I varje Godzilla-film stampar Godzilla ner Japan. Det är en av skönheterna med denna sextio år långa filmserie. En Godzilla-film kan börja hur som helst, men det är alltid så det kommer bli. Arkitekturen i en Godzilla-film relaterar till vad som händer innan han stampar sönder Japan. Ibland har det bara varit fåniga serietidningsintriger, ibland har det varit mer humorbefriat och militäriskt.
Shin Godzilla är den trettioförsta filmen i serien, den första som gjorts sedan 2004, och den tredje rebooten. Vad gäller innehållet är det den mest ambitiösa filmen sedan originalet, eftersom den mer handlar om landet som stampas ner än vad den handlar om monstret som stampar.
Filmen börjar märkligt, som en svårbeskrivlig och genuint originell komedi. Huvudpersonerna verkar vara landets president, och de rådgivare och opportunister han har runt sig. De politiska verkligheterna som denna herre har att göra med påminner då och då om någon slags europeisk arthouse-dramedi om politiskt maktspel eller något. Presidenten blir varse att oroväckande miljörelaterade saker händer, och hans spontana instinkt är att försöka mörka så mycket för folket som möjligt – vilket förstås blir mer och mer svårt när stora monster börjar gå loss i staden.
De flesta runt hans bord behandlar monsterproblemet som irrelevant – frågan är, som alltid, hur makten ska styras bort från folket och tillbaka till presidenten (men inte utan att alla får sin beskärda del av bonuskakan förstås). Det hela är spelat med rätt hög grad av allvar, men den lite knasiga klippningen är så sporadisk och ryckig att det påminner om den satir på byråkrati som pågår i början av Kurosawas klassiska Att leva (1952).
När premiärministern inser att ett monster attackerat staden, och att det inte går att förneka det, så gör han sig omedelbart redo för filmkamerorna. Han säger till sin assistent: ”Förbered min katastrofuniform och mitt kris-tal!” (Katastrofuniformen finns redo i garderoben, upphängd i kempåsen).
Det första monster som attackerar Japan i Shin Godzilla ser inte ut som något jag kan beskriva med ord, annat än att det är absurt och skräckinjagande på samma gång och man vet inte riktigt om man ska skratta eller skrika – det symboliserar perfekt filmen, och känslan som nästan alltid varit i hjärtat av den här serien.
Den här oformliga, kokongliknande embryo-varelsen kommer förr eller senare att ”morfas” till vår titelfigur, men ett tag ligger han bara och slappar i några ruiner av före detta höghus i Toykos. Under tiden bombarderas premiärministern av åsikter och överväganden från ett hav av vetenskapsmän, politiska strateger, rådgivare och militärmän. Teoretiskt sett ska vi ta det på allvar, men det är så hetsigt klippt, och figurerna så upptagna med att rädda sina egna skinn, att filmen blir en parodi på byråkrati och militärism, och under ytan vilar en djupt kännbar självironi; Japans roll i andra världskriget har alltid spökat i de här filmerna, från krigspolitiken till atombomben och tillbaka, och regissörerna Hideaki Anno och Shinji Higuchi verkar vilja vända upp och ner på traditionen de verkar i, och kittla den till skratt.
Samtidigt hånar de inte allvaret som allt bottnar i – hela tiden är Shin Godzilla en (ibland plågsamt) realistisk vision av de infrastrukturella problem som faktiskt skulle uppstå om ett gigantiskt monster attackerade en storstad – politikernas inbubblade ordning rasar i takt med byggnaderna utanför höghusfönstren, och när alla ”vant sig” vid det nya tillståndet (okej, staden är under attack av ett övernaturligt monster) så påbörjas omedelbart processen att lösa problemet, behålla ordningen (dvs. makten) och se till så att någon åtminstone tjänar på det.
Jag kan inte nämna mycket av de mänskliga intrigerna – det vi möter är snarare en våg av figurer. Stadsplanerare spekulerar, slugt men mer eller mindre obegripligt, i kostnaderna (”det är svårt att hålla ett land säkert” suckar en ekonomisk byråkrat vid ett tillfälle). Journalister är upptagna med att skriva om alla protester som anordnas för att rädda Godzilla (han är ju en organisk varelse och har rättigheter!) när de inte försöker lista ut monstrets kärnvapenhistoria (vilket vi i publiken känt till sedan 1954).
På samma gång kopplas resten av den politiska världskartan in i bilden, när Japan tvingas söka stöd från USA, vilket leder oss till delikat gammalt 40-talsterritorium. Vid ett tillfälle tar USA över den japanska armén för att döda Godzilla nukleärt, vilket (hur ostigt och exploativt det än är) på ett uppenbart sätt belyser den underliggande politiska samtidskommentaren; den typ av snälla men fåraktige premiärminister som vi ser i Shin Godzilla kan mycket väl vara den exakta nidbild som Japans verklige president Shinzō Abe vill undvika när han gjorde sitt militära utspel tidigare i år (då han bröt ett militärt avtal mellan USA och Japan som delat landets höger och vänstergrupper sedan krigsslutet).
Hursomhelst, mycket väsen för stort ståhej. När Godzilla väl attackerar är det som att hela den dumfåniga inledningen riggats upp bara för att han ska riva ner den – resten av filmen är nämligen dödsseriös, för det mesta, med kyliga militärer, bekymrade politiska militära rådgivare, stressade journalister och hjältar som sliter, såras och bränns medan de förbannar gudarna i slow motion. Bara i korta små sekvenser får vi se en vice statsminister sitta och gnälla över att hans force majure-nudlar inte är lika bra som de vanliga.
Om någon bryr sig om att i detalj följa med i de mänskliga relationerna så kan man se hur ambitiös filmen är – karaktärerna i den här filmen måste reagera på katastrofen samtidigt som de fokuserar på sina jobb, sörjer de som går förlorade, försöker att inte bli galna och samtidigt på någon medmänsklig nivå hålla ihop samhället genom att undra vad de politiska utgångarna kommer att bli, vilket kräver en typ av cynism. Folk i den här filmen måste försöka acceptera katastrofen, och samtidigt låtsas som att det är som vilken annan händelse som helst. Ju längre ner i det här kaotiska kaninhålet vi kommer desto mer komplexa blir dialogerna i fråga om fri vilja kontra plikt, krig och fred, ansvar och autonomi, människor och makt.
Det närmaste vi kommer ett par huvudpersoner är den politiska kandidaten Yaguchi (Hiroki Hasegawa), som jobbar som ”statlig kaosförhindrare”, och den småcyniske men idealistiske biologen Ogashira (Mikako Ichikawa) och de har en och annan flört, men de vågar inte ta i varandra (bokstavligt talat och metaforiskt). De anser båda att de arbetar för folket, men de har olika uppfattningar om hur långt ansvaret går. En mystisk referens till originalfilmen från 1954 ger ekon av tematisk återkoppling; ingen av dem vill ha med kärnvapen att göra, men inför ”Godzilla-problemet” säger Ogashira till Yaguchi: ”Gör som du vill”.
Det finns en känsla av något mycket angeläget och definitivt i den här filmen, och den känslan återinförs i de fenomenala scenerna där Godzilla går bärsärkagång på staden (tekniskt sett städerna) i ett lila och rött eldhav, blödandes i hundralitersstänk och omringad av fyrverkeriliknande bomber som går av mot hans täta pansarhud. Ofta i slow motion, och till tonerna av klassisk musik, som om vi ser på en film av Malick eller Kieslowski. Som i alla Godzilla-filmer är det bilderna av ett brinnande Toyko som man bär med sig av upplevelsen – de mänskliga inslagen är myllrande och hyperaktiva men, också som vanligt, anonyma och lika kaotiska som förödelsen.
Men misstolka ej – Shin Godzilla är förmodligen den pratigaste och mest tematiskt komplexa film som gjorts i den här serien (vilket inte säger så lite som du kanske tror, eftersom dessa filmer ofta tenderar att vara lite pratiga). Det finns många fans som bara vill se Godzilla stampa ner staden i en helig rit, och gärna försvara den mot andra monster. Jag förstår det, och ur den synvinkeln så händer det nog för lite i filmen. Det är för att den handlar om staden i sig, nästan till en absurd nivå. Man kan betänka slutet, som jag inte ska avslöja, där Godzilla attackeras av hela stadens infrastruktur. Jag kom att tänka på Fritz Langs klassiska M (1931), en film som också handlar mycket mer om en stad än vad den handlar om en barnmördare, och det är ju inte så ofta Godzilla tar en dit.
FREDRIK FYHR
Shin Godzilla är en av oktobers specialrecensioner – filmen har snart två år på nacken men finns ännu bara som importvara i Sverige.
SHIN GODZILLA
Originaltitel; land: Shin Gorjia; Japan.
Urpremiär: 25 juli 2016 (Toyko).
Svensk premiär: -.
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K, Canon H264 4K, Redcode RAW 5K; DI 2K/35mm, DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Hiroki Hasegawa, Yutaka Takenouchi, Satomi Ishihara, Ren Ôsugi, Akira Emoto, Kengo Kôra, Mikako Ichikawa, Jun Kunimura, Pierre Taki, Kyûsaku Shimada, Ken Mtisuishi, Shingo Tsurumi, Kimiko Yo, Takumi Saitô, Takashi Fujiki, Yû Kamio.
Regi: Hideaki Anno, Shinji Higouchi.
Manus: Hideaki Anno.
Producent: Yoshihiro Satô, Masaya Shibusawa, Taichi Ueda, Kazutoshi Wadakura.
Foto: Kosuke Yamada.
Klippning: Hideaki Anno, Atsuki Sato.
Musik: Shiro Sagisu.
Scenografi: Akira Sakamoto, Toshiaki Takahashi.
Produktionsbolag: Toho, Cine Bazar.
Svensk distributör: -.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med storproduktionsföretag (inhemsk storfilm, franchise, sci-fi); franchise, science-fiction, skräck, katastroffilm, krigsfilm, inslag av politisk satir och dylikt; treaktstruktur med panoramaupplägg, en omfattande problemlösningskonflikt och en avgjord avslutning med visst öppet slut.
Betyg och omdöme: Bra film – panorama skräck/sci-fi/katastroffilm gjord enligt en lokal tradition/ritual; detaljrikt och skickligt iscensatt, välspelad och intelligent sammanställd i en blandning av monsterfilm, drama och politisk satir, med lika minnesvärda scener av destruktion. Röda trådar är lite sporadiska, och helheten lider av overkill, men med serien i åtanke är detta ett originellt kapitel.