Idag är det fyrtio år sedan, på dagen, som Elvis Presley bevingat lämnade byggnaden. Jag har inte mycket att säga om det, och jag hade inte skrivit något om det hade det inte varit för Jailhouse Rock och Ung man med gitarr, Elvis nästan-debuter på film, som av en händelse också fyller år – 60 år, närmare bestämt, har gått sedan premiärerna på båda filmerna, vilket förstås betyder att Elvis Presley var tjugo bast (ja, man får säga ”bast” här) när han a-hu, a-hunkade sig igenom sina första Hollywood-bedrifter.
Den tekniska filmdebuten kom 1956, i Duell i Texas, men det var mest på test – han hade en central biroll där, och kanske mer specifikt en roll; filmen var en western, och han spelade en av karaktärerna. 1957 är det anmärkningsvärda året då varumärket Presley expanderade med två filmer där han inte bara var stjärnan utan också i filmerna spelade alter-egot till sig själv. Att se båda filmerna idag är rätt så fascinerande – i sig är de inte överdrivet minnesvärda, men som popkulturella produkter är de talande för hur lite som i grunden förändrats.
Visserligen har jag inte sett vare sig Markus och Martinus – tillsammans mot drömmen eller Justin Bieber’s Believe, men det räcker nog med att konstatera att flickidolsfilmen är en genre för sig – en som finns där, men som jag faktiskt aldrig hört någon nämna vid namn. Flickidolsfilmen finns till för att sälja artisten, såklart, så alla möjliga typer av tekniska eller konstnärliga kvalitéer är sekundära i fallande led – om detta kan man vara säker på. I övrigt verkar det som att den enda riktigt stora förändringen är att idolerna idag inte längre kan gömma sig bakom ett filter av fiktion. På 1950- och 60-talet lekte artisterna med filmen som medium, och det var underförstått att film är eskapism och illusion och att de därför omöjligen kunde vara sig själva. Filmerna med The Beatles – A Hard Day’s Night (1964) och Help! (1965) mest minnesvärda – var spexiga prototyper till Monty Python, där beatlarna framställde sig själva som figurerna de var marknadsförda som, samtidigt som de (mer eller mindre oseriöst) fortfarande var karaktärer på diverse upptåg (Help handlar om hur Ringos magiska ring blir stulen… och så). Elvis, i sin tur, spelar tekniskt sett en fiktiv figur i Jailhouse Rock och Ung man med gitarr, men det är tydligt att filmerna ska symbolisera verklighetens Presley. Men verkligheten Elvis var fortfarande en privatperson – offentligheten fick nöja sig med Vince Everett (som huvudpersonen heter i Jailhouse Rock) och Deke Rivers (som han heter i Ung man med gitarr), oavsett hur uppenbart det är att Elvis förstås spelar ”Elvis”… som förstås, till att börja med, till någon mån är en påhittad person.
Det var en större värld då. För folk som satt hemma i stugorna i Härnösand eller Korpilombolo fanns det inte i föreställningsvärlden att de någonsin, på något sätt, skulle få träffa den verklige Elvis. Jag skulle tro att det faktiskt inte ens fanns i deras föreställningsvärld att Elvis Presley var en riktig person, av kött och blod, som rörde sig på detta jordklot och åt, sov och gick på toa som vem som helst. Till och med när jag själv var liten var figurer som Michael Jackson och Madonna skilda från mig av en obegriplig gräns som skilde kändisskap och vanlighet. De var figurer som existerade enbart på TV och på affischer – musiken de gjorde kom från ingenstans, fanns plötsligt i handeln. Avsändaren var onåbar. Det var på gränsen till gudalikt.
Det är en mindre värld nu. Justin Bieber når sina fans via en (naturligtvis noga kalkylerad) version av sig själv, och han kommunicerar också sitt ”privatliv” via Instagram och Facebook (det gör förresten Madonna också). Vi är inte längre åtskilda från kända personer, vi är inte längre lilleputtar i deras närvaro. Vi kan googla fram osmickrande paparazzi-bilder, hålla koll på deras Twitter-flöden – Hollywood är inte längre en plats som bara finns i drömmen. Du kan kolla upp varje gata på Google Earth, och om du någonsin köper en flygbiljett och reser till andra sidan Atlanten så kommer det aldrig kunna vara samma sak som för några årtionden sedan. Förr fanns mycket få verktyg till information, egentligen, och det gjorde kända människor till mytologiska figurer. Nu är de som vem som helst – cyber-kompisar, skulle man ha sagt när jag var liten. Justin Bieber är sina en cyberkompis till sina fans. Men han är inte ”Justin” eller ”Bieber” som Elvis Presley var ”Elvis” eller Madonna var Madonna. Det fanns en skillnad mellan Madonna och Madonna Louise Ciccone (som Madonna heter egentligen), såsom Norma Jean var en helt annan person än den fiktiva skapelsen Marilyn Monroe. Men Justin Bieber är född Justin Bieber och han säljer musik som Justin Bieber, liksom han har vänner och följare på Internet som Justin Bieber – den som är stjärna idag är det som privatperson.
Men personen Elvis Presley var inte exakt samma person som Elvis – och det fanns faktiskt utrymme för Elvis att vara två personer också. Det allra lustigaste med de två filmerna han gjorde 1957 – för att återkoppla till vad vi pratar om här – är sättet de spelar mot varandra. I den ena filmen – Ung man med gitarr – är han den snälle och naive knegaren Deke, som av en slump upptäcks och blir en stjärna, varefter han måste försvara sig själv mot media som tycker han är oanständig (inget blir egentligen bättre av att PR-människorna omkring honom arbetar för att skapa konflikt). Filmen är extremt trevlig och lättsedd, gjord i varm Technicolor, och den visar Elvis som ett oskyldigt offer för handen som föder honom.
Å andra sidan har vi Jailhouse Rock, gjord i ”råare” svartvitt, där han spelar Vince Everett, en kåkfarare och bad boy som blir stjärna på ungefär samma sätt som Deke, men som har svårt att anpassa sig till kändislivet eftersom han gillar att bli full och tvinga sig på tjejer till höger och vänster. För att citera honom själv, ”it’s just the beast in me”. Jailhouse Rock visar Elvis som exakt det otämjda hot mot allmän anständighet som många såg honom som.
Snacka om att skapa konflikt samtidigt som man kommenterar den – och man kan för den delen tala om en hälsosam mediekritik, som tydligen inte riktigt är allmänt tankegods idag; i Ruben Östlunds The Square, som recenseras lite senare i veckan, finns två PR-figurer som på ett tragikomiskt sätt sätter fingret på exakt den typ av mediekrati som kapar idéer, gör om dem till trender och samtalsämnen i det visuella samhället, får folk att känna att de måste leva upp till ett eller annat ideal, samt köpa en eller annan åsiktsmässig app till sin ideologiska livsstil, och därefter fortsätter göda konflikten. Exakt samma cynism som skapar en debatt för att sedan slå mynt på den, återfinns här för 60 år sedan, i två Elvis-filmer som skamlöst säljer alla bitar av kon för att alla ska luras till att bli upprörda (för jo, man luras nog oftare än sällan till att bli upprörd av saker man ser i media) vilket genererar uppmärksamhet, valutan mer värd än alla andra.
Förutom sina olika pitchar – den ena filmen är snäll och trevlig, den andra är ruffig och tuff – finns det förstås inte så mycket att säga om dem. I början av Ung man med gitarr är Elvis grann och naiv som kille ute på vischan som kränger ölkaggar och är glad och nöjd för att få betalt. En förbipasserande PR-dam vid namn Glenda Markel (Lizabeth Scott) upptäcker hans talanger tillsammans med hennes långkörar-artist, en cowboy-crooner vid namn Tex Turner (Wendell Corey, den skeptiske kompisen till James Stewart i Fönstret åt gården). Under filmens gång säljer Deke fler och fler skivor – vilket betyder att vi får diverse montage och sångnummer – medan vi i förbifarten kan notera att det är Tex och Glenda som gör allt vad de kan för att skapa uppståndelse kring honom; vad vi kanske idag skulle kalla fabricerad efterfrågan.
Elvis själv är grön i rollen, men gör så gott han kan, och den idag bortglömda Lizabeth Scott är bra i filmens mest ambitiösa roll, som kvinnan som promotar Elvis, manipulerar hans karriär, och samtidigt är hans vän och kärleksobjekt. Det hela är kyskt som i kyrkan, men ändå blev filmen (när det begav sig) utskälld eller fnyst på, och kritiker hade svårt acceptera filmen utan att omnämna Elvis ”groteska kroppsrörelser”.
Mer direkt uppståndelse blev det, förstås, för Jailhouse Rock samma år, där Elvis istället spelar den betydligt mer råbarkade, Marlon Brando/James Dean-inspirerade antihjälten Vince Everett, en ”ungdom på glid” som svänger på höften två hundra gånger mer än i den förra filmen och som dessutom svär (eller säger ”hell”, mer specifikt). Det mest uppseendeväckande numret – då – och mest ihågkomna – nu – är när titelnumret framförs på en scen med fängelsedekor; prototypen för framtidens musikvideor, och ironiskt nog är scenen (i filmen) en TV-sändning.
I början av filmen råkar han ha ihjäl en man på en bar – mer eller mindre samma scen kopierades fyrtio år senare i Con Air – och hamnar i finkan, där han lär känna countrygubbe (Mickey Shaughnessy) som lär honom spela gura, varpå han (liksom i förra filmen) får ett skivkontrakt.
Där Ung man med gitarr är lite bred, och bygger till stor del på färgglada montage och ett återskapande av de debatter som Elvis orsakade hos vissa, så påminner Jailhouse Rock mycket mer om en typisk modern biopic. Vi får se Vince kravla i underdånighet på en nattklubb där ingen bryr sig om honom, varpå han kämpar sig uppåt á la American Dream. Liksom i förra filmen har han en musa/agent/kärleksobjekt, nu en promoter vid namn Peggy (Judy Tyler) som har uppdraget att driva både handlingen och karaktärskonflikten framåt, eftersom hans framgångar till stor del hänger på henne, och eftersom hans (oftast tvivelaktiga) beteende studsar fram och tillbaka på henne under filmens gång; hans makthunger ökar i takt med populariteten, han skapar ett eget skivbolag för att nå sitt gudagivna oberoende, berusas av framgång och andra kvinnor, och så vidare, innan han måste bevisa sin inre oskuld för den (naturligtvis mer finkänsliga) Peggy.
Det är ett blygsamt karaktärsporträtt men Jailhouse Rock är ändå en betydligt mer nyanserad film än Ung man med gitarr, och man märker att Elvis har mer äkta vilja att spela en roll som har lite fler gråzoner. Vince är emotionellt instabil och brutal, men innerst inne välvillig – det ultimata ”du kan rädda honom”-objektet; det lustigaste ögonblicket är scenerna när Vince på toppen av sin karriär blir Hollywood-stjärna och spela in en film för det suggestivt betitlade Climax Studios tillsammans med en lynnig bimbo. Med tanke på att Elvis filmroller tyvärr aldrig blev mer ambitiösa än så här – tvärtom blev de bara jönsigare och jönsigare – är det kanske ett talande exempel på hur mycket (eller rättare sagt hur lite) han egentligen brydde sig om att vara filmstjärna.
FREDRIK FYHR
Ung man med gitarr och Jailhouse Rock är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: Döende svanen/Till lyckan (1917), Napoléon (1927), Snövit och de sju dvärgarna(1937), Den låsta dörren (1947), Gissa vem som kommer på middag(1967), Peter och draken Elliott (1977, 2016), Stjärnornas krig (1977), Begärets lag (1987), Titanic(1997), Transformers (2007)
UNG MAN MED GITARR
Originaltitel; land: Loving You; USA.
Urpremiär: 9 juli 1957 (USA).
Svensk premiär: 7 oktober 1957.
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Elvis Presley, Lizabeth Scott, Wendell Corey, James Gleason, Ralph Dumke, Paul Smith, Kenneth Becker, Jana Lund, Dolores Hart.
Regi: Hal Kanter.
Manus: Herbert Baker, Hal Kanter.
Producent: Hal B. Wallis.
Foto: Charles Lang.
Klippning: Howard A. Smith.
Musik: Walter Scharf.
Scenografi: Albert Nozaki, Hal Pereira (art direction).
Kostym: Edith Head.
Produktionsbolag: Hal Wallis Productions, Paramount Pictures.
Svensk distributör: Paramount (?).
Finans; genre: Storföretag (konglomerat) via underordnat produktionsbolag (typ-av-vertikal, säkrad storbudget-mainstream-produktion); drama, musik, melodram, ungdomsfilm.
JAILHOUSE ROCK
Originaltitel; land: Jailhouse Rock; USA.
Urpremiär: 17 oktober 1957 (Memphis, USA)
Svensk premiär: 10 mars 1958.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (1958), 11 (nypremiär 1979).
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Elvis Presley, Judy Tyler, Mickey Shaughnessy, Vaughn Taylor, Jennifer Holden, Dean Jones, Anne Neyland.
Regi: Richard Thorpe.
Manus: Guy Trosper.
Producent: Pandro S. Berman.
Foto: Robert J. Bronner.
Klippning: Ralph E. Winters.
Scenografi: Randall Duell, William A. Horning.
Produktionsbolag: Avon Productions, Lowe’s Inc.
Svensk distributör: MGM (35mm, 1958), Cinema International Corporation (35mm, 1979), Warner Bros (DVD, 2007 et al).
Finans; genre: Storföretag (konglomerat) via underordnat produktionsbolag (typ-av-vertikal, säkrad storbudget-mainstream-produktion); drama, musik, melodram, ungdomsfilm.
Betyg och omdöme (Ung man med gitarr): Över medel – melodram med uppenbar kommersiell kontext; allmänt blekt och automatiskt melodramatiskt manus, men utförandet är så färgstarkt (och fixeringen vid huvudpersonen så lyckad) att filmen får viss lyster när den introducerar sin meta-mediala kontext halvvägs in.
Betyg och omdöme (Jailhouse Rock): Bra film (av sitt slag) – ungdomsmelodram som balanserar en dramatisk intrig medan den håller sig på en harmlös nivå; jämnt regisserad, med en tydlig estetik och karaktär både i ton och takt – i princip ett karaktärsdrivet drama, med en intrig som är förutsägbar men i alla lägen stabil; musiken, och Elvis persona, ger en kontext och udd som är lämpligt skarp, om än aldrig direkt uppseendeväckande.
5 svar på ”Ung man med gitarr/Jailhouse Rock (1957)”