Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Once Upon a Time in Venice

Någonstans på vägen försvann Bruce Willis. Det är lite märkligt att det tagit mig så lång tid att notera det – kanske jag sårades så djupt av den femte Die Hard-filmen att jag förblindades i ett sådant där fanrage som gjorde att jag bara såg honom som en zombie i alla oinspirerade B-filmer han var med i efteråt. Men när jag jämför med hans genombrott i klassikern Die Hard (1988) – och hans spjuver-liknande charm i TV-serien ”Moonlighting” – inser jag att han på någon mental nivå ”lade av” för länge sedan. Kanske till och med så länge sedan som 1999, i Shyamalans Sjätte sinnet, där han fick mer beröm än någonsin, var det egentligen ingen hemma.

Jag driver i tankarna, men å andra sidan skriver jag en recension av Once Upon a Time in Venice och jag måste ju skriva något. För att klargöra så är inte Willis direkt dålig i filmen, om man jämför med de urtråkiga saker han gjort på sistone – tekniskt är det en under bältet-komedi som går ut på att Willis är den robuste antihjälten och för att filmen ska fungera gör han sitt jobb. Det går inte riktigt att tro att han inte bara är Bruce Willis som försöker spela en roll i en film, men det är några steg på vägen. Det hade hjälpt om filmen var mer minnesvärd.

Vilket tar mig till storyn. Upplägget går ut på att Willis spelar en privatdetektiv i Florida (vadå trodde du filmen utspelade sig i Venedig?) och som en sådan har han en något udda tillvaro. Hans jobb leder honom till det gamla vanliga, ni vet – han måste klä ut sig till pizzabud för att infiltrera några knarklangares hemmafest, och när han följer vad han har mellan benen slutar det med att han får ta sig hemåt naken i natten, via skateboard.

Nä, det är inte så kul som det eventuellt låter, för debutregissören Mark Cullen (som med sin bror Robb låg bakom utskällda Kevin Smith-debaklet Cop Out) filmar Willis från midjan upp, och använder i andra fall uppenbara body doubles. Naturligtvis är det inte Willis som själv är naken framför kameran, jag förstår det. Problemet är att det syns, och därför inte är roligt.

Hursomhelst, få se om du hört denna förut – några skurkar snor Willis hund.

Amen skratta då!

”I love that dog!” säger han medan han slår sönder en TV med ett baseballträ.

Kom igen, tyck det är kul!

Innan du kan säga John Wick eller Keanu så vill jag påpeka att intrigen är lite mer inspirerad än så – det tar faktiskt uppemot 40 minuter innan hunden nappas, och då är det ungefär en timme kvar av filmen. Tyvärr kan vi ana, med tanke på hur den varit upp till den punkten, att den inte riktigt kommer att kunna hålla igång.

Förutom att leta efter sin hund – vilket sker genom en serie problem som föder fler problem som föder ytterligare problem, och så vidare – så letar han också efter en graffitimålare som sprejar obscena målningar på väggar. Av orsaker jag inte orkar förklara är det nödvändigt att hitta den här filuren – det kommer förstås också ta så länge som filmen behagar att det ska ta.

Filmen har många skämt men inte så mycket humor, även om man nästan ibland kan ana en karaktär som aldrig riktigt uppstår. Det här är särskilt noterbart i de politiskt inkorrekta skämten som filmen tror den är smart nog att bära – som faktumet att hela ensemblen är en uppsättning stereotypa karaktärer; en fet balkan-lånehaj, transvestiter som slår när män och tvingar på dem kvinnokläder, en latinogangster (Jason Mamoa) som säger ”ese” och ”Homes” i varannan mening och såklart en snål mäklare som kallas Lew the Jew.

Ah, så har vi den putslustige berättaren som pausar bilderna ibland för att säga, till exempel, ”det är inte så kränkande som ni tror, alla kallar honom för det” eller ”han är lite ockrig, men inte på ett judiskt sätt”. Hade jag gått på filmens linje hade jag sagt att det inte är så farligt, men du kan läsa och du har en hjärna och du förstår säkert sanningen.

Berättaren är förresten en sidekick som hjälper Willis på sin jakt efter såväl graffitimålare som hundnappade jyckar, medan han utgör comic relief i en film där alla figurer redan är comic reliefs, i en intrig som bara består av tramsiga situationer som fungerar av logiskt slöa och emotionellt trötta ”trams för tramsets skull”-orsaker.

Det är inte en film som fått mycket till distribution det här, kan jag notera, och de flesta kritiker som sett filmen har slaktat den. Bortsett från sättet den alienerar en majoritet av jordens befolkning genom slentrianmässig sexism och rasism (et cetera) så är det inte en värdelös film om man vet vad man tittar på – det är en rå men lättsam crime-komedi och man kan framför allt se att skådespelarna verkar ha hyggligt kul, som om de vet mycket väl att de är med i just en rå men lättsam crime-komedi.

Problemet är bara att ingenting i filmen någon gång är det minsta minnesvärt, främst för att regin inte är begåvad nog att ge filmen en typ av humor, eller skämt med komisk timing. Jag skulle kunna bli långrandig i mina förklaringar på den här punkten, men det enklaste exemplet är en kort dialogsnutt mellan Willis och en snubbe som sitter bakom disken på en kiosk. Killen förklarar att det Bruce letar efter finns ”down by the boardwalk”. Kan man något om Bruce Willis vet man att det borde vara ett internskämt. Men de är i Kalifornien, så det kan lika gärna bara vara något han sa. Det här är alltså den första komedi jag sett där det inte går att veta om skämten är skämt eller inte.

FREDRIK FYHR


ONCE UPON A TIME IN VENICE

Originaltitel; land: Once Upon a Time in Venice; USA.
Urpremiär: 9 juni 2016 (Estland, Lettland).
Svensk premiär: 21 augusti 2017 (VOD, DVD, BR).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.39:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Bruce Willis, John Goodman, Jason Momoa, Emily Robinson, Jessica Gomes, Kaleti Williams, Myles Humphus, Famke Janssen, Thomas Middleditch, Maurice Compte, Stephanie Sigman, Adrian Martinez, Ken Davitian, Victor Ortiz, Adam Goldberg, Sammi Rotibi, Tyga, Wood Harris, Kal Penn, Elisabeth Röhm, Kevin Breznahan, Colin Krane, Billy Gardell, Candice Coke, Sol Rodriguez, India Wadsworth, Michael Smith, Ralph Garman, Ron Funches, David Arquette, Katherine Flynn, Christopher McDonald, Kash Abdulmalik, Curtis Sherman, Alvin Cowan, Aidan Cullen, Pamela Shaddock, Jeff Elam, Thom Rivera, Courtney Morgan.
Regi: Mark Cullen.
Manus: Mark Cullen, Robb Cullen.
Producent: Nicolas Chartier, Mark Cullen, Robb Cullen, Laura Ford, Zev Foreman.
Foto: Amir Mokri.
Klippning: Matt Diezel (Matthew Diezel), Zach Staenberg.
Musik: Jeff Cardoni.
Scenografi: Greg J. Grande, Tim Stuart.
Kostym: Rebecca Gregg.
Produktionsbolag: Voltage Pictures.
Svensk distributör: Edge Entertainment.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag (halvindie, midstream); action, noir-komedi, crime; standard treaktstruktur med metadiegetisk berättare.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – oinspirerad och karaktärslös crime-komedi med många under bältet-skämt; intrigen är godkänt genomtänkt, och skådespelarna vill väl, men det är det enda som håller den runt medel och inte under.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *