Snömannen

Det är för generöst att kalla Snömannen för en kommersiell produkt. Det är snarare ett välgjort objekt, den typ av film som existerar för att blidka de som egentligen inte tycker om film, utan snarare filmade ritualer som upprepas igen. Har du någonsin köpt en deckare på en flygplats? Har du någonsin sett ett avsnitt av en TV-deckare? Jag antar att svaret är ja i båda fallen. Beroende på hur mycket det gett dig kan du ha visst eller annat nöje av Snömannen, en filmatisering av en Jo Nesbø-bok som är så habilt utförd att utförandet är det enda man kan prata om.

Intrigen är lika förutsägbar som en busslinje – listar du inte ut vem mördaren är halvvägs in så har du läst för få deckare – och det finns ingenting alls intressant med vare sig den eller Harry Hole (Michael Fassbender), den alkoholiserade kriminalaren som hade varit en stereotyp klyscha om han hade haft mycket till karaktär till att börja med; Fassbender använder all sin professionalitet för att tona ner figuren tills bara hans sammanbitna nuna är kvar. Resten av de begåvade skådespelarna, det effektiva fotot av Dion Beebe, Tomas Alfredsons medvetenhet som regissör, och klippningen av (ingen mindre än legenden) Thelma Schoonmaker, alla tävlar de om vem som står mest ovanför materialet. Under tiden lägger sig fundamental intighet som tyst snö över hela filmen.

Jag sa att du kunde lista ut vem mördaren är halvvägs, men vissa av er kommer förmodligen gissa rätt på en gång. I mitt fall hade jag två huvudkandidater – filmen går inte att läsa på något annat sätt än att en av dessa två är mördaren – men sedan gick en och dog, så då var bara kandidat#2 kvar. Mördarens identitet grundläggs redan i en inledningsscen från barndomen, då en pojke ser sin mor dö samtidigt som han gjort en snögubbe.

Skräp-psykologi gör så att mördaren i vuxen ålder ger sig på människor – gärna kvinnor som på olika sätt övergivit sina barn – när det börjar snöa, och hans signalement är en snögubbe. Jo, den här mördaren är så ambitiös att han rullar ihop en hel snögubbe, med kaffebönor som mun och grenar som armar och hela baletten. Han har även en fäbless för att iscensätta självmord – vi får åtminstone tre lik utan huvud – och han trixar och leker med polisen sådär så att man måste börja undra över logistiken. Ett tag undrade jag om mördaren har övernaturliga krafter, men när jag sedan betänkte faktumet att han måste göra en snögubbe innan han dödar någon så insåg jag att det mest har att göra med slarv och trams från originalförlagan. Om en främling står och bygger en snögubbe utanför ditt fönster, märker inte du eller någon i grannskapet det förr eller senare? (I synnerhet när det blir mördarens signalement). Jag skulle vilja se en Haneke-inspirerad film som bara innehöll scener där mördaren bygger sina snögubbar. Så mycket slit för konsten!

Filmen är full av andra logistiska frågetecken, men vi förväntas svälja allt med hull och hår. Vi förväntas även ta filmen på största möjliga allvar, ty det här är en sådan här gravallvarlig ”nordic noir”-historia där våldet är groteskt (för att vara en deckare för en allmän målgrupp) och stämningen bister. Men… jag vet inte, jag. Den här filmen har en scen när Fassbenders bittre polis försiktigt öppnar dörren till ett hus där mördaren gömmer sig och finner, på dörren, ett avsågat pekfinger med en spik igenom. Eftersom filmen är så grådaskigt allvarlig så ser det ju faktiskt lite komiskt ut. Och då ska vi inte tala om alla dramatiska närbilder på snögubbar – huuu! Eller?

Repetition av busslinjen. Harry Hole är förstås en legend, men emotionellt hemlös och oförmögen att ha någon rimlig kontakt med sin son (Michael Yates) och ex-fru (Charlotte Gainsbourg) som nu är ihop med trist helyllesnubbe (Jonas Karlsson). Han samarbetar med en ung begåvning (Rebecca Ferguson) och tillsammans nosar de omkring hos en älskad-men-egentligen-pervers filantrop (J.K. Simmons) och en mer uppenbart pervers läkare (David Dencik). Ett sidospår kommer i form av ett annat fall, som utreddes nio år tidigare av en annan kommissarie (spelad av Val Kilmer, dock dubbad eftersom Kilmers röst numera är skadad av cancer). Filmen ger oss alla trådar och vi kan koppla ihop dem långt innan filmen är slut.

Jag skulle vilja säga att utförandet överglänser det förutsägbara innehållet, men det vore inte sant. Länge var jag visserligen imponerad över hur ivrigt filmen försöker, det ska jag ge den. Ett par scener – inledningen, inte minst – är fotade, klippta och gestaltade på sätt som är subtilt originella, och det finns stunder i filmen då det är roligt att följa med i bildströmmen, bara se hur ordentligt begåvade människor arbetar med bild och ljud. Rätt ofta känns det dock som att de försöker överbrygga det taffliga innehållet, och skapa långsökta luckor bara för att något intressant ska hända.

Ja, det finns något neurotiskt över filmen, kalla det en smygande rastlöshet. Jag har svårt att inte läsa den som Alfredsons frustrerande pyssel, efter att hans omtalade Bröderna Lejonhjärta-projekt kom av sig efter flera år. Utan någon synbar motivation tar han sig här an en idiotsäker förlaga – platt, livlös och trist i sin förutsägbara kommersialism – och berättar ihjäl en ointressant berättelse. Det finns ingen intressant tematik, inga nyskapande vinklar, och intrigen är inte bara slit-och-släng-menlös och förutsägbar, den är ofta ofrivilligt komisk, med dinglande kroppsdelar, syntetiskt splatter och en synsk mördare som är överallt och kan planera vilka långsökta dumheter som helst utan att slumpen någonsin sätter krokben. Och förstås dessa ack så överambitiösa snögubbar.

Deckare måste vara smartare och mer originella, och jag tror att Alfredson egentligen vet det här. Hade hans hjärta varit mer involverat så tror jag att han också gjort en roligare film, en som skojat lite mer på det absurda innehållets bekostnad, och en som hittat stråk av relevant melankoli där det nu bara finns en otillfredsställd, och otillfredsställande, stilövning; en film gjord av och för de som inte bryr sig.

FREDRIK FYHR

PS.

Snömannen är filmad i scope-widescreen (2.35:1.) men på visningen där jag såg filmen visades den av oklar anledning i letterbox, 1.85.

SNÖMANNEN

Originaltitel; land: The Snowman; Storbritannien, USA, Sverige.
Urpremiär: 7 oktober 2017 (Haifa Film Festival, Israel).
Svensk premiär: 13 oktober 2017.
Speltid: 119 min. (1.59).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 2K/35mm, DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, Michael Yates, Ronan Vibert, J.K. Simmons, Val Kilmer, David Dencik, Toby Jones, Genevieve O’Reilly, James D’Arcy, Jeté Laurence, Adrian Dunbar, Chloë Sevigny, Jakob Oftebro, Leonard Samuelsson Heinemann, Sofia Helin, Peter Dalle, Anne Reid.
Regi: Tomas Alfredson.
Manus: Peter Straughan, Hossein Amini, Søren Sveistrup, efter romanen av Jo Nesbø.
Producent: Tim Bevan, Eric Fellner, Peter Gustafsson, Robyn Slovo.
Foto: Dion Beebe.
Klippning: Thelma Schoonmaker, Claire Simpson.
Musik: Marco Beltrami.
Scenografi: Maria Djurkovic.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Another Park Film, Perfect World Pictures, Working Title Films.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Finans; kategorier: Storföretag och produktionsbolag i samarbete (mellanbudget, mellanmainstream, thriller/krim); kriminalare, seriemördarfilm, mysterium; mysterieintrig i konstant demaskerande stil; treaktstruktur, franchise-liknande icke-utvecklade karaktärsdrag.

Betyg och omdöme: Medel – en totalt medioker, förutsägbar och ologisk deckarintrig utan utvecklad tematik eller nämnvärd intelligens, dock attraktiv och tekniskt välgjord (helt förgäves).