Den fasansfulla tjusningen med noir-thrillern är att den inte tillåter hjältar – hjältarna är skurkar, och bovarna är de ännu större skurkarna. Huvudpersonerna tvingas till sist, så gott det är möjligt, att göra en god gärning, men de saknar ära, bär på fler brister än dygder, och deras synder är dömda att hinna ikapp dem.
The Nile Hilton Incident är på många sätt en traditionell film i genren, och att traditionen här utspelar sig inom en ”aktuell” ”kontext” (filmen utspelar sig i Egypten, strax innan revolutionen) är både det som gör den speciell och det som gör den till inget mer än vad den är – en noir-film. Fiktionen greppar tag om verklighetens Kairo och gör den till en vision, som Los Angeles i Polanskis Chinatown (1974) är en vision av LA, precis som Los Angeles är en vision i Blade Runner (1982). Det råder inget tvivel om att regissören Tarik Salehs vision av Kairo är närgången, oromantisk och realistisk – det råder heller inget tvivel om att filmen är inspelad i Marocko och Berlin.
Vår stand-in för Robert Mitchum eller J.J. Gittes heter Noredin, och spelas av en perfekt nedtonad och hundögd Fares Fares. Jag tror han har samma läderjacka genom hela filmen – detta är inte en miljö av pjosk, och just detaljerna (de sjaviga hotellrummen, de knappt beboeliga kvarteren, tjock-TV:n som inte fungerar, duschslangen som ger ifrån sig några strimmor ”low-flow”) är oerhört viktiga för att skapa en taktil känsla i världbygget; vi vet vart vi är innan vi ser något hända, och därför kan vi inte direkt klandra Noredin, som är kriminalare, för att se sig omkring på mordplatsen, leta upp offrets plånbok, hitta ledtråden och roffa åt sig resten av sedlarna.
Korruptionen pågår lite grann som rinnande vatten. Pengar är bra att ha, och ingen större moralisk kraft ligger och häckar på Noredins axlar; det ligger inom hans makt att sno pengar från offer, så han gör det. Samtidigt är ”korruption” ett för svagt ord för vad som verkar pågå här – all social organisering i Kairo verkar ha kollapsat; en ljusskygg elitklick styr landet, någonstans ifrån, men resten av landet – inklusive poliskåren – irrar runt på samma, vagt anarkistiska spelplan. Så när Noredin snor pengar från offret så är det lika mycket ett försök att upprätthålla en ordning – om en bra polis inte kan finnas så måste en dålig åtminstone finnas; det är därmed hans plikt att stjäla pengar, trots att vi i korta stunder kan se att hans samvete plågar honom. Men vi kommer inte ifrån att vi agerar utifrån vår omgivning, att den fria viljan är toppen av ett isberg ovanför ett hav av förrädiskt bländande intighet.
Den mördade kvinnan – för det är ju alltid en kvinna, och hon är alltid mördad – ligger på ett rum i Nile Hilton med halsen avskuren. Lalena, som hon hette, är en berömd sångerska. Ett bra exempel på filmens subtila poänger är faktumet att mordet aldrig blir en nyhet, av det slag man skulle kunna tänka sig (”berömd sångerska mördad i hotellrum!”); Egypten är inte ett informationssamhälle, och även om nyheten skulle slinka ut till folket så har Kairo annat att tänka på. Saker och ting har börjat röra sig, även om det inte gått upp för de sömniga poliserna.
Vad gäller mordet har vi redan förhandsinformation – städerskan har (såklart) bevittnat den lömske mördaren. Vi kan också förstå att Lalena är kopplad till Hatem Shafiq (Ahmed Saleem), en mäklarkung och parlamentsledamot, favoriserad av presidenten; en man som med sin makt praktiskt taget kan göra vad som helst med vem som helst i Egypten. Någon dag senare får Noredin höra från sin chef (Yaser Aly Maher), en man lika munter som irriterande, att fallet är nedlagt; självmord. ”Va?” säger Noredin. ”Skar hon halsen av sig själv?” – ”Tydligen”.
Det mesta som händer därefter är, på papperet, inte så svårt att lista ut. Noredin har en död fru i bagaget, och han kan förstås, Den Här Gången, inte låta saken ligga. Han fortsätter luska i saken, trots att landets korrupta krafter när som helst kan utplåna honom – han biter den hand som föder honom, eftersom han är del av samma korruption (hans chef är hans farbror), när han letar sig fram till en härva av call girl-sångerskor, utpressningsaffärer, kameror bakom spegeldörrar på hotellrum, en Farlig Kvinna som såklart Inte Går att Lita På, skrupelfria Peter Lorre-småskurkar som springer i gränder och, förstås, den tyste, oattraktiva mannen utan namn som rör sig i skuggorna och (lejd av någon mörkerman) har ihjäl alla lösa trådar.
Hela tiden ligger revolutionen och pyr i bakgrunden, och den som kan sin narratologi vet att den är på väg som en slags deus ex machina eller, om man vill, en försenad peripeti. Det mest fascinerande med filmen är kanske hur självklar den känns, i förhållande till överraskningen. Noredin orienterar sig med självklarhet i ett samhälle som frätts ner till absurdism av korruption, och den främsta poängen med filmen blir skildringen av samhället som en oundviklig, styrande del av människan. ”The Big Sleep” hette ju Chandler-deckaren, och den stora sömnen har också fallit över Noredin, som konditionerats till att inte en gång för alla tänka tanken att också han lever i ofrihet. Anledningen är förstås att han, som alla andra, i alla andra samhällen, är fokuserad på att röra sig fram, ta den ena dagen efter den andra, och leva lika mycket som överleva.
Det finns många eleganta resonemang att hitta i The Nile Hilton Incident, även om det också finns något otympligt och långsökt över den – det hade förmodligen inte skadat med en mer avancerad intrig, och det finns något absurt över filmens förutsägbara story, som håller sig till noir-genren som en trogen hund när den kanske borde lyfta på locket lite och släppa in lite parodi. Att den egyptiska revolutionen står som backdrop för en så här rituell kioskdeckare kan tolkas antingen som att kioskdeckaren görs mer ärofull, eller att revolutionen inte är viktigare än så.
Det relativt långsamma tempot, sättet Saleh stannar kvar och drar ut på scener som egentligen är helt banala, och inte verkar kunna nyansera sin kärlekskranka blick på genren, talar dock för att spöket av pretention härjar igenom den här filmen. I slutet har vi också en anslående bild som verkar föreslå Den Stora Slutsatsen. Men den har vi egentligen inte fått. Vi har sett en smart och på många sätt fascinerande noir, men en sådan film är för enkel, och dessa skuggor är för stora.
FREDRIK FYHR
THE NILE HILTON INCIDENT
Originaltitel; land: The Nile Hilton Incident; Sverige, Danmark, Tyskland, Frankrike.
Urpremiär: 21 januari 2017 (Sundance).
Svensk premiär: 29 september 2017.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Fares Fares, Mari Malek, Yasser Ali Maher, Slimane Dazi, Ahmed Selim, Mohamed Yousry, Hania Amar, Tareq Abdalla, Nael Ali, Taher Badr, Ger Duany, Emad Ghoniem, Ahmed Abdelhamid Hefny, Ibrahim Salah, Hichem Yacoubi.
Regi: Tarik Saleh.
Manus: Tarik Saleh.
Producent: Kristina Åberg.
Foto: Pierre Aïm.
Klippning: Theis Schmidt.
Musik: Krister Linder.
Scenografi: Roger Rosenberg.
Kostym: Louize Nissen.
Produktionsbolag: Atmo Production, Chimney, Film i Väst, Kasbah-Film Tanger, Nordsvensk Filmunderhållning, Final Cut for Real, Ostlicht Filmproduktion, Scanbox, SVT; support/div. Copenhagen Filmfund, Den Vestdanske Filmpujle, DFI, Eurimages, Metrix Media, MDM, SFI.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete, plus fondstöd o dyl (europeisk samproduktion, mellan-mainstream); thriller, noir, modern historia; noir-intrig med fleraktsstruktur, vissa drag av (tematiskt och karaktärsbaserat) isbergsberättande och extra fokus på miljö och atmosfär.
Betyg och omdöme: Bra film – en stabil, om än mycket traditionell, noir-intrig, som använder sina miljöer och dess inneboende betydelser för diverse taktila och filosofiska effekter; säker regi, bra skådespelare, och bra pseudorealistisk stil.
2 svar på ”The Nile Hilton Incident”