Vad händer (med händer)?

Som Martin Scorsese sa: Film handlar om vad som är i bild, och vad som inte är i bild.

Och, därmed, vad som finns (eller inte finns) utanför bilden.

Den som vill lära sig läsa bilder bör därför börja med avgränsningarna – i en film ser vi en serie bilder, och det enda vi kan säga om dem är vad vi ser i dem. Vi kan hitta mönster i bilderna beroende på hur de är sorterade. Men i den sorteringen, och förståelsen, ingår också avgränsningar.

Ett klassiskt exempel är den gamla ”eyeline-match”-principen, det vill säga att om någon tittar åt ett håll…

… så förväntar vi oss att se vad de ser:

och (i det här exemplet) förklara att de två personerna ser på varandra.

Detta föregås av en etableringsbild som förklarar förhållandena mellan figurerna, vart de faktiskt sitter och hur den platsen rent fysiskt fungerar.

Detta är ett rätt kreativt exempel från Matrix Reloaded (2003) som faktiskt visar ett slags uppdelat panorama i sin shot-reverse-shot-klippning.

Vad gäller rumsliga förhållanden är dock skräckfilmen den främsta genren att studera, eftersom en bra rysare alltid vet hur den ska utnyttja vår förståelse för den här klippningen.

Detta exempel, ur The Haunting (1963), hade jag egentligen tänkt publicera till Halloween, men det är för bra för att spara tills nästa år så here goes.

Eleanor och Theo ska gå och lägga sig i det läskiga huset. Viss osämja finns mellan dem, men Theo väljer ”the silent treatment” medan Eleanor (som sitter upp) surar.

Eleanor lägger sig ner för att sova, men oroar sig över något, tittar framåt, mot en plats utanför bild.

Vi förväntar oss att se vad.

Men istället dröjer scenen vidare, och zoomar in på en bok vid nattduksbordet

Den övergår till en etableringsbild på huset. Etableringsbilder kommer alltid i början av en ny scen, så vi förstår att filmen nu vill börja på en ny scen – men det är fortfarande natt, och musiken signalerar att scenen fortfarande fortsätter. Alltså kan vi tolka om det som att det vi ser nu är ”lite senare” samma natt.

Vi klipper till denna dunkla vy, som uppenbart föreslår att vi är inuti huset, men utsikten är så diffus att vi inte kan säga vart vi är, i förhållande till den förra bilden.

En panorering in i rummet ger oss en vägg.

Vi ser inget annat än en vägg, även om skuggan som kastas på den ser ut lite grann som en streckgubbe. (Det låter som en fånig iakttagelse, men jag tror inte alls att den är slumpmässig).

Tillbaka till Eleanor, som fortfarande tittar bortåt. Notera att bilden är mycket mörkare än förra gången vi såg den – det har dels att göra med att det är senare på natten och lampan är släckt, och dels med något helt annat.

Nu ser vi att hon ser på väggen.

Eller gör vi?

Vi har åtminstone klippt till en närbild på väggen – mönstret på fönstret syns till höger, så vi vet att det är samma vägg som kastade streckgubbeskuggan.

Och på tal om skuggor så kan vi möjligen notera att väggen nu inte bara ser ut som en ”vanlig vägg”.

Eleanor tittar åt Theos håll och viskar till henne.

Eller gör hon?

Läskiga ljud börjar höras och Eleanor fortsätter titta på väggen…

… som nu visar ett läbbigt ansikte, förslagsvis en variant av Hugh Crane, husets spöke. Bilderna gör det förstås inte rättvisa, men det pågår en massa spooky mummel och andra läskiga ekon på ljudspåret också.

Eleanor ber Theo ta hennes hand, och hon tar den och klämmer hårt.

Här är det värt att göra en recap.

Så här har bilderna organiserats:

Creepy! Men fortfarande verkar vi rent filmtekniskt se på ett ”normalt” tillstånd.

Eleanor får nog av läskigheterna och ger ifrån sig ett skrik.

En extrem närbild som ger ett dramatiskt visuellt avbrott till den ”normala” bildserie vi sett fram tills nu.

Vi ser Eleanor vakna upp och vi kan i all hast notera, förvirrat, att hon inte är i sängen.

En sådan här dadaistisk virvel bryter återigen bildströmmen. Detta signalerar, rent visuellt, att något egentligen är väldigt fel här.

Vi ser Theo i sängen – Eleanors är tom. Theo är nu den som tittar åt ett håll utanför bild.

En närbild föreslår att vi nu koncentrerar oss på dialogen, och vi kan vara mer eller mindre säkra på att vi ska se Eleanor svara nu.

Vilket hon mycket riktigt gör, om inte annat så med en blick.

Även om det visuella språket föreslår att något mycket konstigt just hänt, så är detta åtminstone en typisk eyeline-match, vilket föreslår ett mer normalt filmspråk – och att saker och ting därför också är ”normala” nu. Att Eleanor är ljussatt tydligare nu talar också för att vi blivit rädda och tänt alla lampor.

Hursomhelst.

För att göra en idiot-repetition vad gäller normal eyeline-match.

Med en blick ändrar Eleanor vår uppmärksamhet till sin hand.

Som ”svarar”.

Notera hur närbilder i den klassiska skolan bara används som kursiv text – det vill säga när något verkligen poängteras.

Läskiga grejer!

Vill man lista ut vad som hänt här så blir man genast sugen på att gå tillbaka till scenens början.

Innan de går och lägger sig sitter Theo och Eleanor och småpratar medan Eleanor, lullig på sprit, målar naglarna.

Vi kan se på lampan att väggen bakom Eleanor är den med det läskiga ansiktet.

Och vi kan dessutom se bakom Theos rygg fönstret som vi gled in ifrån förut.

Tekniskt sett har vi alltså fått all rumslig information på förhand. Den som ser filmen med ett örnöga ser väggen från början och kan (teoretiskt sett) lista ut att Eleanor, när hon går och lägger sig, i själva verket hoppar från sängen till soffan (som syns till höger i bild här ovan).

Men jag slår vad om att inte en enda människa som sett filmen gjort det.

När vi ser en bildserie som denna:

Så ser vi helt enkelt inte att Eleanor bytt plats, även om bilderna med facit i hand är uppenbara.

Den utmärkte regissören Robert Wise är dock högst medveten om vad han gör. När han filmar Eleanor i början av scenen så placerar han två bordsstatyer och en stor blomma i en kupol i bild, vilket belamrar bilden lite grann – framför allt blockerar blomman den bit av väggen där ansiktet dyker upp, en plats som utan blomman skulle vara i vårt blickfång i denna bild. Utan blomman skulle vi säkert komma ihåg väggen bättre, eftersom den hade tagit upp stor del av den här bildkompositionen.

Som extramaterial kan vi titta på den här scenen ur Sam Raimis Evil Dead 2 (1987), en film som vid fler än ett tillfälle hyllar The Haunting. Här kopierar Raimi scenen från Wises film på ett effektivt, om än mycket mer primitivt sätt.

Jake och Bobby Joe tar varandras händer, i detta mycket opretentiösa och sakliga klipp.

Ash och Annie tittar framåt.

Ser tavlor skaka och ramla ner från väggen (stillbilden gör det inte rättvisa).

Något flyger in genom fönstret från höger i bild. Vi vet det faktiskt bara för att skådespelarna tittar ditåt och för att gardinen fladdrar – det är mer eller mindre pantomimskådespeleri.