Videosöndag 1/10 2017
16.00-17.30. KOPPS (2003, DVD)
Okej, så The Nile Hilton Incident är en bra film – men på gott och ont kan Fares Fares också visa upp andra sidan av myntet vad gäller konsten att spela snut på film.
Nä, jag har inte sett Kopps själv. Men någon gång ska vara den första (och kanske sista).
19.00-20.25. PI (1998, BR, VOD)
I min recension av Darren Aronofskys nya film noterade jag att hans debut Pi var den enda jag gillade (och då har jag inte sett den på minst tio år). Jo, det är sant – Black Swan är bara dumheter, Requiem for a Dream förolämpande fånig, The Wrestler är överskattad och The Fountain är av någon anledning för oambitiös. Men ta det lugnt, det är bara åsikter. Världen är full av dem.
Jag tänker mig att Pi fortfarande är hans bästa film, dock – en grynig lågbudgetsak om en paranoid matematiker som letar efter ”sanningen bakom pi”, det vill säga svaret som kan svara på alla universums mysterier Eller Något Sånt – poängen är att han är jagad av samvetslösa yuppies och religiösa fanatiker och allt är abstrakt och pretentiöst. Just eftersom Aronofsky inte försöker få det att Betyda Saker, eller koppla det till någon dum melodramatisk berättelse, är filmen (om jag minns det rätt) desto mer effektiv.
Och, det är en bra start på vägen till Halloween. Ett fenomen jag har konfliktfyllda känslor för, men som icke desto mindre har cinematisk potential – räkna med mycket fantasmatiska filmtips under oktober månad.
21.00-23.00. THE SKIN I LIVE IN (2011, DVD/BR/VOD).
Antonio Banderas filmkarriär är fascinerande – idag försöker han hålla ångan uppe i b-action, på 90-talet var han machismo-latino-sexsymbol med Zorro och Desperado, och i början av karriären spelade han uteslutande… ynkliga och ängsliga, sexuellt förvirrade unga män som mest av allt bara behövde en kram. I filmer av Pedro Almodóvar.
Det är kanske den allra mest spännande dynamik som pågår i Pedros utflykt till gamla skräckfilmslandskap – Banderas spelar utflippad plastikkirurg i The Skin I Live In, och Pedro utnyttjar både hans internationella sex appeal och den sexuella ambivalens som fanns i tidiga storverk som Begärets lag (1987) och Bind mig, älska mig (1989).
Som skräckfilm betraktad är The Skin I Live In inte läskig, men liksom alla Almodóvars filmer växer den sig större i ditt huvud för varje gång du tänker: ”Vad var det egentligen jag såg där…? Och varför känns det som att det var så stört?”
Obligatorisk pingback: Auteurathon Almodóvar.
23.30-01.15. LEGION (1990, 2016, BR)
Det låter som en bortslängbar titel men Exorcisten III har alltid haft sina beundrare – själv tycker jag att den är lite ojämn, men William Peter Blatty (som regisserat filmen efter sin egen bok ”Legion”) vet vad han håller på med i form av stämning och spänning. Åtminstone när det är spännande och stämningsfullt. Jag kan tycka att storyn – där George C. Scott spelar en kriminalare som utreder ett fall som har något att göra med händelserna i den första filmen – gör allt för att inte bli en långsökt spin-off lika mycket som den gör allt för att inte bli en tungfotad och för litterär filmatisering av saker som fungerar mycket enklare på sidan.
Men vad vet väl jag, eller någon annan för den delen, för Blatty var förstås inte nöjd med den version som gick upp på bio för snart trettio år sedan! Hans Director’s Cut-version är fem minuter kortare än den ursprungliga versionen, och är tydligen en så pass ny uppvelese att han känt sig manad att byta namn på filmen till Legion (som var vad boken hette).
Jag ska inte slå mig i backen på att den nya versionen gör filmen bättre, men fans bör ta tillfället i akt; Scream-factory (en förgrening av duktiga bolaget Shout!-factory) har gett ut båda versionerna i en dubbel-BluRay och det är ett givet måste för fans, eftersom jämförelser visar att den digitala mastern förbättrats avsevärt i jämförelse med Warner Bros tidigare utgåva av filmen (där det var tydlig skillnad i kvalitet på gamla och nya inslag), och eftersom det finns gott om relevant extramaterial.
Och, om inget annat, är Exorcisten III alltid bättre än Exorcisten II.
(Säger nästan, för det beror helt klart på vilken typ av kväll du vill ha.)
01.30-03.05. DJÄVULSBILEN (1977, DVD)
Är det en fantom? Är det en demon? Är det djävulen själv?
THE CAR!
Man kan ju tycka att 70-talets skräckfilmspitchar var lite billiga – ja, på papperet är denna film en rak ripoff på Spielbergs Duellen (1971) och Hajen (1975) men storyn om en eventuellt övernaturlig bil som åker omkring och kör ihjäl folk i Utah-ödemarken… bär faktiskt (håll i er nu) på någon slags konstig existentiell metafor. Alla i filmen är gudsfruktande kristna jeppar ur bibelbältet och de tror liksom att gud försöker pröva dem genom Satan, eller något sånt, och alla tar allt på sådant storartat allvar (inklusive en oändligt melankolisk Ronny Cox) att filmen brummar på med sin sakrala skräckfaktor intakt. (Också utgiven på BluRay av Shout!/Scream-factory, för den som vill vara ambitiös).
Vromm, vromm, in i oktober.
FREDRIK FYHR