idéer om demokrati och statsskick relaterar till vår egen. Lägg också på faktumet att det här bara är del två av sex, och att filmen bara lägger ut början av konflikten, som dessutom kommer att hastigt vändas upp och ner i nästa episod, varpå mycket av vad vi ser här kan tyckas mer eller mindre meningslöst – men, förstås, djupt avgörande för framtiden, på en tematisk nivå. Längst framme på scenen, framför den här enormt rika bakgrunden, pågår den melodramatiska såpan om en tjurig tonåring som bara råkar vara en intergalaktiskt utvald Messias, enligt en profetia som varken han eller någon annan vet hur de ska tolka, och några av de mycket dåliga beslut han tar på vägen mot undergång och försoning. Vilket, som sagt, är en lång väg bort.
Eftersom jag måste börja någonstans så föreslår mitt förnuft att jag ska börja enkelt.
Det mest tydliga och symptomatiska med Episod II är titeln – Klonerna anfaller. När det begav sig var de kortsiktiga reaktionerna giftiga – så fort det stod klart att filmen skulle heta ”Attack of the Clones” hade åtminstone hälften av Episod I-hatarna redan bestämt sig för att Episod II skulle vara lika dålig. År 2002 var det, trots allt, bara ett stenkast ifrån Eight Legged Freaks – jättespindlarna anfaller eller Looney Tunes Back in Action. Internets filmnördspöbel hade bestämt att respektabla filmer heter coola saker som Ghost Dog – Way of the Samurai, Fight Club eller, förstås, Matrix. ”Attack of the Clones” lät lika töntigt som hjärndött – typ ”hoppsan hejsan, här kommer klonerna!”
Liksom jag inte kunde klandra ett icke-fan för att ogilla Episod I kan jag inte klandra ett icke-fan för att vara förvirrad över titelns substantiv – vanliga dödliga kan ju inte förväntas veta att klonerna i själva verket var en enorm grej, och att titeln rakt upp och ner annonserade Klonkrigen, som fram till den här punkten enbart omnämnts en enda gång, av Luke Skywalker i den centrala scenen med Obi-Wan Kenobi i början av Episod IV.
”You fought in the Clone Wars?”
”Yes, I was once a Jedi knight, same as your father”
Denna referens var det enda vi hade av dessa mytomspunna krig – och vi visste att de var mytomspunna, för George Lucas hade uttryckligen förbjudit alla författare, spelskapare och flingpaketsdesigners från att någonsin nämna dem. Vad än klonkrigen var så var det Lucas’ hemlighet – och den hemligheten hade växt sig mytomspunnen. Att Episod II skulle behandla klonkrigen var alltså en enormt stor sak – och så klassiskt Lucas, att avslöja det med ett pokerface, genom en hänvisning som bara de med insikt förstod.
Naturligtvis kunde titeln också förklaras genom ytterligare insikter i Star Wars kroniska retro-vurm: Eight Legged Freaks var precis den typ av titel som ”Attack of the Clones” också lekte med – en klassiskt 50-talsklingande titel, tvärt emot de coolhetskrav som en stor studio (typ Disney!) skulle ha tvingat på filmen, och exakt i linje med de matinéserier som Lucas såg som barn, och som Star Wars rent tekniskt bara är en förlängning av.
Och det var bara innan filmen kommit. Med facit i hand står det klart för den uppmärksamme åskådaren att titeln är ännu mer avgörande.
”Attack of the Clones” är nämligen inte bara ett gung ho-utrop, en slogan uppslängd för sakens skull. Titeln refererar till en specifik punkt i filmen – det förkrossande, förvirrande och djupt oroväckande ögonblicket då våra hjältar räddas på gladiatorarenan på krigsplaneten Geonosis. En stund av triumf, tycks det, men John Williams musik är inte entydigt fanfarisk. Det som sker är nämligen ingen triumf. Detta är ögonblicket då republiken använder sin klonarmé, deras nya present (från en ack så okänd avsändare), och utlöser kriget mot separatisterna. Klonkrigen visar sig vara sagans stora konflikt, och starten på de krig som själva titeln Star Wars refererar till, och det är inte konstigt att titeln sätter fingret rakt på den specifika sekunden då de inleds.
En av Lucas mest underskattade kvalitéer är hans förmåga att berätta saker genom uteslutningsmetoder, presentera en sak som i själva verket innehåller något helt annat och kommentera djupet genom det som pågår på ytan. Striden på Geonosis är förstås, skenbart, en massa buller och bång och stort ståhej. Våra hjältar sopar banan med sina motståndare med sin överväldigande kraft (inte den övernaturliga Kraften, då, utan deras nyvunna militära makt). Det är ingen match! Klonerna anfaller, hooyeah! Mace Windu river ner huset med ett kaxigt ”This party’s over!” varpå ingen riktigt noterar greve Dookus självsäkerhet när han kallt konstaterar: ”We’ll see…”
Dooku är nämligen den enda på platsen som vet sanningen.
Hade filmen verkligen handlat om hjältar som räddar dagen á la Independence Day så hade det inte varit Star Wars. Då hade inte Ewoksen besegrat Imperiet i Episod VI – en öppen hänvisning till Vietnamkriget – och George Lucas hade för den delen inte varit ett barn av sin tid, instinktivt kritisk mot stormakter och partisk mot underdogs, småföretagare och folk som går sin egen väg. Den filmen hade hetat något sånt där lagom coolt som Arrival of the BattleForce eller helt enkelt The Clone Wars Rises. Faktumet att filmen heter just ”Attack of the Clones” avslöjar hur denna stund är av allra största vikt.
När filmen kom år 2002 kunde detta bara spekuleras i, av Star Wars verkliga undersåtar, men med hela prequel-sagan i backspegeln är det enklare att se det uppenbara. Dels att klonerna är vederstyggelser, kategoriskt negativa krafter, ulvar i fårakläder… men mer specifikt att prequel-filmerna i sig bildar en stege för mörkrets krafter och att titlarna rent konkret syftar till imperiets uppgång: Det mörka hotet – Klonerna anfaller – Mörkrets hämnd. Först är ondskan bokstavligt talat osynligt, blott ett ”fantomhot” som existerar inom parentes eller långt bakom ridån – den verkliga spindeln i nätet, Darth Sidious, avslöjar sitt fula tryne i Episod III, och tar ut sin hämnd.
Däremellan tar han sitt avgörande steg dit – i en slags intertextuell förklädnad i ordet ”klonerna”. Genom klonerna har sitherna klivit ut på spelfältet för första gången som en aggressiv, offensiv spelare. De gör så undercover, högst bokstavligen som spioner, och de existerar genom armén som (i vetskap av ingen utom två personer) är ett redskap för dem. Det finns gott om ledtrådar här, inser vi med facit i hand – notera hur djävulskt Kaminos president Lama Su i förbifarten konstaterar att klonerna ”lyder vilken order som helst” – men ingen ser ändå det uppenbara: Att sitherna tar sitt första steg mot en nästan oundviklig seger, i samma stund som deras klonarmé landar på Geonosis.
Det är därför filmen heter Klonerna anfaller. Och som vi ska se så lurar mycket komplext mörker under den glättiga ytan.
Fortsättning följer, alltså.
FREDRIK FYHR
5 svar på ”Klonerna anfaller (och det här är bara början)”