Jag ser över min recension av den första Kingsman-filmen och finner det otroligt att jag gav den hela 1.5 stjärnor. Jag hatade verkligen den filmen och levererade en avhyvling som inte hade kunnat läsas upp i städade sammanhang. Men, visst, den var inte lika bottenlöst rutten rent tekniskt som den var i själ och hjärta. Rent tekniskt var den bara undermålig, som en otroligt slarvig korsning mellan Austin Powers och Agent Cody Banks… ja, plus obscena mängder pojkkåta sexfantasier, fast osmakligt omkodat så att vi fick orgasmisk död istället för sex.
Tidigt i uppföljaren får vi en till sån där talande scen – det är en biljakt där hemliga agenten Eggsy (Taron Egerton) jagas av tre fiender. Han vill så gärna bomba dem med sina missiler – det liksom rycker i brallan på honom för att han är så mördarsugen, men pappa… förlåt, Eggsys chef (Mark Strong) meddelar i sitt headset att det inte är säkert för allmänheten än. Inte förrän de kommit till någon godtycklig punkt i jakten (manuset behagar inte förklara mer än ”nu går det inte” och ”nu går det”) kan han äntligen få släppa på trycket och avfyra de där missilerna så att de utplånar sina fiender i tre tillfredsställande stötar. Eggsy får riktigt andas ut. I nästa scen ser det ut som att han fått världens orgasm och nu är helt slut. Detta är Kingsman-filmernas generella syn på våld – det vill säga, sex. De vet inte skillnaden.
Vissa tycker att det här är en ogrundad analys, och jag ska erkänna att jag känner mig lite som en moralpredikande relik från DDR-Sverige när jag hytter med näven åt våld på film; man är ju förbannat ocool bland kidsen om man klagar på att en film är för våldsam eller (mer specifikt) våldsam på fel sätt. Jag har dessutom en annan klassiker att komma med – Kingsman-filmerna är utan minsta överdrift fascistiska. Kanske inte i detaljerna – som spelar på en psykiskt störd vurm för överklassen och idén om en ”civiliserad kultur” – men i de grundläggande filosofierna, där nationen försvaras genom en antidemokratisk auktoritär kraft som är självfulländad, symboliserar nationalstaten i samma slag som den går över huvudet på alla invånare, och där styret är elitistiskt och vars främsta kännetecken är ungdomlighet, styrka och (naturligtvis) ostoppbart, okränkbart och odiskuterbart våld.
Jag tror inte att manusförfattaren och regissören Matthew Vaugh vet/vill se det här, och jag är hundra på att de flesta som gillade Kingsman inte heller är intresserade av sådana här ”övertolkningar” men jag råkar tro på värdet i att komplicera enkla filmer, och förenkla komplicerade, för det som ser enkelt ut är oftast rätt komplicerat och det som ser ”svårt” ut är oftast ganska okomplicerat. Den gränslösa lättjan som präglar Kingsman-filmerna – ni vet, den där ”hjärndöda” ”underhållningen”, kom-igen-slappna-av-och det-är-bara-en-skön-rulle-inställningen den förutsätter – är egentligen väldigt talande, för vad är det egentligen som kittlar så skönt att vi inte längre tänker på det vi ser? Fråga tyskarna som hälsade Hitler, de vet.
Betyder nu allt det här att jag tycker att de här filmerna ska förbjudas, att de är ”farliga”, att det vore en smutsig synd att se dem? Nej… visst, jag ville duscha efteråt, men nej. Andra sidan av deras mynt är förstås att de är oskyldiga, harmlösa pojkfantasier – liksom världsherravälde och nationalism – och om jag nu ska ta och landa i en recension av den här filmen någon gång så kan jag konstatera att den är (i jämförelse med sin föregångare) nästan städad och pryd. Eggsys flickvän heter Tilde (Hanna Alström) och är prinsessan av Sverige. I förra filmen konstaterade hon att hon ville ”göra det i rövhålet”. Nu hänvisar hon bara till det, som ett du-vet-vad. Och lite senare i filmen så stoppar Eggsy upp sitt finger mellan benen på en tjej – i en gigantisk närbild – så att han kan placera en sökare i hennes kropp (det sker på musikfestivalen Bråvalla… förlåt, Glastonbury). Men det är ”faktiskt” inte ”värre” än så.
Så vad har vi kvar av Kingsman när vi tar bort den genomgående porrmentaliteten? Ja, vad sa jag nu igen… en otroligt slarvig korsning mellan Austin Powers och Agent Cody Banks?
Det är den här filmen. Intrigen är en oförklarad serie nonsens som påminner lite grann om när man var liten och lekte med leksaker – ”en massa torpeder” kraschar ner på den hemliga agentstudion Kingsman. De kommer från en ”knarkskurk” vid namn Poppy, spelad av Julianne Moore, som tillverkar droger på en Americana-inspirerad bas i Sydasien (för att bli hennes lakej måste man äta en hamburgare med människokött). Hon har ett och samma oklara flin genom hela filmen för hon har insett att Vaughn inte tänker ge henne mer instruktioner än så.
Eftersom ”en massa torpeder” ”utplånat” Kingsman måste Eggsy och överhuvudet Merlin (Strong) följa ”nödlösningsplanen” vilket tar dem till USA, närmare bestämt Kentucky, och Statesman, deras amerikanska kusiner, där Channing Tatum och Jeff Bridges har några scener (de flinar också stelt, för de vet inte heller vad de ska göra) när de inte försvinner helt ur filmens ”story”.
Det som ska hända är egentligen inte komplicerat – Poppy sprider ett dödligt virus genom alla droger hon säljer, och så ska hon förstås utpressa USA:s president (en korsning mellan Bush och Trump, spelad av Bruce Greenwood) och tvinga honom att ”legalisera alla droger” (bara sådär?) annars så kommer Miljoner Människor Dö.
Logiken här är på strikt ”Tjoff, pang, du är död – Nej du!”-nivå, men ändå tar filmen sig själv på ett vämjeligt sentimentalt allvar – det sentimentala allvaret innefattar en totalt osannolik, meningslös och långdragen sidointrig med Colin Firths agent Harry Hart och en odisciplinerad (och lika utdragen) cameo av Elton John, som desperat försöker få Vaughns AIDS-skämt att inte bli ett AIDS-skämt.
När vi nu ändå håller på och förvirrar bra skådespelare så har vi Emily Watson på ett hörn också – hon spelar (helt gravallvarligt, som om hon är med i en helt annan film) vicepresidenten, som inser att president Greenwood inte bryr sig ett dugg om huruvida miljoner människor dör av Poppys virus för de är ju alla knarkare ändå, och om de dör så har han ”vunnit kriget mot drogerna”. Han blir, på något vänster (eller rättare sagt höger), filmens riktiga skurk, och Poppys onda plan verkar inspirera folk till att sluta röka hasch För Knark Är Farligt.
Allt det här hade förmodligen fungerat som någon form av subversiv/politisk inkorrekt/dålig smak-underhållning hade det inte varit för att filmen var så bottenlöst lat, både i sitt oförlåtligt svaga manus och i sin fatala misstro på sådana där actionscener som pågår i digitala rotoskop där kameran snurrar i 360 grader runt skådespelarna som förvandlas till utklistrade figurer i ett redigeringsprogram. Det finns mer genuin action i gamla Gråben och Hjulben-filmer.
Manusets kroniska brist på spänning är en annan grej. Så fort det ska vara dramatiskt så är det en ”frekvens” som ”blockeras”, eller ”avblockeras”, eller en dum nödlösning som räddar dagen från ingenstans, och i en svår situation finns alltid en räddning i form av något slumpmässigt supervapen, eller någon teknologisk pryl som har en funktion som trollas fram från ingenstans. Det existerar ingen spänning, bara ännu ett tillfälle för syntetiskt, dött våld. Eller sex, med eller utan medhåll. Eller den typ av onani som riktigt självkåta wannabe-machomän utför medan de ser sig själva i spegeln. Den här filmen vet som sagt inte vad skillnaden är mellan något av det där.
FREDRIK FYHR
Originaltitel; land: Kingsman: The Golden Circle; Storbritannien, USA.
Urpremiär: 20 september 2017 (Storbritannien, Irland, Filippinerna).
Svensk premiär: 22 september 2017.
Speltid: 141 min. (2.21).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa XT)/35mm, DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Taron Egerton, Julianne Moore, Mark Strong, Pedro Pascal, Colin Firth, Hanna Alström, Jeff Bridges, Channing Tatum, Halle Berry, Elton John, Poppy Delevigne, Bruce Greenwood, Emily Watson, Mark Arnold, Björn Granath, Lena Endre, Calvin Demba, Thomas Turgoose, Tobi Bakare, Edward Holcroft, Keith Allen, Tom Benedict Knight, Michael Gambon, Sophie Cookson.
Regi: Matthew Vaughn.
Manus: Jane Goldman, Matthew Vaughn.
Producent: Adam Bohling, David Reid, Matthew Vaughn.
Foto: George Richmond.
Klippning: Eddie Hamilton.
Musik: Henry Jackman, Matthew Margeson.
Scenografi: Darren Gilford.
Kostym: Arianne Phillips.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Marv Films, Shangri-La Entertainment, TSG Entertainment.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag i samarbete med storföretag (oberoende produktion säkrad via storföretag; mellan-mainstream, high concept, franchise); action, spionpastisch, actionkomedi, globetrotter-äventyr; treaktstruktur med mysterie- och strikt antagonist mot protagonist-konflikt, Aristoteleansk ark och franchise-inramning.
Betyg och omdöme: Under medel – extremt lat, publikföraktande och monotont gjord actionkomedi som försöker leva på menlösa spionklichéer utan poäng eller verklig karaktär, istället för att bygga upp en trovärdig intrig eller fungerande spänning eller action (manuset är uselt och helt undergestaltat); bra skådespelare står handfallna inför en oklar regi och en stil som bara består av slumpmässiga karaktärssvängningar.
Ett svar på ”Kingsman: The Golden Circle”