Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Kidnap

Vad är det med Halle Berry och idiotiska high concept-thrillers?

Kidnap borde inte vara en svår film att få hyggligt rätt – det är praktiskt taget en variant av Spielbergs Duellen (1971) med en twist – men den är bara bortom usel, en studie i patologisk idioti som liksom trotsar alla ens försök att förklara den.

Berry spelar en jordens salt-kvinna som jobbar på en diner á la Sarah Connor – pitchen är busenkel: Hon har med sig sin son på jobbet, för hon Har Det Inte Lätt ni vet, och pojken blir på tal om ingenting kidnappad.

Ska Halle Berry bara sitta och vänta på bättre tider?

Nä, hon sätter sig genast i sin egen bil och kör efter kidnapparna, som flyr i en minibuss, och resten av filmen är (i tanken) en jaktfilm där hon pratar med sig själv, HÖGT!

Allt hon säger och tänker och gör!

Hon ROPAR DET!

Ungefär som att INFORMERA PUBLIKEN OM VAD HON HÅLLER PÅ MED!

Det här är så konstigt att jag inte vet vad jag ska säga.

För några år sedan hade Berry huvudrollen i en liknande, riktigt kass film som hette The Call där hon spelade en SOS-operatör som försökte lista ut varifrån en nyligen kidnappad person ringde. Jag minns att jag klagade på den filmen om att en polishelikopter hade hittat bilen på en sekund – och ett tag känns det som att Kidnap försöker att rätta till den filmens problem. Här finns polishelikoptrar, Halle Berry hör dem på radion, men tydligen är de helt värdelösa för de identifierar fel minibuss.

Hur vi vet det?

Naturligtvis ropar hon det ut i ingenstans.

”THAT’S THE WRONG MINIVAN!”

Så man blir liksom lite stum. Cinematisk lathet hittar en ny botten här. Vad ska man säga? Kanske att det inte är värt att försöka göra film om man är för obegåvad för att kunna lösa problemen man har till att börja med, vilka jag antar finns på grund av obegåvningen.

Genom hela filmen signalerar Halle Berry till oss – genom att ROPA FÖR SIG SJÄLV – allt som händer och sker, och det blir till slut som någon slags absurd komedi. Vi hinner knappt se en polismotorcykel i bakgrunden förrän Halle Berry noterar: ”The Police!”

Publiken vill svara ”ja, vi vet” men vi hinner inte ens säga något innan hon börjat köra hit och dit i zick-zack-spår: ”COME ON AND GET ME!”

Det här är alltså sättet som hon försöker locka till sig polisens uppmärksamhet. Mycket riktigt kör MC:n upp brevid henne och poliskonstapeln ropar: ”Pull over!”

”NO! THEY GOT MY SON!” ropar hon och pekar på bussen framför dem.

Vad polisen säger?

Jo… ”PULL OVER! THIS IS YOUR LAST WARNING!”

Om jag brydde mig hade jag slitit av mig allt mitt hår, men ärligt talat… vem bryr sig. Kidnap är så under all kritik att man tittar på den lite som en Idol-jurymedlem på en dålig dag. Filmen är byggd på så många klichéscenarion utan kopplingar att vi praktiskt taget bara ser på 40 scener som skulle kunna komma från 40 olika filmer.

Fast då glömmer jag förstås manuset, som verkar vara skrivet av någon som inte kan göra något annat än att förklara allt på det typ av FAQ-liknande talspråk man hittar på svenska Wikipedia.

En av filmens ultrasvaga bortförklaringar till sin icke-logik är att Halle Berry måste fortsätta köra sin bil, för annars tappar hon ju minivanen ur sikte. (Det är därför, förstår ni, som hon inte hinner stanna för den där motorcykelpolisen och förklara läget så att filmen kan ta slut).

En gång stannar hon dock, av någon anledning känner hon att hon hinner den gången, och ropar ut genom fönstret till en man som står och fiskar:

”CALL 911!”

Han tittar på henne lite förvirrat.

”… WHY?!”

”MY SON HAS BEEN KIDNAPPED!”

”…. WHAT?!”

Lösningen på denna spännande dialog är att hon instruerar mannen att bara ringa SOS och säga en färg och ett bilmärke (vilket ska få operatörerna att förstå allt, tydligen).

Ju längre filmen pågår, desto mer plågsam blir den. Skurkarna visar sig ha en plan som inte blir mer avancerad än Jönssonligans kupp mot pressbyrån. Efter ett tag utvecklar den avtrubbande idiotin en slags Snurre Sprätt-liknande förutsägbarhet. Filmen tror den kan göra vad som helst, och sedan ursäkta sig med någon bortförklaring som om vi skulle ta den istället för det ingenting som filmen har att erbjuda.

Så filmen går och går och går, och kommer aldrig till någon dörr, som vågor som kommer och går en efter en. Kidnap är bara 95 minuter lång, men den känns efter ett tag som Dantes inferno, en hittills okänd nivå där vi måste titta på Kidnap i oändligheten.

FREDRIK FYHR


KIDNAP

2017, USA, 95 min, codex (DI/DCP), färgfilm, 2.39:1. Regi: Luis Prieto. Manus. Knate Lee. Producent: Halle Berry, Gregory Chou, Lorenzo di Bonaventura, Elaine Goldsmith-Thomas, Erik Howsam, Joey Tufaro. Huvudsakliga skådespelare: Halle Berry, Sage Correa, Chris McGinn, Lew Temple, Jason George, Christopher Berry, Arron Shiver, Kurtis Bedford, Carmella Riley, Brice Fisher, Jennie Ventriss, Timothy Fannon, Andy Wagner, Malea Rose, Jill Alexander. Foto: Flavio Martínez Labiano. Klippning: Avi Youabian. Musik: Federico Jusid. Scenografi: Sarah Webster. Kostym: Ruth E. Carter. Genrer och kategorier: Thriller, action, high concept, jaktfilm, biljaktsfilm, psykologisk thriller; tre/femaktsstruktur, jaktintrig med inslag av mysterie; mainstream; diverse företag och mindre produktionsbolag (halvindie). Premiärdatum: 21 maj 2017 (VOD, Norge). Svensk premiär: 13 november 2017 (VOD).

Omdöme: High concept-jaktfilm som presenterar/förklarar omständigheter istället för att berätta en intrig och som är så lat i sitt spänningsbyggande att det är förolämpande. Så obegåvat filmskapande, i synnerhet för sin genre, att det är ovärdigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *